Idag tänker jag berätta ett minne från min barndom:
Det var en av de vackraste morgnarna den sommaren. Jag satt uppkrupen i äppelträdet framför verandan och tittade ut mot den lilla vägen just där den gör en ganska brant uppförsbacke mot ”vårt” hus (Ja, huset är bara vårt om somrarna.). Plötsligt kommer tre mycket gamla kvinnor runt kröken längst ner i backen. De ser ut att vara från en annan tid. Jag följer dem nyfiket med blicken. De närmar sig på rad. Den första är ganska lång och går mycket rak; hon är klädd i mörka kläder, som ser ut att vara varma där i solskenet, kofta, lång kjol och tjocka strumpor. Den andra går lite böjd och stödjer sig på en käpp; också hon är rejält påbyltad, men hennes kläder är lite ljusare och verkar hänga lite lösare. Den tredje ser på något underligt vis ung ut, kanske är det den färgglada koftan, kanske är hennes steg lite lättare, kanske är det något med hennes ansikte, fast jag kan ju egentligen inte urskilja dragen riktigt ifrån min plats häruppe i trädet. I ena handen håller hon en liten mjölkkanna av plåt. De går förbi vår grind och fortsätter längs vägen, kanske bort till Kalle och Kerstin.
Några dagar senare fick jag höra att Halmkvistaflickorna varit och köpt mjölk av Kalle, eftersom Alberts ko blivit sjuk. Det var av Albert de brukade köpa sin mjölk annars, nu när de inte själva hade några kor längre. – Halmkvistaflickorna, tänkte jag.
Senare under den sommaren följde jag då och då med mina föräldrar på deras skogspromenader. Ibland tog vi vägen förbi Halmkvists. Deras gård var den sista före skogen. Vägen, ja, det var en sådan där liten väg med gräs i mitten, mellan hjulspåren, vägen gick mellan ladugården och huset. Ladugården stod tom och ryggbruten och av den röda färgen var det nästan inget kvar. Huset såg man inte mycket av; det stod nästan helt dolt bakom buskar och träd. När vi gick förbi där brukade jag spana inåt trädgården för att få se en skymt av huset och kanske också av Hanna, Mina eller Rebecka. Därinne bland äppelträd och syrenbuskar levde de sina liv, evigt unga, det visste jag.
Jag ser dem framför mig, Halmkvistaflickorna. Även om jag aldrig såg just dem, så fanns deras systrar och kusiner i de trakterna. Några andra som befolkade min barndom var de blinda, de som tillbringade några veckor årligen på Blindhemmet — ett semesterhem för blinda — som fanns i utkanten av samhället vid sjön. Flera av dem promenarade dagligen en bit runt sjön och satte sig att vila en stund på mjölkbordet, beläget vid vår nerfart, innan de gick kilometrarna tillbaka till hemmet. Några var lite sura av sig, andra vågade man prata med. Några gick för sig själv, andra i samspråkande följe. De kom varje sommar, år efter år, efter år …
Det här att de kallades ”flickorna” ännu när de var i sjuttio-åttioårsåldern höljde för mig in dem i ett mytiskt skimmer. De verkade vara utanför tiden och samtidigt var de uråldriga… men just flickor.
Vyssan lull…