Jag har läst lite i min nyligen inköpta kinesiska diktbok igen. För den här dagen har jag valt en kort dikt av T’ao Ch’ien (372-427 e.Kr.):
Ny säd
Bort flyger snabbt för alltid mina år,
men denna dag är ljus och allvarsam.
Och jag vill gå och kläda mig till vår
och vandra över bergens sluttning fram.
Kring bäckens stränder står ett morgondis,
det stannar en sekund och skingras strax.
Det blåser upp försynt en sydlig bris
som stryker över fältens nya ax.
Jag vet att det kan tyckas underligt att jag valt den här dikten med vårbäcken, sädesaxen och den sydliga brisen för just den här dagen, när allt här ligger begravt under ett tjockt, tjockt snötäcke som är så tätt och ”inarbetet” att det inte längre finns en kal fläck under något enda träd i skogen. Och dessutom är det 20 minusgrader denna morgon. Men våren är snart här och åren går…
Filosofiskt. Också jag vill gå och kläda mig till vår. Det ska bli plusgrader i morgon sägs det.
Dikten fick mig att tänka på vad längtan är – även om den egentligen inte talar om längtan. Längtan efter något är samtidigt en önskan om att livet ska flyga bort…