Jag vandrar omkring i ”Poema del Cante Jondo” av Federico García Lorca (- nej, ”Romancero gitano” har jag inte släppt eller glömt). I den lilla dikten ”Y después” rör vi oss mellan det som försvinner och det som blir kvar – det som blir kvar efteråt. Öknen blir kvar och i sanden tecknar vinden och tiden böljlinjer. Är det en dikt om tiden? Om tiden på jorden? Om människans tid på jorden? Om jordens tid efter människan?
Y después
Los laberintos
que crea el tiempo,
se desvanecen.
(Sólo queda
el desierto.)
El corazón,
fuente del deseo,
se desvanece.
(Sólo queda
el desierto.)
La ilusión de la aurora
y los besos,
se desvanecen.
Sólo queda el desierto.
Un ondulado
desierto.
Minns att du (och vi andra med dig) skrev om limbo för inte så länge sedan. Påminner inte detta med att det ”efteråt” bara finns en oändlig öken om ett slags limbo, där hjärtats önskningar inte längre finns. Skulle ju kunna vara en lugnande tanke också, med öknen som en konstant. Kanske. Eller är det enbart tomhet öknen symboliserar?
Det är svårt att tolka detta ”efteråt” – håller med dig. Efter livet? Efter kärleken? Efter det att världen inte längre rymmer människor? Efter det att hoppet övergivit oss? Efter det att vi funnit balans och sinnesfrid?
Fast öknen är inte oföränderlig – det verkar finnas något särskilt i ordet ”ondulado”. Öknen bär märken av tidens och vindens – och livets flykt. Och den är kvar efteråt – kvar men ändå förändrad.
”Efteråt” är nog allt det där.