Snö

Det här är ”Den långa vintern”. Aldrig har jag sett ett så fullständigt snötäcke här som i år och aldrig har det legat så länge och i så många skikt. Så många sorters snö: mjuk, smörig, elastisk, hård, spröd, tvålflingsaktig, pulverlik, gnisslig, kornig, sockrig, ullig. Inte ens inne under granarna närmast stammarna finns det några fläckar där marken tittar fram. Det vita täcket har erövrat allt.

Det enda sättet att ta sig fram i skogen – för en människa – är på skidor och jag har åkt skidor i över två månader nu. Jag har mitt eget spår som ingen annan skidåkare känner till eller vill använda.

Det här fiskbensmönstret är mitt alldeles eget:

Visserligen är det bara jag som åker skidor i det här spåret, men det finns andra som använder det på andra sätt – som Londi

eller rådjuren – de väljer ofta spåret för att det är mycket lättare att gå där än ute i den lösa och ofta skariga djupsnön. För rådjuren är det hårda tider. När jag ibland försöker tänka mig in i hur det kan vara att vara ett rådjur i detta kalla vinterland sviker mig modet.