Mina två första skolår tillbringade jag i Brotorps skola i Bagarmossen. Det var en ganska liten skola, det fanns bara klass 1 till 3 i den, fast det måste ha funnits rätt många paralleller för jag minns att jag gick i 1F och 2F. Grundskolan hade alldeles nyligen införts och klasserna var små, knappt tjugo i varje och vi hade lediga lördagar. Min kortaste skolväg gick rakt genom ett litet skogsparti och den lite längre, som vi tog ibland för nöjes skull, gick utmed kanten av samma skogsparti. Märkligt nog minns jag väldigt lite av av vad vi gjorde i den här skolan, lärarna gjorde inget starkare intryck på mig och det är mest blider av rum och bänkar som sitter kvar i huvudet från den här tiden. Det var en i stort sett sekulariserad skola – längre fram kom jag att få vara med om helt andra saker – psalmsång och tal om Bibeln och Jesus förekom rätt sällan, främst då vid de stora kristna högtiderna, fast jag vet att jag lärde mig ”Trygga rekan” under den tiden (på den tiden fanns ännu det här stockholmska e-ljudet) och då och då konfronterades vi med religiösa sångtexter, som egentligen aldrig kommenterades av någon av lärarna. En dag när vi hade sjungit ”Hosianna, Davids son” i klassen utspann sig ungefär det här samtalet eller den här diskussionen mellan min bästa vän Lena och mig på hemvägen från skolan:
Jag: Det är H C Andersen som har skrivit ”Den fula ankungen”.
Lena: Vad säger du? Hå-se? Han heter faktiskt Hossi!
Jag: Nej, Pappa har sagt att han heter Hans Christian. H C är en förkortning.
Lena: Det tror jag inte på. Han heter Hossi precis som Hossianna!
Jag: Det där är ett annat Hossi. Det är inget riktigt namn.
Lena: Hossianna Davidsson. Det hör du väl att det är ett namn!
Strax innan jag fyllde nio år flyttade vi till Varberg. Pappa hade fått en tjänst på Högre Allmänna Läroverket där. En ny era tog sin början. På den här tiden – det var början av sextiotalet – fanns det nästan bara varbergare i Varberg och en riktig varbergare var varbergare sedan minst tre generationer. Jag började i tredje klass i Rosenfredsskolan. Allt var annorlunda än i Stockholm: Det här var inte grundskola utan folkskola, vi var över trettio i klassen och fröken, hon hette Elly Augustsson och kom från en schartauansk fiskarfamilj i Träslövsläge, höll ett vakande öga över oss allesammans och hennes mål var att göra oss till goda kristna. Vi bad fyra gånger om dagen, morgonbön, bön före och efter maten och bön vid skolans slut. Snabbt inordnades jag bland dem som ”inte var från stan”. Vi var tre som inte var från stan, Jimmy, som var zigenare, fast egentligen var han från stan – han var av en berömd Varbergs-zigensk släkt – Palma, ungersk zigenerska och så jag som var från Stockholm och det var faktiskt en syndig stad. Fröken sa till Palma och mig: ”Ni får leka tillsammans, för ni är ju inte från stan.” Och vi gjorde faktiskt det på prov ett tag, men det gick inte så bra för vi hade ju inte alls valt varandra. En gång gav Fröken oss i klassen den här frågan: ”Var finns de största båtarna?” Jag tänkte på de stora Finlandsbåtarna och räckte upp handen: ”I Stockholm”, sa jag stolt. Nej, det var fel. De största ”riktiga” båtarna fanns i Träslövsläge, fiskebåtar förstås, det är ju de enda riktiga båtarna. Ibland blev jag arg på Fröken, men jag tyckte också mycket om henne. Hon var verkligen en tydlig person och hon brydde sig väldigt mycket om oss, på sitt för mig ibland konstiga sätt. Det var här jag förstod att de viktigaste ämnena i skolan var kristendom och Varbergs historia. Jag hade mycket att hämta in under det första året på Rosenfredsskolan, eftersom jag visste väldigt lite om kristendomen och ingenting alls om Varbergs historia, men jag ritade ivrigt ”Moses i vassen” och lärde mig om de stora bränderna i Varberg, om de skiftande platser där staden legat under olika tider: Getakärr, Gamla Köpstad…
Rosenfredsskolan
I fjärde klass fick jag en ny Fröken, eftersom jag började på ett nytt stadium. Elin Almquist hette hon och hon var den lärare som kom att göra starkast intryck på mig under hela min skoltid. Hon var i sextioårsåldern när hon fick oss och vi hade henne i tre år och vi var hennes nästsista klass (en av mina bröder tillhörde senare i hennes sista). Också hos henne bad vi fyra gånger om dagen, men det var på ett helt annat sätt, inte så missionerande och strängt. Bönen var som en ram kring skolaktiviteterna. På morgonen sjöng vi en psalm – ”Morgon mellan fjällen”, ”Din klara sol” till exempel – Fröken läste Fader Vår och så berättade hon något sedelärande eller tänkvärt för oss och det var inte alltid något religiöst. En gång berättade hon för oss om en resa hon gjort i Egypten. På den tiden var det inte många svenskar som reste till Egypten (eller Turkiet eller vart hon nu reste mer) och väl knappast alls några damer på egen hand. Hon såg lite grann ut som jag tänker mig en kvinnlig engelsk upptäcksresande från början av 1900-talet. Hon var lång och slank men stark och hon hade stadiga men inte helt oeleganta promenadskor på sig, blus, kjol och en praktisk kappa. Beige och blått var grundfärgerna, tror jag i alla fall. Nu till hennes lilla historia: Hon befann sig på en stor bjudning och eftersom hon var hedersgästen, ville man bjuda henne på det allra finaste. Det allra finaste var fårögon. Vi himlade med ögonen i bänkarna och lät undslippa oss äcklade ljud. Då stannade Fröken upp i berättande och tittade strängt på oss, men vänligt ändå. ”Hur skulle ni har gjort?”, frågade hon oss, hon tyckte inte heller att fårögon verkade så gott, lät hon oss ana. Vi slutade att äckla oss och försökte tänka efter, men det var ju ingen lätt fråga. Då fortsatte Fröken och berättade hur hon hade gjort: Hon vände sig till den som höll fram fatet, log och sa sedan: ”Inte kan jag ta emot detta, det ska herr Ali som är äldst här ha, han ska ha det finaste.” Vi teg och tänkte att ja, så där skulle man förstås ha svarat. Ingen blev ledsen, alla blev nöjda. Och ingen behövde tvinga i sig något äckligt.
Också med Elin Almquist arbetade vi en hel del med Varbergs historia och med berättelser ur Bibeln, men nu kom också väldigt mycket annat in. En viktig sak var inlandsisen (Det var delvis på grund av den här inlandsistexten jag fick lust att skriva den här långa texten förresten.). Vi ritade inlandsisen i genomskärning med ett stycke av marken, urberget, underst på teckningarna. Vi lärde oss att känna igen mönstren från inlandsisen i graniten. Vi lärde oss också om stenåldern och snart kände vi med lätthet igen flinta bland de andra stenarna. Fröken läste ofta högt för oss. Jag minns särskilt nybyggarböckerna av Laura Ingalls Wilder. Och så lärde vi oss att hålla ihop och tänka på varandra och andra. I fjärde klass drabbades vi av en stor olycka, en pojke i klassen, en sådan där snäll pojke – Liss-Olof hette han – som var vän med alla, dog i en drunkningsolycka. Så här har jag berättat om den händelsen en gång tidigare här:
Han kallades Lissen och vi gick i samma klass. Under den hösten när vi började fyran lekte vi ofta hemma hos honom på eftermiddagarna efter skolan. Vi brukade vara ganska många, kanske nio-tio stycken, både killar och tjejer. Han bodde alldeles bakom skolan högst uppe i Pilhagen i den gamla kringbyggda gården där. På innergården hade vi byggt en hydda och där lekte vi allt möjligt, som ”sanning eller konke” till exempel. Det var spännande. Lissens föräldrar syntes inte ofta till, bara hans mamma ropade ibland från köksdörren att han skulle hämta sin tröja eller något sådant. Och en gång blev vi bjudna på smörgåsar, det minns jag.
En kväll i början av vintern ringde det i telefonen. Det var till mig, sade Mamma. Vem kunde det vara, barn fick nästan aldrig några telefonsamtal på den tiden. Jag tog luren, det var Pia. – Lissen är död, sade hon, han har drunknat. Jag kunde inte säga någonting, ingenting kändes verkligt. När jag lagt på, gick jag och lade mig. Jag berättade ingenting för någon, för det gick inte.
Nästa morgon läste jag rubriken ”Han gav sitt liv för sin kamrat” i tidningen. Det stod att det var på Påskbergsdammens is det hade hänt och att Lissen försökt dra upp den andre killen och att vattnet egentligen inte var särskilt djupt.
Jag visste att Lissen inte hade några syskon och hans föräldrar var redan ganska gamla. I dödsannonsen hade de skrivit ”Herren gav och Herren tog”.
Senare gick jag någon enstaka gång förbi gården däruppe i Pilhagen, men jag såg aldrig mer någon komma ut genom porten och aldrig mer såg jag Lissens mamma kika ut bakom gardinen i köksfönstret, som jag så ofta sett henne göra, när vi kom för att leka.
Det blev en stor chock för oss som var Lissens klasskamrater och säkert för Fröken också, men hon hjälpte oss igenom det. Jag minns inte detaljerna längre men hon lyckades på något vis skapa en ram av ett slags lugn kring den svåra händelsen, utan att den tegs bort. Vi fick prata och lyssna och tänka tillsammans kring det som hänt.
•
Jag sätter in ett par länkar till texter (med små utdrag) om min barndom (även om de inte rör de första skolåren) som jag publicerat här tidigare:
Und der Schornsteinsfega fegt imma weita
in das Himmelloch, in das Himmelloch hinein
sjöng vi i Kindergarten idag. Jag är nästan fyraochetthalvt och min bror fyller snart tre. Jag har också en bror som är bebis…
Det var en av de vackraste morgnarna den sommaren. Jag satt uppkrupen i äppelträdet framför verandan och tittade ut mot den lilla vägen just där den gör en ganska brant uppförsbacke mot ”vårt” hus (Ja, huset är bara vårt om somrarna.). Plötsligt kommer tre mycket gamla kvinnor runt kröken längst ner i backen…
Från balkongen ser jag hur Schorsch med lite ojämna steg liksom obeslutsamt hastar iväg – går han snabbt eller långsamt? Han har sina vanliga knäbyxor av läder, ullknästrumpor och grova skor, den grå koftan har åkt upp lite där bak. Jag ser på axlarna och ryggen att han hostar men ljudet når mig inte. Så försvinner han nerför backen. Ingen här vet vart han ska eller hur länge han blir borta. – Kanske ett par dagar, säger fru Berger…
För kanske en månad sedan lovade jag mig själv och er som läser här att jag skulle sätta ihop en sida med länkar till de texter av Freya Klier jag översatt och/eller kommenterat. Meningen är att det ska bli lättare att få en överblick över Klier-texterna här. Dessutom tänker jag framöver föra in länkar till nya Klier-texter här allt eftersom jag publicera dem.
