På sista tiden har jag funderat mycket över vilka av Theodor Fontanes romaner som man i första hand borde översätta till svenska. Hittills finns ju bara ”Effi Briest” i svensk översättning. Mitt närmaste översättningsprojekt är romanen ”Irrungen, Wirrungen” som handlar om en kärekshistoria som inte kommer över ståndsbarriärerna. Den utspelar sig i Berlin och dess utkanter, bland annat i det ännu idag ganska lantliga eller vilda Zeuthen. Romanens persongalleri är mycket intressant och dialogerna har ännu all livskraft kvar.
Den roman som jag brukar tänka på som den andra i ordningen i det här översättandet är ”Der Stechlin”. Den kommer som nummer två, inte för att jag tycker mindre om den än om ”Irrungen, Wirrungen” utan för att jag tror att den är svårare att föra fram till en svensk läsekrets. Egentligen är den kanske den allra bästa av Fontanes romaner. Och nu har jag fått en liten text ur ”Spiegel” i mina händer som handlar om just den här romanen. Det är den kände tyske författaren Peter Härtling (han har bland annat skrivit en fascinerande roman om Hölderlin) som har ordet i artikeln rubriken är ”Mitt livs bok”. Här kommer först den tyska originaltexten:
Mit 20 las zum ersten Mal Fontanes letzten Roman, doch seine Weitschweifigkeit machte mich ungeduldig, und ich erinnerte mich nur an den bewegten Anfang: an die Schilderung des Sees Stechlin, der mit Strudeln und Fontänen auf Unruhen in der Welt reagiert, und an Woldemar, den einzigen Sohn des alten Stechlin, der mit seinen Freunden Rex und Czako von Cremmen über Wutz, durch die angestammte Fontane-Gegend, zum Alten nach Hause reitet. Mit 30 entdeckte ich den Roman von Neuem, kannte inzwischen schon einige Werke Fontanes, verliebte mich, wie Dubslav, in Melusine Barby, die Schwester von Woldemars Verlobter Armgard, und fand noch keinen Zugang zu dem alten Grafen, der sich hinter politisch doppeldeutigen Sätzen verschanzte. Mit 40 (etwa) las ich mit wachsendem Vergnügen, wie Dubslav seine Halbschwester Adelheid, Domina des Damenstifts von Wutz, besucht, wie dabei unverrückbare Ansichten zu verrückten mutieren und Ironie die Fontanesche Erzählung aufhellt. Mit 50 schaffte ich den ”Stechlin” von Anfang bis Ende, schlich mich in die Gespräche rund um Dubslav, genoss die Wortwechsel zwischen ihm und Pastor Lorenzen, litt, als er sich entschloss, sich für die Konservativen zur Wahl zu stellen, und atmete auf, als dieser Kelch an ihm vorbeiging, denn ”mein” Stechlin passte nicht in den politischen Alltag; ihn, der Verlogenheit und Unwissen verachtete, zeichneten großzügige Neugier und standfeste Freundlichkeit aus.
Jetzt, mit 74, wage ich es, lese ich von seinem Sterben, wiederholt Tränen zu vergießen, ihm mit der kleinen Agnes, der Enkelin der von den Dorfbewohnern gemiedenen Kräuterhexe, zum Abschied einen Strauß Schneeglöckchen zu bringen und mir als Nachruf den Satz zu wünschen, mit dem der Pastor die Grabrede schließt: ”Er war das Beste, was wir sein können, ein Mann und ein Kind.”
Och här är då min översättning av Härtlings ord. ”Stechlin” är alltså både namnet på huvudpersonen, på sjön som han lever vid och på romanen:
När jag var 20 läste jag för första gången Fontanes sista roman, men dess vidlyftighet gjorde mig otålig och efteråt mindes jag bara den livfulla början: skildringen av sjön Stechlin som reagerade med strömvirvlar och fontäner på oroligheter i världen och så mindes jag Woldemar, den gamle Stechlins ende son, som rider med sina vänner Rex och Czako från Cremmen över Wutz, genom välbekanta Fontane-trakter, hem till sin far. Vid 30 upptäckte jag romanen på nytt – jag kände då till en del andra verk av Fontane – förälskade mig som Dubslav i Melusine Barby, systern till Armgard, Woldemars fästmö, men nådde ännu inte fram till den gamle greven, som förskansade sig bakom politiskt tvetydiga fraser. Vid 40 (ungefär) läste jag med stigande nöje, om hur Dubslav besöker sin syster Adelheid, föreståndarinna för det protestantiska klostret i Wutz, och om hur orubbliga åsikter förvandlas till rubbade och hur ironin lyser upp berättelsen. Vid 50 klarade jag hela ”Stechlin” från början till slut, smög mig in i samtalen kring Dubslav, njöt av ordväxlingarna mellan honom och pastor Lorenzen, led när han bestämde sig för att ställa upp för de konservativa i valet, andades ut, när kalken gick förbi honom, för ”min” Stechlin passade inte in i den politiska vardagen; han, som föraktade förljugenhet och okunskap, utmärkte sig för generös nyfikenhet och pålitlig vänlighet.
Nu, när jag är 74, vågar jag, när jag läser om hans döende, om och om igen fälla tårar och att tillsammans med den lilla Agnes, den av byborna skydda örthäxans barnbarn, till avsked bära fram en bukett snödroppar och jag vågar som eftermäle önska mig de ord som pastorn avslutar sitt gravtal med: ”Han var det bästa som vi kan vara, en man och ett barn.”
Stechlin
Stechlin var för övrigt, har jag nyligen fått veta, från början en dödisgrop…
