Igår kväll när jag kom hem – eller ned från trädets krona, vilket ni föredrar – låg årets sjätte nummer av tidskriften Ariel här. Nej, jag har inte hunnit läsa det, men jag har ändå redan hittat något som intresserar mig. Jag har hittat en dikt av den vitryske författaren Max Ščur. Här kommer de inledande raderna i presentationen av honom:
Max Ščur är poet, författare, översättare och essäist, född 1977 i Brest, Vitryssland. Han läste spanska och engelska vid universitetet i Minsk under det turbulenta 90-talet och började tidigt publicera sina dikter och översättningar i välrenommerade vitryska tidskrifter. Sedan 1998 lever han i exil i Prag och Stockholm.
Under rubriken ”Europeiska skrivelser” finns förutom sex dikter av Ščur en text om Ulf Peter Hallbergs ”Grand Tour”, sju dikter av Sándor Kányádi, en text om Dubravka Ugresics ”Smärtans ministerium”, två dikter av Jurij Andruchovytj och en text om Anna Politkovskajas ”Putins Ryssland”. Läslockande alltsammans. Dessutom gömmer det här numret av Ariel på mer.
Men nu till Ščurs dikt, för det är den ni väntar på, eller hur?
Tystnad – en sällsynt företeelse här.
Vågorna törs inte röra vid stranden,
vinden törs inte röra vid löven,
inte ens måsen törs skrika –
allt väsen inser med ens
att varje ögonblick är oåterkalleligt.
Endast rymdens bottenlöshet
rör vid havet.
Tryckt stämning i dikten. Påminner mig om den enda timme jag varit i Vitryssland. Tågstationen i Brest medan tåget bytte spår (olika spårbredd i Ryssland/Vitryssland och i Polen) på väg mellan Moskva och Warszawa. Det var mycket gott om beväpnade grönklädda militärer runt om på stationen och en tryckt stämning….
Ja, fast ändå är det något så allmängiltigt över den. Den handlar också om Jorden och livet här. Och de här raderna går inte att komma loss ifrån:
*allt väsen inser med ens
att varje ögonblick är oåterkalleligt.*
PS Var detta på vägen till Nordkorea?
Jo, visst är det allmängiltigt också.
Nä, inte till Nordkorea utan från.
Slarvigt läst av mig – nu ser jag att det står ”mellan Moskva och Warszawa” och inte tvärtom…
En dikt som förmedlar en känsla av närhet, i nuet, en komprimerad upplevelse av livets förintande och undflyende väsen
Innan dikten vänder för att bli det du skriver är det också en fin beskrivning av en totalitär stämning. Men detta är förstås sekundärt och möjligtvis oavsiktligt av poeten:
”Vågorna törs inte röra vid stranden,
vinden törs inte röra vid löven,
inte ens måsen törs skrika -”
Peter, mycket beror ju på läsaren och kontexten. Du läste med din resa i minnet, jag läste med bilden som Bodil lagt intill dikten.
Då pekade pilen mot natur/existensiell lyrik. Din läsning är intressant för mig, jag inser att dikten kan tolkas på två helt olika sätt, som en rorsach bild. Säkert på ytterligare flera sätt.
En mångtydig dikt. Författare som kommer från lite udda kulturer/länder är spännande; en truism, javisst, men jag menar: vi kan inte omedelbart pejla in var de står, och hamnar i ett sorts naivt tillstånd, som är befruktande för upplevelsen.