Sebastiano Vassalli är en italiensk författare som väl är så gott som okänd här i Sverige, eller har jag fel? Han är född i Genua 1941 och lever sedan länge i närheten av den piemontesiska staden Novara. Bland hans intressantaste romaner är ”La chimera” som utspelar sig i en by i trakten av Novara på 1700-talet. Huvudpersonen är en ung flicka som i slutet av historien bränns på bål som häxa. En del italienska kritiker har ställt Vassalli i den här romanen bredvid Manzoni, men ”en Manzoni utan longörer”. Om detta är ett rättvist omdöme vågar jag inte yttra mig om, men jag kan säga att det är en gripande, vacker och otäck bok. ”La chimera” är otvivelaktigt läsvärd, men för mig är nog ändå Vassallis allra bästa bok ”Il cigno” (Svanen). Den utspelar sig på Sicilien för ungefär hundra år sedan. I Italien jämförs den här Sicilienskildringen med romaner av storheter som Verga och Sciascia. Det händer mycket i romanen, men det är inte händelserna som griper tag i mig mest – jag föredrar egentligen när det inte händer något alls – utan de märkliga och suggestiva personporträtt som Vassalli modellerar fram där. Men jag tänker inte gå in på ”Il cigno” nu, utan i stället ge en liten inblick i Vassallis senaste bok, miniatyrromanen ”Dux”. Jag har nämligen precis läst om den.
”Dux” handlar om de sista åren i Giacomo Casanovas liv, då han var bibliotekarie på slottet Dux i norra Böhmen – ett slags reträttpost efter äventyrarlivet. Casanova vantrivs både med livsstilen och de andra slottsinvånarna och med sin egen tilltagande kroppsliga skröplighet. Han vill bli bemött med aktning och beundran, han vill väcka intresse och fascinera, men inget av detta händer, utan de andra uppfattar honom som en löjlig gammal kuf. Så småningom urartar hans liv på Dux till en social katastrof, en långdragen strid mellan honom själv och de andra på slottet, en strid som utkämpas med de lägsta tänkbara medel. Casanova förlorar striden och den enda utvägen ur desperation och förödmjukelse han finner är skrivandet. Under första tiden på slottet skrev han böcker, men nu lägger han all sin kreativitet på att formulera brev till sin huvudfiende Feldkircher, som är majordomus på Dux. Dessa brev fyller han med all sin vrede och all sin avsmak för den ”böhmiska besten”, men inget av breven avsänds någonsin.
Så länge människor har funnits, har den som tvingas att stå ut med personer som hatar honom och som han själv hatar – i familjen eller bland grannar eller arbetskamrater – kan bara välja mellan två ting om han inte vill förlora hälsan och sömnen. Det första är att göra sig av med de obehagliga elementen genom att döda dem; det andra är att skriva en bok som visar för världen hur usla dessa personer eller deras litterära motsvarigheter är. Den före detta äventyraren (och grafomanen) Casanova väljer det andra alternativet.
Även om mycket här handlar om hat och förnedring, så låter Vassalli i slutet av boken ett slags försoningens ljus falla över den gamle Casanova. Trots alla sina tillkortakommanden kan man ändå finna storhet och mod i honom. Casanova blir till ett slags symbol för det mänskliga, för kärleken till livet som det verkligen är.