Östtyskland – ”Elitens förhindrade återkomst”

Inför det tyska valet har jag bestämt mig för att lägga in min översättning av en essä från förra hösten skriven av dramatikern och författaren Freya Klier, född i Dresden, bosatt i Berlin. För att den inte ska bli för tungläst lägger jag in den i fem avsnitt med början ikväll:

Elitens förhindrade återkomst

Vi närmar oss femtonårsdagen efter murens fall – en händelse som egentligen borde få ansiktena att lysa av glad förväntan, just här i Öst. Men nej, man ser ingen glad förväntan, ekonomiska bekymmer och ibland rädsla för det som ska komma tränger bort minnena från tiden för det modiga uppbrottet – en tid som verkar ha sjunkit djupt ner i det förra århundradet. Många ville inte alls fira den tyska enheten den här gången. Och väster om Elbe är man skräckslagen över alla röster på PDS och de högerextremistiska partierna i valen i Sachsen och Brandenburg.

Men har vi inte anledning att vara stolta över vad vi åstadkommit under de gångna femton åren? Vilket land i världen hade klarat att integrera en bankrutt stat och dess befolkning utan att själv gå omkull? Skiftet från diktatur till demokrati har på det hela taget varit framgångsrikt. Och har inte de flesta östtyskar klarat av whiplasheffekten från tiden efter murens fall ganska bra? Medellivslängden bland östtyskar har stigit med fyra år sedan DDR försvann – finns det något bättre argument mot DDR-nostalgin? Varför har då inte Öst lyckats ta sig ur startgroparna?

Jag tänker i den här artikeln ta mig en närmare titt på ett förlopp som för mig utgör en av huvudorsakerna till dagens ekonomiska elände i de gamla Östtyskland – fördrivandet av den intellektuella eliten. Bara om vi verkligen inser dess dimensioner kan vi handla så att vi mildrar följderna på lång sikt.

Var och en av oss kan utan vidare räkna upp ett antal personer som med sorg i hjärtat fått lämna DDR – Rudi Dutschke eller Ignatz Bubis, Hans-Dietrich Genscher eller Armin Müller-Stahl… De är bara en liten liten del av de millioner som jag kallar de ”tredje tyskarna”- människor som ursprungligen var hemma i Östtyskland och som sedan någon gång under loppet av fyrtio år flydde till Västtyskland på grund av det politiska förtrycket. Många var de, alltför många. Jag skulle kunna nämna Reiner Kunze eller Alexander Kluge, ”Äckel-Alfred”, Sarah Kirsch, Klaus Staeck, tusentals professorer, vetenskapsmän, lärare… till och med bland Amerikas Nobelpristagare finner man före detta DDR-medborgare.

Efter emigrationen har dessa människor kommit att ta en engagerad och kreativ i sina nya hemländers liv. I Östtyskland däremot lämnade deras begåvningar tomrum efter sig. Där teg man om dem och deras härkomst.

Skulle deras återkomst efter murens fall ha haft någon betydelse för utvecklingen i de östra förbundsländerna? Ja, med säkerhet. Tillsammans med de kloka och kreativa människor som stannat i Öst och de västtyskar som inte kom hit drivna av penninggirighet utan fyllda av pionjäranda, skulle de ha kunnat ge helt andra förutsättningar för en ny start i Öst.

Det handlar inte om tjugo, trettio namn här. Det handlar om – lägger man till förlusten av många av de främsta under Tredje riket – en åderlåtning som pågick under ett halvt århundrade.

Imorgon och dagarna som följer kommer de här underkapitlen till Freya Kliers essä att publiceras här:

1. Femtiotalets ödeläggelse

2. Flykten från den slutna anstalten

3. Återkomst med förhinder

4. En talande rankinglista