Barnbjudning: Tove Jansson

”Lyssnerskan” av Tove Jansson är en novellsamling som innehåller 18 mycket originella och sinsemellan ganska olika berättelser. Personerna i dessa noveller är lite udda och ensamma människor som lever sina ofta svåra liv med ett slags självklar värdighet. Deras egenheter skildras med en stor ömhet utan att denna någonsin blir för närgången. Miljöerna varierar men flera av texterna utspelar sig på platser med ett kärvt klimat och knappa materiella förhållanden.

I var och en av novellerna byggs en intensiv spänning upp och i vissa av dem håller den läsaren i sitt grepp ända till slutet. Ibland blir en skenbart vardaglig historia till en gastkram.

Den berättelse som gjorde starkast intryck på mig så här vid en första genomläsning är ”Barnbjudning”. Huvudpersonerna är två systrar, Anja och Vera Häger, som bor tillsammans – sedan länge verkar det som. En dag får de till uppgift att ordna ett barnkalas för en brorsdotter hemma hos sig eftersom flickans föräldrar är bortresta.

Båda systrarna känner sig osäkra i sina roller och vet inte hur de ska ta emot barnen. Anja lyckas ändå på något sätt inför systern låtsas att hon visst klarar det här, men Vera, den yngre systern, känner en oro och otillräcklighet som gränsar till desperation.

Så strömmar då barnen in, alla är plötsligt där utom födelsedagsbarnet. Anja bjuder barnen på glass och kastar lite serpentiner över dem och de finner sig efter en stunds tvekan till rätta. Vera gör vad hon kan för att hålla sig undan. Hon ringer till brodern för att fråga efter brorsdottern, men det tutar upptaget hela tiden. Hon ringer och ringer och är lättad över det andrum som ringandet ger henne. När hon till sist ändå ger upp går hon ut till systern:

Leker de? Har de roligt?

De äter, sade Anja. Du kan ju gå in och vara med dem en stund, jag tänker läsa lite. Hon gick vidare till sängkammaren.

Vera går försiktigt in till barnen – man känner hennes rädsla. Hon gör ett tafatt försök att säga något till dem:

Har ni roligt, frågade hon blygt. Barnen slutade äta och såg på henne. En lång stund betraktade de varandra genom ridån av serpentiner.

När jag var liten , sade fröken Häger, hade ingen hört talas om glass. Glass, tror jag, kom först långt senare. Ni ska inte vara oroliga för Daniela, hon kommer nog snart, kanske närsomhelst…

Nu var barnen orörliga. Huset av apelsiner föll isär och frukterna rullade ut på golvet. En av dem rullade ända fram till Vera Hägers fötter, hon vände och gick in i sängkammaren. Hennes syster låg och läste på sin säng.

Jag förstår inte. Varför är det alltid något fel med våra bjudningar. Inte ens med barn…

Systrarna talar förbi varandra en stund och försöker på det viset att dölja sitt gemensamma olyckliga liv för varandra. Sedan säger Anja:

Förlåt mig. Jag säger ju bara att de har roligt. Det är en lyckad bjudning, de äter och ryter åt varandra. Sällskapsliv, det är en djungel, att småle och visa tänderna…

Vera är förvirrad över Anjas ord och rädd.

Finns det någon, frågade Anja, finns det någon enda människa som vi längtar efter att träffa?

Tomheten i de båda systrarnas livs tränger sig på dem och övermannar dem. De står en stund hjälplösa och samtidigt fulla av villrådiga anklagelser inför varandra. Men så ringer det på dörren. Barnen ska hämtas, de drar under stort buller på sig jackor, stövlar och mössor och plötsligt är det tyst igen. Kvar i tamburen hänger bara ”två långa svarta kappor”.