Höstens dagar

Varje år när de första septemberklara dagarna kommer – även om det råkar vara slutet av augusti – så tänker jag, åtminstone någon gång ibland, på Edith Södergrans dikt ”Höstens dagar”. Och det är säkert många som gör det med mig.

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund…
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden…
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla…

höstbild
Ja, bilden är från förra hösten, eller egentligen förrförra, men luften i den är ändå från den här.

2 tankar om “Höstens dagar

  1. Jag gillar också hösten, ja – den här typen av höst. Den andra typen, som det var nog av igår, i alla fall här i Göteborg, den gillar jag inte alls. Brr.

  2. Ja, den klara kristalliska hösten är skön, men igår var den absolut både Götebrrrg och Vänersbrrrg.

Kommentera