Blogg

Skatbygge

Bodil Z

En del människor har ett särskilt öga för händelser i djurriket. På en av innergårdarna till skolan där jag arbetar finns en gran med ett skatbo eller kanske snarare ett blivande skatbo. Anita, som har den här uppmärksamma blicken för till exempel skathändelser, berättade nyligen detta för mig:

Härom dagen när jag satt i personalrummets kök, så fick jag syn på skatan ute på gården. Hon flög ut ifrån boet och satte sig i ett träd i andra ändan av gården. Därifrån mönstrade hon länge och kritiskt boets alla detaljer. Så lämnade hon plötsligt sin gren och flög tillbaka till nästet. Snabbt plockade hon ut en av pinnarna ur bygget och stack sedan – uppenbarligen med stor precision – in pinnen på ett annat ställe. Så seglade hon tillbaka till utsiktsplatsen i det andra trädet och betraktade sitt verk. Och se det var gott.

skatbo

Nu är boet i balans. Det ser vi.

Jag i första och sista person

Bodil Z 3 kommentarer

Överförande av polsk skönlitteratur till svenska verkar just nu till en åtminstone relativt stor del vila på något som man skulle kunna kalla en översättargemenskap. Vad jag förstår är den här formen av nära samverkan mellan fristående översättare något unikt, när det gäller översättning av skönlitteratur till svenska.

Igår fick jag en antologi med lyrik av en rad kvinnliga polska poeter. Boken bär namnet ”Jag i första och sista person” efter slutraden i en av dikterna i samlingen. I förordet står det att det är den tredje polska antologin av samma översättargrupp. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson, som båda ingår i den här gruppen, är redaktörer för volymen. De övriga i denna grupp är Anders Bodegård, Tomas Håkansson, Lisa Mendoza Åsberg, David Szybek och Rikard Wennerholm.

bok

Nu tycker möjligen någon av er som läser det här, att jag biter mig fast för mycket vid översättandet och översättargruppen. Tja, jag kommer inte ifrån att jag är fascinerad av det här samarbetet och jag skulle vilja veta lite mer om formerna för det. Vi får väl se, kanske får jag veta något.

Men nu till dikterna: Den första jag har valt är en dikt av Marzanna Bogumiła Kielar (född 1963) i översättning av Anders Bodegård:

Nyheten

Ljummen försommarkväll, då flygfäna stiger
som rökpelare över terrassen.
Ovanför oss Vintergatan, en blommande ström av ängar,
vattenmöjans stjärnesvärm.

Det senkomna biet i den gula salvian
rör vid ståndarknapparna.

Och vi, Din sömns smältande snö, och döden,
den här gäddan som efter en rivstart
simmar iväg med sitt fångade rov.

Den kommer tillbaka, står stilla i strömmen nere vid bottnen,
° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° i det syremättade djupet;

resterna av dagen som tussar av halmgult hår
fryser fast vid snarorna av järntråd.

Jag letar efter bilder till detta – till den ljumma försommarkvällen med flygfänas svärmar i luften, till vintergatans ström av ängar. Kanske kan jag ta den här:

landskap

En dikt till vill jag läsa nu – längre fram ska jag ta fram andra. Det är en av Anna Kamieńska (1920-1986) och översättningen är gjord av Irena Grönberg:

Gamla kvinnor

Gamla kvinnor är unga
läkta är deras sorger
efter dem som dött
efter dem som lever

Först nu skulle de kunna älska
och ingenting kräva i gengäld

Först nu ser de i världens klarhet
att smärta och glädje är samma sak

Först nu skulle de kunna vara barn
med barnatrons törst och förtröstan

Först nu skulle de kunna vara vackra
med en slocknad jordstjärnas skönhet

Gamla kvinnor ser sig i spegeln
det är inte jag ropar de ur rynkorna

Gamla kvinnor går i graven
sann ungdom finns vid vägs ände

Möten i skogen

Bodil Z 1 kommentar

Igår gick Londi och jag som vanligt en runda i skogen. Det var soligt och fint, Londi sprang och nosade i olika spår och jag tog lite bilder på en raritet jag upptäckte för inte så länge sedan: ”tallar med grankjol” eller ”tallar på granmatta”. Så här kan det se ut:

tall

Granen verkar alltså finnas under tallen och den har bara grenar, ingen stam. Det finns flera sådana här grantallar i vår skogen. Här är en till:

tall2

Vi går där i solen, Londi pysslar med sitt

L

och jag med mina grankjolar. Plötsligt märker jag att Londi har upptäckt något och sedan märker jag att det är några andra, några stora gråa som har upptäckt oss. Tre älgansikten på rad är vända mot oss. De är inte långt borta, jag ser de stora örontrattarna vridas en aning i olika riktningar, jag ser älgkons tunga mule i solljuset. ”Kkom”, viskar jag till min svarta följeslagerska och vi gör en halvcirkel bortåt från älgarna. Det får inte se ut som flykt, det får inte se ut som anfall. Hjärtat bankar i bröstkorgen på mig och Londi går uppmärksamt tätt bakom mig. Då korsar älgarna plötsligt vårt tänkta spår och så står de på andra sidan om oss, bara en aning länge bort en förut. Älgkon tar några kliv bortåt, men kalvarna (det är fjolårskalvar och de har vuxit ordentlig på de senaste veckorna, ser jag) står stilla och tittar och lyssnar med öronlurarna i stereo. Jag fumlar fram kameran, men lyckas inte rikta den så värst väl. De bästa bilderna tar jag av himlen ovanför kalvhuvudena.

Vi går vidare, lugnar oss och så småningom börjar vi tänka på annat än älgar. Vi strövar lite planlöst ut mot ett ganska fult hygge. Så märker jag att Londi börjar gå tätt bakom mig igen. Jag ser mig omkring och där uppe på åsen ligger en älggruppen med riktade öron:

ä

Kon och den ena kalven syns tydligt, den andra ligger kanske bakom kon:

ä2

Men vad är det som sticker upp där bak?

ä3

Urringningar, (f)icebook, is, politik och annat jätteviktigt

Bodil Z 1 kommentar

Försäkta – det här är alltså inget för allvarligt sinnande läsare…

Jag har just läst min morgontidning, SvD, och funnit att Merkels urringning ”skapat debatt på hemmaplan” och att den tar en halvsida i tidningen. En bild ska naturligtvis in först – urringningar kan man inte bara tala om. Det här är Angela Merkel på den nya operan i Oslo. Är hon inte rätt magnifik?

urri

Och vad sas då kring urringningen? Günther Beckstein, Bayerns regeringschef: ”Här i Bayern älskar vi barocken och livsglädjen” och ”lite mer känslor mår vi bara bra av.” Imagerådgivaren Silke Frank tyckte att klädseln var ”ett klavertramp”. Armin Morbach, rådgivare åt bland andra Naomi Campbell säger så här: ”Framtoningen är stark och sexig och vittnar om en ny säkerhet”. Socialdemokraten Walter Mende säger hånfullt: ”Fram till uppträdandet i Oslo hade jag ingen aning om att förbundskanslern hade bröst”. Partiforskare och statsvetare varnar för att Merkel genom den här klädseln riskerar att sudda ut sin sakliga profil. I opinonsmätningarna åkte Merkel upp på första plats igen.

Hos Karin hittar jag en annan urringning, Marie-Antoinette med en ros:

MA

Här kan vi läsa allt möjligt spännande om (f)icebook, om nattlig bön för Marie-Antoinette i scoutlägret, om ”Inlandsisens vänner”.

Ja, hur har vi det – handen på hjärtat – med inlandsisen idag? Tack vare Bengt O. får vi ny ”påfyllning”. Se här ett utdrag ur hans istext:

Redan i äldsta tider förbryllades människorna av att hitta fossiler av snäckor och andra havsdjur högt uppe i bergstrakterna. Många kuriösa förklaringsteorier lades fram. En populär sådan var att snäckor och fiskar hade spolats upp av syndafloden. En annan var att fossilerna ingalunda var lämningar av djur utan på något sätt hade vuxit inne i klippformationerna. (Detta påminner något om nutida kreationistiska teorier som dock har den extra knorren att fossilerna plaerats ut av f-n själv för att förvilla oss.) Den som med berömvärd logik och empiriska observationer visade på orimligheten i dessa teorier var ingen mindre än Leonardo (känd från ’da Vincikoden’). Hans egen förklaring nuddade vid sanningen men inlandsisen kände han ju inte till. Han menade snarast att världshaven  och inre vattenflöden hade eroderat bergen så att dessa blivit lättare och därefter rest sig.

Och detta är hela blocket

Irène Némirovsky – Hundar och vargar

Bodil Z 2 kommentarer

I Salongen pågår just nu ett litet Irène Némirovsky-projekt. Karin Stensdotter och jag har läst samma bok av författarinnan från varsitt håll och resultatet har blivit på sitt sätt ganska överraskande. Det är som om vi stått utanför varsin dörr, en i vardera ändan av ett och samma rum, och kikat in genom det nyckelhål var och en av oss hade framför sig – vi har tittat på samma platser och förlopp, men sett skilda ting, fast ibland snuddar det ena vid det andra på ett sätt som man knappast hade kunnat hitta på. Karin har läst boken på franska, som är originalspråket, ”Les chiens et les loups” och jag har läst den i (en utmärkt) tysk översättning, ”Die Hunde und die Wölfe”. Jag börjar med ett utdrag ur Karins text:

chiens

När Harry får se en av Adas små tavlor föreställande den ryska stad de en gång i tiden levde i som barn, väcks hans längtan, oklart efter vad, så stark är den. Då de senare möts blir deras återförening oundviklig.
Här handlar det om Öde, om att man aldrig undkommer det arv man en gång utrustats med. Den blonda fransyskan och den omöjlige men på sitt sätt trogne Ben får lämna scenen.
Samtidigt framstår det nya förhållandet som fullkomligt omöjligt. Ada går knappt att ha i möblerade rum, hon trivs bäst ensam och med stafflit framför sig, i sina egna bilders värld. Harry är en blivande finansman och måste, enligt konvenansens alla regler, ha en representativ hustru.

Och här följer ett avsnitt ur min Némirovsky-text:

hund

Både i Némirovskys Kiev och i Babels Odessa finns för den judiska befolkningen hela tiden hotet om pogromerna, ett hot som ibland ter sig avlägset men som då och då kommer helt nära och blir verklighet. En pogromnatt i huvudpersonen Adas barndom tillbringar hon och hennes kusin Ben ensamma på en vind gömda i en koffert. På morgonen efter den natten möter Ada sitt livs stora och enda kärlek. Hon och Ben knackar på hos sina rika släktingar i den övre staden för att komma undan våldet på gatorna och när de träder eller snarare slinker in i huset, får Ada i salongen se en pojke klädd i en plommonblå sidenmorgonrock. Hon förälskar sig inom loppet av några ögonblick, men hennes kärlek blir samtidigt en strävan upp ur armodet.

•

par
tavla målad av Ada Sinner under hennes tid i Paris