Idag börjar jag med ett citat av Dolf Sternberger (som jag möjligen kommer tillbaka till här någon dag). Så här ska han enligt Joachim Fest ha sagt (eller skrivit) om Hannah Arendt:
Sie war zu kühn, um weise zu sein.
(Hon var för djärv för att vara vis.)
Verkligt mod hör till det jag beundrar mest hos en människa. Eichmannboken och allt som följde på den var en enda lång serie av bevis på ett oerhört stort mod. Hennes hållning till allt var alltid helt och hållet hennes egen.
Hennes hållning i frågan om staten Israel var därför naturligtvis också helt fri från anpassning till vad den ena eller andra lämpliga grupperingen tyckte att man skulle tycka. Hon var från början för en judisk-arabisk konfederation.
Doch lenkte sie wie stets nicht ein, sondern spitzte ihre Plädoyers für eine ”jüdisch-arabische Konföderation” in Vorahnung eines nie endenden, mörderischen Konflikts eher noch zu: ein jüdischer Nationalstaat müsse die gesamte Region des Nahen Ostens in ein ”ewig friedloses Schlachtfeld” verwandeln, sagte sie, und fand ihre Vorhersage mit jedem Tag bestätigt.
(Likväl gav hon som vanligt inte efter, utan spetsade snarare till sina försvarstal för en ”judisk-arabisk konfederation” full av föraningar om en blodig konflikt utan slut: en judisk nationalstat skulle förvandla hela Mellanösternregionen till ett ”evigt rolöst slagfält”, sa hon, och med varje dag som gick fann hon sin förutsägelse på nytt besannad.)
Denna hennes position kom att föra till många konflikter med omgivningen. En annan stor politisk fråga som hon kom att komma i skottlinjen för på grund av sin absolut självständiga hållning var den som rörde jämförelser mellan nazism och kommunism, mellan nazismens och kommunismens brott. Jag citerar här ett stycke ur Fests bok om Arendts inställning till denna fråga:
Die, wie sie meinte, gegen allen Augenschein sowie gegen das Denken selbst gerichtete Behauptung vom fundamentalen Gegensatz zwischen Kommunismus und Faschismus diene lediglich dazu, die sozialistische Seite von allen begangenen und künftigen Verbrechen reinzuwaschen. Schneidend, von Zeit zu Zeit in sarkastisches Gelächter wechselnd, brach es aus ihr hervor, wie ich es ähnlich heftig nie erlebt hatte: ”Wer will da Unterschiede machen?”, rief sie. ”Als ob es eine Rangordnung in Massengräbern gebe!” Ein ”Brechreiz” überfalle sie, sooft dergleichen behauptet werde. ”Tote sind Tote! Sie machten uns leiden, verzweifeln, weinen und trauern – unter welchem Zeichen auch! Wie korrupt und ordinär muß es in einem Gehirn zugehen, das selbst die Trauer noch politisch markiert!”
(Hon menade att påståendet om en fundamental skillnad mellan kommunism och faschism, som förnekade alla yttre tecken och också själva tänkandet, bara tjänade till att rentvå den socialistiska sidan från alla begångna och framtida brott. Bitande skarpa, med korta avbrott för sarkastiska skratt, strömmade orden ur henne med en häftighet som jag aldrig upplevt tidigare: ”Vem vill göra någon skillnad där?”, ropade hon. ”Som om det fanns en rangordning för massgravar!” Hon blir ”spyfärdig” när hon hör sådant påstås. ”Döda är döda! De fick oss att lida, förtvivla, gråta och sörja – i den ena eller andra lärans namn! Hur korrupt och vulgär måste en hjärna vara som vill politisera sorgen!”)
Hannah Arendt hade med tiden funnit ett slags formel för sitt sätt att vara och handla: ”Denken ohne Geländer” (tänkande utan räcke). Någon gång när hon var särskilt starkt gripen av sitt modig övermod kunde hon säga: ”Leben sollte man ebenfalls ohne Geländer. Wenn man kann.” (Leva borde man också utan räcke. Om man kan.) Jag avslutar den här texten med att låta Fest citera något i samma anda ur ett samtal han hade med Arendt i hennes hem på Riverside Drive på sommaren 1974:
Nie mit dem Widerspruch zurückhalten, wenn es um das erkannt Richtige oder die Treue zu sich selbst geht.
(Man ska aldrig hålla tillbaka invändningen, om den rör något uppenbart riktigt eller troheten mot en själv.)
Det är spännande att läsa dina texter om Hannah Arendt och i samanhanget också Joachim Fest (som jag tror hjälpte Kreisky med hans memoarer). Jag läser dem med färska ögon eftersom jag praktiskt taget inte vet något om Arendt. Reaktionen på Eichmannboken har gått mig förbi. Men jag läste just en engelsk artikel om några böcker om och av Arendt där det bl.a. heter om Eichmann: ”He had no motives at all’, Arendt insisted, ‘except for an extraordinary diligence in looking out for his personal advancement’.”. Egentligen har jag svårt att förstå varför detta skulle vara nedsättande för offren som man tydligen hävdade i debatten efter boken. Naturligtvis fanns det i nazieliten en hel del sinnesjuka monster som t.ex. Himmler och Göbbels men var inte det hemska just att ”vanliga” människor spelade med så effektivt, av rädsla kanske men i många fall för att vinna egna fördelar eller göra karriär. Jag tycker det är värre att tänka sig Eichmann som en torr byråkrat än som ett blodtörstigt vidunder. Och nog är det enklare att identifiera potentiella Hitler och Himmler i samtiden än de ansiktslösa byråkrater som behövs för att driva mordmaskineriet? Man kunde dra paralleller till nutiden här men det vågar jag inte.
I den engelska artikel jag talade om står en del intressanta saker om Arendts uppfattning om ambition och karriärism. Artikelförfattaren menar att The main reason for the contemporary evasion of Arendt’s critique of careerism, however, is that addressing it would force a confrontation with the dominant ethos of our time. In an era when capitalism is assumed to be not only efficient but also a source of freedom, the careerist seems like the agent of an easy-going tolerance and pluralism….. That careerism may be as lethal as idealism, that ambition is an adjunct of barbarism, that some of the worst crimes are the result of ordinary vices rather than extraordinary ideas: these are the implications of Eichmann in Jerusalem that neo-cons and neoliberals alike find too troubling to acknowledge. Det verkar ju hemskt och jag vågar inte ha någon egen uppfattning speciellt som jag inte läst grundtexterna. Men att en del av de värsta brotten har sin rot i vanliga karaktärsfel snarare än i märkliga och egendomliga idéer, det tror jag på.
Ursäkta längden, men du har ju visat tolerans mot långa kommentarer förut. En länk skulle jag kanske ge:
http://www.lrb.co.uk/v29/n01/robi02_.html
Tack Bengt,
jag tycker om långa seriösa kommentarer. Sådana tillför – i de flesta fall – resonemanget i inlägget extra mycket.
Jag är inte någon verklig kännare av Hannah Arendt som jag sa till dig på ett annat ställe, men hon intresserar mig mycket. För något eller några år sedan läste jag en sammanställning av hennes brevväxling med Uwe Johnson, en mycket intressant bok med en omfångsrikt kommentar till. Jag citerar en charmfull rad ur ett brev som finns tryckt på baksidan av min utgåva:
*Lieber Uwe,
wenn Sie weiter so schöne Briefe schreiben, werden sich die Grenzen dessen, was Sie dürfen, ganz erheblich erweitern.*
Det som gör starkast intryck på mig med Hannah Arendt är hennes absoluta självständighet, detta modiga oberoende av vad som andra anser att man ska tycka och tänka. När jag läser henne tänker jag på hur viktigt det är att hela tiden tänka själv och inte låta andra tänka åt mig, att hela tiden se mitt ansvar när det gäller mina beslut och mina ställningstaganden i vilka frågor det än är.
Bodil, du kanske redan har berört det, men jag undrar om du kommer till Stockholm för Arendtkonferensen på Moderna Museet?
Annika,
va? Jag lever visst i min egen värld – nej, detta har jag helt missat (jag brukar missa det mesta). Kan du berätta? Jag är MYCKET intresserad.
Om konferensen:
http://www.goethe.de/ins/se/sto/de1790059.htm
Tack Håkan,
ska du dit? Jag ser att det är redan nästa helg och att platserna är begränsade. Däremot ser jag inget mer exakt program. Jag får undersöka vad som är möjligt.
Annika,
ska du dit?
Jag vill gå på ett par av föredragen, om det finns plats.
Bodil,
Jag är anmäld och har en plats, men jag vet inte om jag kan gå. Om du gärna vill gå och det inte finns plats för fler så får du gärna vara ”jag”.
Annika, tack,
jag ser att du har mailat mig också, så jag svarar bättre den vägen. Här vill jag bara visa att jag inte är knäpp och ignorerar ditt erbjudande.