Under de senaste veckorna har jag bland en hel del annat läst två mycket bra reseromaner på tyska. Med ”reseroman” menar jag en reseskildring som har skönlitterär prägel, där inte den exakta eller objektiva observationen kommer i första rummet utan där associationer och tankar kring det sedda eller det upplevda ofta är viktigare. Sådana reseskildringar rör sig i gränslandet mellan verklighet och fiktion.
Den ena heter "Letzten Sommer in Deutschland" (1997) och är skriven av den tysk-ryska författarinnan Irina Liebmann. Sträckningen på hennes resa beskriver i grova drag en lite hackig krok från Oder i öster till Schaffhausen och Rhen i sydväst. Liebmann har en vag plan som hon följer på ett lite trevande sätt. Mycket handlar om människor hon möter på vägen, en del av det hon förmedlar till läsaren kan beskrivas som fria tankeslingor kring det hon ser eller upplever. Hennes stil varierar mellan något som man skulle kunna kalla rinnande fri vers, som ger en känsla av en lite slingrande rörelse och mer kompakta stycken på ett slags normalprosa där hon och läsaren liksom stannar upp och på olika sätt lär känna platserna, deras utseende, deras historia, människornas levnadsvanor.
Den andra är en bok av den tyske författaren Wolfgang Büscher, ”Berlin-Moskau Eine Reise zu Fuß”(2003). Målet för Büschers resa är Moskva, det säger redan titeln och denna talar också om att det är till fots han ska ta sig dit. Hans resa skulle kunna beskrivas som en kamp, han har satt upp ett mycket svårt mål som han egentligen inte kan vara säker på att han når. Büschers resa är också något av en förvandling – vandringsmannen fjärmar sig mer och mer från den person han var vid resans början. Och vandrandet i sig ger resandet en ytterligare dimension – när man går till fots får man del av sådant som bara ilar förbi bilisten eller tågresenären.
Jag har funderat på om de båda böckerna inte också skulle kunna vara något för en icke-tyskkunnig svensk publik. Efter funderandet har jag vänt mig till några svenska förlag och föreslagit en översättning av dem. Hittills har jag bara fått två nejsvar, ett rent nej och ett lite mer kluvet nej – böckerna är bra, men intresserar nog inte svenska läsare. De andra förlagen har inte svarat.
I bokhandlarna i Sverige säljs nästan enbart böcker av nordiskt eller anglosaxiskt ursprung och det sägs att det är det den svenske bokläsaren vill ha. Vår bokmarknad är liten, vårt språk talas av en mycket begränsad samling människor. Det finns knappast någon ekonomisk drivkraft för andra länder att arbeta särskilt hårt för att lansera sin skönlitteratur här. Vill vi ha ett mer varierat utbud av böcker i Sverige, så är det vi själva som måste arbeta för det. Jag har här nämnt två tyska romaner, men jag hade naturligtvis lika gärna kunnat tala om franska, holländska eller rumänska romaner för att ta några exempel.
Ett svar på ”Bokmarknaden i Sverige”