Under läsåret 1981-82 var jag svensk lektor vid universitetet i Greifswald, i det som då var DDR. Jag planerar att under året som kommer publicera utdrag ur mina dagboksanteckningar från denna tid. I genomsnitt kommer det att bli fråga om två-tre dagar i månaden fram till maj eller juni nästa år. Här kommer nu en liten introduktion eller bakgrundsmålning till det hela:
Idag är Greifswald en vacker och charmfull småstad, byggnadsstilen är densamma som i andra nordtyska städer med hanseatiskt förflutet och stadens centrum är fullt av liv och rörelse. Man får anstränga sig om man vill hitta spår från DDR-tiden; till och med de gråtrista hyreskasernerna i Schönwalde ser efter renoveringen ljusare och gladare ut. Och ett vänligt bemötande i affärer och restauranger utgör inte längre något undantag.
Vid min ankomst dit i september 1981 var stadsbilden en helt annan: grå och sliten låg staden där och under det år jag tillbringade där revs en stor del av de äldre husen i stadskärnan undan för undan. Och Schönwalde, ”min” stadsdel, bestod av rader av grå hyreshus som egentligen bara gick att skilja från varandra genom husnumren.
Jag hade fått mitt utlandslektorat vid Greifswalds universitet genom Svenska Institutets förmedling. Institutionen som jag kom att tjänstgöra vid bar namnet ”Sektion für Nordeuropawissenschaften” och där undervisades i nordiska språk, finska och engelska. Andra undervisningsämnen var de nordiska ländernas litteraturhistoria, historia, ekonomi och politik. Obligatoriskt för alla studenter var ryska och marxism-leninism.
All personal som jag kom i kontakt med var med undantag för den norske utlandslektorn lojal med DDR-systemet eller låtsades åtminstone vara det. Vid institutionen kom jag egentligen bara i närmare beröring med språklärarna som tex Kamrath(svenska), Broby-Ilg(danska), och Prüsse(norska). Den stora rent politiska delen av personalen var det inte meningen att jag skulle veta något om, förstod jag så småningom.
Bara på omvägar och i väldigt liten omfattning fick jag veta något alls om de politiska ämnena som det undervisades i. Det fanns tex en föreläsningsserie med namnet ”Grundprobleme des antiimperialistischen Kampfes der Völker Nordeuropas”. Jag råkade en gång av en tillfällighet få syn på det här namnet och frågade då en kollega vad det var för en kurs. Men jag fick inget svar på min fråga. Först efter ”Wende” har jag fått reda på att kursinnehållet var ”det permanenta politiska, ekonomiska och ideologiska kristillståndet” i de nordiska länderna. En annan föreläsningsserie, eller om det bara rörde sig om en enskild föreläsning, som jag först har fått veta någonting om efter 1989 är ”Geheimnisschutz und Schutzrechtspolitik”. En tungt vägande orsak till att varken Jan Knutsen (den norske utlandslektorn) eller jag fick veta någonting alls om den här föreläsningen var att vi själva utgjorde en del av innehållet i den i vår egenskap av representanter för ”den statsmonopolistiska kapitalismen”.
Min huvuduppgift vid institutionen var att leda kurser i översättning och muntlig språkfärdighet. Någon realia var det inte meningen att jag överhuvudtaget skulle ta upp. Visserligen sas detta inte tydligt och klart från början men så småningom lät man mig på olika sätt förstå detta. Genom hemliga samtal fick jag också veta att studenterna vid höstterminens början hade blivit informerade om att ”lärarna från kapitalismen bara sysslar med propaganda när de talar om sina hemländer”.
För att alls komma i fråga som student vid institutionen räckte det inte med språkbegåvning eller andra kunskaps- och färdighetsmeriter, utan man måste också vara politiskt pålitlig på grund av kommande eventuella resemöjligheter till de nordiska länderna. Därför undersöktes varje blivande students politiska inställning och förflutna minutiöst och många välmeriterade sökande släpptes aldrig in. Endast en mycket liten grupp ”politiskt opålitliga” lyckades, genom att dölja sin verkliga ståndpunkt när det gällde politik, få studieplatser.
Studenternas förhållande till utlandslektorerna var också strängt reglerat: Det var förbjudet att ha någon kontakt utanför undervisningen (kontakter med teologistudenter var för övrigt också förbjudna) och studenterna fick inte lämna ut sina privatadresser. Dessutom fanns det i varje undervisningsgrupp studenter som också hade i uppgift att övervaka medstudenters och lärares politiska inställning och att rapportera allt ”misstänkt” till säkerhetspolisen.
Institutionsbiblioteket var alltid låst och endast lärarna och vissa speciellt betrodda studenter hade nyckel dit. Varken Jan Knutsen eller jag hade naturligtvis någon.
I undervisningen var det tillåtet för studenterna att läsa tidningar från tex Sverige, men det var strängt förbjudet att ta med sig tidningarna och läsa dem enskilt någon annanstans. De enda tidningar som var undantagna från den här regeln var ”Norrskensflamman”, ”Morning Star” och liknande publikationer. Dessa fick läsas överallt och av alla.
Som utlänning (från Väst) kom jag att isoleras och detta gjorde naturligtvis mitt arbete svårt och mitt liv tidvis väldigt tungt. Under min tid i Greifswald förde jag, för att inte helt förlora perspektivet, en noggrann dagbok.
Den första dagboksanteckningen kommer här under pausträdet den 22.9.
Jag ser fram emot att få läsa om din vistelse i DDR. Så nära, men ändå så fjärran.
Thorvald: Det jag upplevde i DDR var svårt att förmedla till människor i Sverige redan på den tiden, när det hela utspelade sig. Jag blev ofta inte riktigt trodd eller man tyckte att jag överdrev. Egentligen förhöll det sig snarare på motsatt vis – jag hoppade så småningom ofta över sådant som kunde te sig alltför skrämmande och groteskt och en del saker, som till exempel själva den tunga förtryckande stämning som rådde så gott som alltid, kunde jag nog aldrig beskriva på ett sådant sätt att jag återgav verkligheten, så att det gick fram helt och hållet till dem som inte levt där.
De dagboksanteckningar (jag har tagit bort en hel del som är alltför privat) jag kommer att publicera här, kommer förmodligen bara att ge en ganska blek bild av hur det egentligen var, men de kommer i alla fall att ge en bild. Lite mer går kanske att skrapa fram om jag får lite frågor från läsarna – en del har jag ju förträngt själv, men något går nog att plocka fram igen.
Intressant. Spännande att läsa din dagbok. Det var väl i Greifswald den framlidne skolministern Stellan Arvidson var professor i början av 30-talet. (Han var väl ordförande för vänskapsföreningen med DDR ett tag också….).
Borde lägga ut min dagbok från en vecka i Nordkorea 1998 också. Det var rätt skrämmande det också, men på ett helt annat sätt än den enfaldiga pressen ville få det till. Försökte sälja en analyserande text till vanliga dagstidningar – men de ville bara ha rena eländesskildringar & ingen analys eller skildring av vilka mekanismer som rent konkret ligger bakom ett totalitärt samhälle. Det var mycket sensationsjournalistik och socialpornografi över skildringen av det undernärda landet då…
Peter: Apropå Stellan Arvidsson så var han på besök på ”Sektion für Nordeuropawissenschaften” medan jag var där. Jag blev mer eller mindre kommenderad att närvara när han skulle välkomnas och hålla ett anförande i Aula Magna där. För att undvika att bli utnyttjad som ett slags ”svensk maskot” vägrade jag att infinna mig – kanske var det inte det klokaste sättet att reagera på, men jag var väl inte tillräckligt mogen eller behärskad för att hitta någon annan väg att uttrycka min inställning då.
Jag läser gärna din dagbok från Nordkorea om du publicerar den. När det gäller dagstidningarnas intresse för mina texter om året i DDR så var det snarare för att jag ansågs vara alltför negativ i mitt omdöme om DDR som jag inte fick in dem någonstans. Dagboken jag tänker publicera här har publicerats på tyska i en smal universitetstidskrift ”Germanisten” 1998, men det var med en viss tvekan man tog emot den (fastän jag var ombedd – men man visste inte vad man bad om), en tvekan som berodde på just att den ansågs för anti-DDR.
Det låter intressant att få ett par inblickar i DDR-liv. Förhållandet mellan Sverige och DDR är lite lustigt, jag har hört Jelena berätta om före detta östtyskar som gillar Sverige för att de tror att det påminner om DDR. Det måste vara en vacker komplimang att få…
Kanske finns det något med Sverige som påminner om DDR. Detta att samhället och staten (och Partiet) rätt ofta på något vis verkar vara en och samma sak – det vill säga att det inte finns ett civilt samhälle på samma sätt som i till exempel Italien och Västtyskland/Tyskland (och väl många andra länder som jag inte vet tillräckligt om för att uttala mig explicit om) – påminner om DDR. Dessutom var förhållandet mellan DDR och Sverige på den tiden jag levde i DDR för mig överraskande gott. När jag skrev till Svenska Institutet och beskrev situationen på den institution där jag arbetade, så blev jag via mina föräldrar i Varberg tillsagd att inte skriva så öppet för man var ”mån om goda relationer”. När jag vid något tillfälle råkade illa ut för min brist på lydnad – förhör och förtäckta hotelser – så kunde jag inte vända mig till svenska ambassaden i Berlin utan jag fick vända mig till den norska, eftersom Norge hade ett självständigare förhållande gentemot DDR-staten.
Nåjo. Så väldigt positiv ville jag nog inte vara. Men med tanke på hur kineser och ryssar såg ner på nordkoreaner och med tanke på hur hårt livet är för nordkoreanen, så känns det jobbigt att få påståendet från UNT:s redaktionschef ”har du bra bilder på svältande nordkoreaner, annars är vi inte intresserade av nåt”.
Senare har det dykt upp bra artiklar om Nordkorea i t.ex. SvD, där landet behandlas seriöst.
DDR var ju en relativt närliggande och rätt betydelsefull grannstat – dessutom fanns hotet från Sovjet. All anledning att uppträda hovsamt alltså.
När det gäller Nordkorea. Där finns människor som försöker leva vanliga liv. Ett samhälle som trots imploderingen av ett totalitärt samhällsskick på något sätt går vidare, dag för dag. Detta har belysts en del på senare år – men runt 1998 var Nordkorea bara ”något annat” – ett obegripligt diktaturland med svältande människor, något HELT annat än vi i fina Sverige.
I Nordkorea fanns hotet om våld alltid närvarande, varje steg kändes övervakat. Kändes Stasis koll rent fysiskt?
Endel verkar ha gillat DDR. Ulf Modin beskriver i sin bok Tankar kring landet som icke längre är (1994) hur det lugnare tempot i Östtyskland lindrade hans psykiska problem betydligt. (Han jobbade med att översätta en propagandatidning i Dresden). Det enda han tyckte var riktigt obehagligt var Stasi – men de gjorde inte honom något illa, även om overvakningen kom in i vardagslivet. Trist var det också att det inte gick att köpa bananer, men det var överkomligt.
Staten och partiet som samma sak. Det stämmer väl inte i Sverige. Ministerstyre är ju t.ex. olagligt. Fast det är klart, både sossarna och kommunisterna i DDR har ju nåt sorts ursprung i samma arbetarrörelse en gång för 100 år sedan eller mer.
Bodil: ”När jag vid något tillfälle råkade illa ut för min brist på lydnad – förhör och förtäckta hotelser – så kunde jag inte vända mig till svenska ambassaden i Berlin utan jag fick vända mig till den norska, eftersom Norge hade ett självständigare förhållande gentemot DDR-staten.”
Förhållandet mellan Sverige och DDR var tydligen ännu lustigare än jag anade…
Peter: Universitet i Greifswald var ovanligt ”tätt befolkat” av Stasi – det har jag fått veta i efterhand. I de undervisningsgrupper jag hade fanns alltid någon student som hade en form av kontrolluppgift över mig, men främst över de andra studenterna. Detta märktes på det sättet att även studenter som egentligen hade andra åsikter än de föreskrivna aldrig någonsin yttrade något DDR-kritiskt under lektionerna – däremot hände det att det ibland att vissa sa en hel del ute i skogen, på stranden eller i någon annan stad. Dessutom såg jag till exempel om och om igen under en tur till Dresden samma man lite snett bakom mig eller någonstans i närheten av mig över huvud taget. Senare har man förklarat för mig att denne inte var min egentlige ”övervakare”, han skulle bara få mig att förstå att jag borde ta mig i akt – den egentliga övervakaren var naturligtvis så smidig att jag inte såg honom/henne.
Vem är Ulf Modin och vad var ändamålet med att översätta en propagandatidning? En översättare av en propagandaskrift behandlades förmodligen annorlunda än en ”spion från kapitalismen”. Nej, naturligtvis var det inget problem för västeuropéer att de/vi inte kunde köpa bananer – värre var det för dem som aldrig kunde komma ut att det knappast alls fanns varken frukt eller gönsaker över huvud taget under stora delar av året.
Jag menar inte att Sverige är som DDR, men vissa likheter finns dock och Partiet har nog mer makt över strukturerna och livet i landet än vad som är vanligt i en demokrati.
Du verkar alltså ha varit förföljd, inte märkligt när man tänker på Stasis oändliga organisation (vem gjorde Stasi till den matodontorganisation det blev?!) Kände du ”hot om våld” i luften – eller var det någon annan ”känsla i förföljelsen”?
Jag vet inte vem Modin är, men i boken berättar han (har jag för mig) att han är från Stockholm men har bott mycket i Helsingfors (Ny Tid-gänget runt Peter Lodenius kände till mannen). Har mött honom en gång, i slutet av 90-talet då han var inbjuden till Utrikespolitiska föreningen i Uppsala för att tala om DDR tillsammans med någon mer borgerlig person (glömt vem). Då gjorde han ett något obalanserat intryck – och var VÄLDIGT pro-DDR och kommunistvänlig – men han berättar ju också i boken att han är psykiskt instabil.
I boken är han mycket mer nyanserad. Det verkar som om han tog jobbet i Dresden för att komma ifrån problemen i Stockholm/Helsingfors. Det inrutade livet i Öst var gynnsamt för hans psyke.
Han bodde i Dresden i omgångar, sammanlagt flera år.
Ändamålet med propagandatidning var antagligen att sprida propaganda till svenskarna om DDR. Till skillnad för DDR-medborgarna kunde han åka därifrån när det blev gynnsamt för hans psyke att lämna landet.
Sossarna har ju haft ett osedvanligt långt maktinnehav (har själv partibok, fast den har kommit bort nånstans) – som ju sätter vissa spår. Dock har ju staten avlövats på sistone – med privatiseringar statliga verk. Och i de statliga bolagsstyrelser som finns kvar blir det mer och mer styrelseproffs från näringslivet och färre och färre politiker.
Peter (hej igen): ”Det inrutade livet i Öst var gynnsamt för hans psyke.” Den här meningen väcker minnen till liv: En av de finska gästlektorerna som varit i Greifswald i fem år när jag kom dit, sa att hon var rädd för att återvända till ”osäkerheten och otryggheten” i Finland. Å andra sidan var hon också rädd när jag med hög röst kritiserade olika DDR-företeeleser. ”Nicht so laut”, viskade hon förskräckt och drog mig i armen. Hon blev mer och mer obegriplig för mig…
Nu börjar jag bli lite trött, men jag läser gärna mer av dig imorgon eller någon annan dag – som sagt också det du eventuellt publicerar om Nordkorea.
Intressant om den finska kvinnan.
Intressant läsning ovan: ursäkta en ovidkommande kommentar. Greifswald, var det inte något med Lasse Lucidor eller Thorild elle kanske Lidner också? Det rör sig något i mitt bakhuvud (kan var vanlig överansträngning också). Det kanske kommer i dina anteckningar som jag verkligen ser fram emot.
Bengt: Thorild var under någon tid bibliotekarie i G. Egentligen vet jag väldigt lite om detta. Jag har ett barndomsminne – min far, som alltid förde oss till kyrkor, gravar, muséer, statyer osv, förde en gång mig och mina syskon , ja, min mor var också med, till Thorilds grav någonstans utanför Greifswald. Vi var inte så pigga på det, minns jag.
Lidner studerade visst någon termin i G. Lasse Lucidor vet jag inte vad han hade för förhållande till Greifswald.
Ja, det här var ett magert svar, det ser jag.
Just 1600-talet är en av mina favoritepoker i litteraturen, så här kommer ett snuttkort svar.
Lasse Lucidor gick på universitetet i Greifswald i slutet av 1650-talet. Trettioåriga kriget hade nyss tagit slut (1648) och studentlivet var snarare våldsamt än vilt. Lucidor deltog flitigt i studentlivet – så flitigt och våldsamt, att han blev relegerad. Märkligt nog vet man i stort sett ingenting om detta språkgenis studieresultat, men man får förmoda att en man som skrev poesi på sju språk hade lätt att uttrycka sig. Lite för lätt, tydligen, eftersom han kastades ut. Vill minnas att rättegångsprotokollet vid hans relegering finns kvar.
Marita: Tack, då vet jag/vi lite mer!
Ja, jag hittade just en liten skrift av Torbjörn Säfve om Lucidor i min svenska bokhylla och kan bekräfta Maritas uppgifter. Tydligen hade dom rätt kul i Greifswald. ”Lucidor..smälte in i osedligheten utan svårigheter” skriver Säfve som också citerar vad han kallar Lucidors tidigaste dikt – en interiör från en badstuga som dock är alltför skabrös för att återges i dessa kyska spalter.
Bengt, javisst ”kyska spalter”, jag håller det gärna så – och skrattar lite för mig själv åt alla de gånger (ja, det är rätt många) som någon kommit till min text om Herkus Kuncius via sökorden ”sperma+bröstvårtor”. Ja, ja.
Väldigt intressant, som väntat. Jag ser fram emot fler anteckningar.
Tillägg:
Apropå Norrskensflammans status i DDR så lyssnade jag just till chefredaktören Aron Etzler i Godmorgon Världen (P1) där han regelbundet deltar i en politisk panel.
Susanne: Nu blir jag lite nyfiken; kan du säga något om vad Aron Etzler har att säga eller för det för långt och tar för lång tid för dig? Kanske borde jag själv lyssna på programmet i stället…
PS Igår och idag och de närmast kommande dagarna publicerar jag en essä av Freya Klier som har ett tema som ligger mycket nära det som finns i mina Greifswaldtexter.
Det är ett stående inslag i programmet Godmorgon Världen, där tre ledarskribenter (eller liknande) får kommentera några oftast inrikespolitiska dagsaktualiteter. Idag var det bland annat Feministiskt initiativs årsmöte. Etzler kommenterar naturligtvis utifrån sitt kommunistiska perspektiv med sina värderingar. Det går att lyssna på via http://www.sr.se, klicka dig vidare från P1 program. (Jag kan inte länka just nu.) Det är olika personer som är med i panelen, men jag har hört Aron Etzler flera gånger. Andra är Barbro Hedvall & Hanne Kjöller på DN, Lotta Gröning på Nsd, PM Nilsson på Expressen. De två sistnämnda var med idag.
Jo, jag läser med nöje Freya Klier. 🙂
Susanne: Tack för upplysningarna!
De som har socialdemokratisk partibok skulle också ha varit medlemmar i SED.
Ulf Modin