Utanför salongsvärlden log Stockholm sitt allra vackraste leende och vattnets blåa skänkte svalka i solhettan.
Jag drogs oemotståndligt över Skeppsbron och där på andra sidan hittade jag mitt stockholmska pausträd. I dess skugga satt jag länge och vilade ögonen på vattnet.
Och af Chapmans svärdfisknos pekade upp mot himlen, det övre vattnet. (I Scilla mitt emot Cariddi på Sicilien finns det förresten en staty som heter – och föreställer – "l’uomo che abbraccia il pesce spada"…)
Solhettan tillsammans med vattnets och skuggans blåa svalka förde mig till Ungarettis ”Universo”:
Col mare
mi sono fatto
una bara
di freschezza