Vad hände då i Julia Romanowskas salong? Vad gjorde Julia med Fernando Pessoa och hans från varandra så väsensskilda röster? Hon flätade samman dem till en vild brokig hårpiska, ett korus av röster, en kakofoni av motklanger. Den kvinnliga (Julia) och den manliga (Mats Qviström) rösten for ut mot varandra, gick upp i en enhet, skildes, möttes, överröstade varandra, sjönk in i varandra. Och med och kring och i dem musiken – fado, klezmermusik, Chopin, Schubert…
Nu gör jag en motrörelse eller en omvägens medrörelse och tar ut några speciella pärlor eller faror ur flätverket och lägger dem här så att ni kan få känna på dem:
I de stunder då landskapet är en gloria av liv
och drömmen bara en dröm,
har jag, o min älskade, i min oros tystnad skapat denna
sällsamma bok med portar som står öppna mot en allé
som leder till ett öde hus.
Just den här timmen har aldrig funnits förr,
inte heller detta ljus,
inte heller detta mitt väsen.
Jag har aldrig gjort annat än drömt.
En människa som besitter verklig vishet kan sitta på en stol
och njuta av hela världen.
Jag har mitt opium i själen!
Allt ryms i allt.
Paranoikerna resonerar på ett mer avancerat sätt
än de flesta normala människor.
Jag känner skräck, sorg
och vämjelse, och jag tänker att de som varken känner
skräck, sorg eller vämjelse
är just de som har all anledning att göra det.
Att se klart är att inte handla.
Vi bor alla långt borta och vi har inga namn.
Att leva är att vara en annan.
Ibland promenerade vi arm i arm under cedrarna och
johannesbrödträden och ingen av oss tänkte på att leva.
Vi trodde oss vara odödliga.
Vakna sov vi där dag efter dag nöjda med att inte vara
någonting,
nöjda med att varken ha begär eller förhoppningar,
nöjda med att ha glömt färgen på kärleken och smaken
på hatet.
Jag har bara älskat det som inte är.
Jag har fått utstå förödmjukelsen att lära känna mig själv.
Vid vilken avgrund står jag när jag ser mig själv längst
nere i djupet?
Och sedan ljudlöst en fridfull dröm i en enorm rymd, som
månen som rullar fram bland stjärnorna.
Så trist att jag aldrig varit en haremsdam!
Och du då har du någonsin bott vid havet?
Nej, det har jag aldrig gjort. Visste du inte det?
Jo, det visste jag, men jag trodde ändå att du hade gjort det. Varför skulle man inte tro på det som man bara får för sig?
Tänkvärda citat. Gillar det där med ”Varför skulle man inte tro på det som man bara får för sig?” Lägger pannan i djupa veck, utan att förstå ”Att se klart är att inte handla”. Vad menar han? Uppskattar vemodet i ”Jag har bara älskat det som inte är”. Livets eviga jakt på mening som är oviktig i ungdomen – ”ingen av oss tänkte på att leva”. Det lättsinniga i yttrandet ”Så trist att jag aldrig varit en haremsdam!”
Det måste ha varit en mycket givande och speciell upplevlse. Tack för att du delar med dig av den!
Marita, jag är fortfarande omtumlad av upplevelsen. Utan att egentligen känna till Pessoa – det är nu bekantskapen har sin början – tror jag att det var en mycket pessoansk Pessoatolkning jag drogs in i den där kvällen. En harmonisk disharmoni.
Så friskt och så vackert och så typiskt Pessoa. Den liksom lika oväntade som självklara raden mot slutet — Så trist att jag aldrig varit en haremsdam! — fick mig att le på ett sätt som ibland även Gombrowicz kan få mig att göra. (Apropå en tidigare tråd.)
Vem har översatt?
Elmo, Pessoa är ju ny för mig, nästan i alla fall, men jag ska fråga Julia R om översättningen.
Bodil, jag är så glad att du fått vara med om detta – då kan vi dela Pessoa i framtiden. Vet du att en hel drös av de unga fadoartisterna gjort fados med hans texter? Jag har det mesta av dem här i min samling. Man borde göra en sådan salong också – och peka på hur den samtida portugisiska poesin infiltrerar fadon. Det är kanske det vackraste av allt som hänt sedan Amália gjorde det möjligt att sätta den riktiga poesin till dessa uråldriga melodier, eller till helt nykomponerade. Grattis till det du fått vara med om!
Du ser igen Thomas, det här med våra stigar som korsar varandra…
Jag fäste mig också särskilt vid haremsdamcitatet, kanske delvis för att det kom precis under målningen som påminner mig om Chagall. Är det Pessoa eller möjligtvis du själv som har målat (nu spekulerar jag vilt)?
Aniara, nej, det är varken Pessoa eller jag utan någon Julia känner som har målat den chagalliga tavlan. Den hängde snett bakom den plats där jag satt och jag fick syn på den först efteråt. Jag tyckte att den gula månen – om det inte är en sol – kunde få vara ”månen som rullar fram bland stjärnorna”…
Vackra och kloka ord..
Ser fram emot ”den nya” Schibbolet förest. den 14 mars!