Londi och jag går förbi här nästan varje dag på våra skogspromenader. I det här huset bor Lennart (bilden är tagen i mars). Han har bott här i skogsbrynet i hela sitt liv och hans farfar och farmor bodde ungefär hundra meter inåt skogen i Hovmanstorpet. Lennart vet allt om djuren i skogen, om träden, om var svamparna finns och vem som bodde i Hagatorpet, Kasen eller Vrån eller på Brudarebacken. Inget av torpen finns kvar idag; det enda som syns av dem är de stora jordkällarna och lite rester av grunden på några ställen. Det som fanns kvar längst var Norskens hus på Brudarebacken. Det stod där till för några år sedan när någon eller några en dag kom dit och krossade rutorna och förstörde allt inne i huset. Var Norsken är idag vet jag inte, kanske klarade han inte att flytta från skogen till en lägenhet i stan eller till ålderdomshemmet.
Lennart kan svara på alla mina frågor om skogen, om älgarna till exempel – just nu finns det bara två kvigor här i vår skog och det lär dröja innan det kommer någon tjur ner hit från Dalsland, säger han. Han vet också vilka rävar som lever här och varför den ena var så tam; den där som en dag blev överkörd ute på 45:an. Rådjurskiden har nästan ingen lukt, säger han. Ibland berättar han om annat, till exempel om de olika sotare som funnits här i trakten. En var "en rödhårter en, men han var noga”. Efter tsunamin berättade han för mig att han fått ett SMS från Buppiri, ”hon är ju där nerifrån”, så han visste att hon var i säkerhet.
Lennart får mig ofta att tänka på de egensinniga människor som befolkar Tage Aurells berättelser.