Blogg

Sumeriskan – steget från konkret till abstrakt

Den sumeriska skriften är, enligt språkforskningens senaste rön, den äldsta skriften i världen. För över femtusen år sedan uppfanns, efter vad forskningen kommit fram till, skriften någonstans i de trakter som idag räknas till södra Irak. Det här tidiga teckenritandet utvecklades så småningom till det skriftspråk vi kallar kilskrift. Gilgamesheposet som jag skrivit om här tidigare var skrivet med kilskrift på lertavlor. Visserligen är den ”klassiska”, senare versionen av detta epos skriven på akkadiska och inte på sumeriska, men kilskriften var båda dessa språks skrift.

Till en början bestod skrivandet egentligen i räknande; man räknade till exempel sina kor och ritade då en ko och sedan ett antal streck som angav hur många sådana man hade. Det stora avgörande steget från konkret avbildande in i ett mer abstrakt symbolspråk skedde inte med ett språng över avgrunden mellan konkret och abstrakt utan längs ett slags tankebro som fick förbinda dessa båda världar. Den tankebron bestod i ljudlikhet eller homonymi mellan ord med olika betydelse. Ordet för ”vassrör” var på sumeriska ”gi”. Även ordet för ”återvända” var ”gi”. När man först tecknade ordet ”återvända” med avbildningen av ett vassrör, tog man steget från konkret avbildning till språklig symbol. Ett litet, kanske på sätt och vis slumpartat steg, men ett hisnande steg i det mänskliga tänkandets historia.

vass

PS Faktabakgrunden till den här texten har jag hämtat från Ola Wikanders intressanta bok ”I döda språks sällskap”.

Mossringen

Det har regnat mycket här på sista tiden och dikena har fyllts nästan till randen. Det blir svårare och svårare att hoppa över dem:

dike

Och mossringen har blivit till en simring – en simring klädd med ljusgrön plysch!

simring

Vintern för två år sedan åkte jag skidor i nästan tre månader här med Londi skuttande efter mig i spåret. Så småningom blev mina skidspår fulla av märken från rådjur, rävar och harar som hellre ville springa där det var hårt och bärigt än pulsa omkring i den lösa djupsnön. Den här vintern vadar vi i stället, både djuren och jag.

Kerstin Ekman: Hunden

bok

Kerstin Ekmans ”Hunden” har inte varit någon lätt bok att läsa för mig. Det är en smärtsam berättelse – för mig som nästan-hund i alla fall – den bortsprungna valpens ensamma kamp mot tusen faror genom en lång vinter och sedan unghundens hårda ovissa liv i ensamhet och vaksamhet och rädsla på fjället. Jag läste boken i ett drag med hjärtat i halsgropen, på ständig vakt mot vad som skulle hända i nästa ögonblick. Kerstin Ekman gör det otroliga och egentligen omöjliga – hon kryper in i hunden och tittar ut och lyssnar och vädrar ur ett hundhuvud och går på – ibland sargade, ibland muntra – hundtassar över markerna, blir blöt i hundpälsen, kliar sig bakom hundörat, känner hunger i hundkroppen och hon låter hundminnen fladdra igenom sitt omedvetna hundmedvetande:

Hans liv och minne var bilder i bilder som tändes och slocknade, flikar av storhimlade dagar, fräna doftstråk, lossrivna rop som singlade ödsliga mellan träden tills de fick fäste i en bild djupt inne i honom. De var tjutande mörker som blev grå dagning och en skruv av vass snö som drev honom tillbaka till hålan, hungerdygn då han darrade av köld och blöta, frossardagar med solen het på ryggen. Ut och in i dessa bilder rörde sig de andra vid myren: en vit långörad som flängde i hastiga krokar mellan träden, de väldiga grå bergen på höga ben som flöjde över myren, de skränande svarta, de små piparna och sysslarna i granarna, de tunga, svarta som hängde i björkarnas toppar, de grå som sydde spikraka spår från rot till rot. Han kom dem aldrig riktigt nära men hans minne var genomkorsat av deras löpor och vittringsband, deras rop och kvitter och de hesa skallen från någon osynlig som ibland gick nere vid sjön.

I den här boken eller i det här stycket hundpoesi är vittringsbanden och doftslingorna metern, tiden är nu-nu och minnet ett flimmer projicerat på myrens sviktande underlag. Människorna ser vi på utifrån: underliga, oberäkneliga, högljudda varelser som lämnar komplicerade doftspår efter sig.

myr

Och vi är nära marken, vi känner den under både händer och fötter. Vi känner lukterna, kylan, hettan, fukten, krypen. Vi lär oss ljuden från början igen – vinden, knäppet i kvistarna, fågelröster. Och vi känner markens djup. Som i ”Urminnes tecken” – det är också en bok att närma sig jordelivets innersta genom, en bok som får oss att innerligt förstå att vår jord är en sten täckt med ett tunt lager jord:

Om fjällets tätt sammanvävda och hopvuxna hud rivs opp och får sår, då blottas bergets skalle. Den är verkligen av sten. Men det är inte en enda sorts sten. Nej, berget är sammansatt och hopblandat av olika sorters sten som en gång tycks ha flutit omkring som vattnet i en stor älv. Stenen är ådrig och slöjig och på sina håll röd och på andra grå eller svart eller prickig. Här och där lyser den vit och halvt genomskinlig.

Hellmut von Cube: Kråkorna

Jag tar fram Hellmut von Cubes ”Tierskizzenbüchlein” igen. Tidigare har jag läst om nattfjärilarna, ödlan och fladdermössen för er. Den här dagen vill jag visa en liten berättelse – i original och i min översättning – om kråkåret eller året i kråkans tecken:

Die Krähen

Im Frühling sind die Krähen für uns etwas ganz Gewöhnliches, manchmal Ärgerliches. Zu Dutzenden stolzieren und hacken sie wie eine Art Polizei auf den frischgepflügten Äckern herum. Nähert sich jemand, fliegen sie träge auf und wechseln den Tatort. Ihr Krächzen durchschneidet den Jubel ringsum. Sommers verlieren sie sich in der Fülle. Sie werden immer unwichtiger, bis jeder sie übersieht. Erst im Herbst heben sie sich wieder ab. Je mehr Blätter fallen, je mehr Wiesen abgegrast sind, je mehr Felder die Stoppeln zeigen, desto schwärzer werden die Krähen. Überall krächzen sie in den Tonarten des Abschieds, sie rufen das Naßkalte, die Winde aus Nordwest ins leere Land, der späte Herbst schließlich hat ihre Stimme.

Aber erst mitten im Winter zeigen sie ihre ganze Macht. Das geschieht selten, nur an einigen Nachmittagen, kurz vor der Dämmerung. Tief verschneit muß das Dorf sein, undurchdringlich grau der Himmel. Die kleinen Vögel müssen schon fort sein vom Futterhäuschen, die Straßen irgendwohin führen in die versunkene Welt. Nichts darf zu hören sein, nur das dunkle Glucksen des Bachs. Dann kommen die Krähen. Zwei, drei, fünf – hoch in der Luft. Mit gleichmäßigen, schlappen Flügelschlägen ziehen sie über die Hügel dem Waldrand zu. Und aus ihrem entfernten Krächzen tönt weithin die Verlorenheit und der Sieg alles Lebendigen.

kråka

Kråkorna

På våren är kråkorna för oss något alldeles vanligt, ibland störande. Dussinvis stegar de fram och hackar runt på de nyplöjda åkrarna som ett slags poliser. Om någon närmar sig, flyger de lojt iväg och söker upp en annan brottsplats. Deras kraxande skär rakt igenom jublet omkring dem. Sommartid försvinner de i vimlet. De blir undan för undan allt obetydligare, tills ingen lägger märke till dem längre. Först på hösten avtecknar de sig åter mot mängden. Ju fler löv som faller, ju fler ängar som betas av, ju fler fält som blir till stubbåkrar, desto svartare blir kråkorna. Överallt kraxar de i avskedets tonarter, de kallar det isvåta och vindarna från nordväst in i det tomma landet, den sena hösten till sist talar med deras röst.

Men först mitt i vintern visar de sin fulla makt. Det händer sällan, bara under vissa sena eftermiddagar kort före skymningen. Helt snötäckt måste byn vara och himlen ogenomträngligt grå. Småfåglarna måste redan ha lämnat fågelborden och vägarna för in i en svunnen värld. Ingenting hörs, bara det dunkla kluckandet från bäcken. Då kommer kråkorna. Två, tre, fem – högt uppe i luften. Med regelbundna, slappa vingslag drar de över kullen bort mot skogsbrynet. Och ur deras avlägsna kraxande ljuder vida omkring allt levandes undergång och seger.

Det elfte budet

För inte så länge sedan satt jag och bläddrade i den lilla boken ”Klara Johanson – minnesbilder från Halmstad” (en del av de här små Halmstadsbetraktelserna finns också i ”Det speglade livet” och kanske i någon annan av de större Klara Johanson-volymerna, men inte den jag tänker visa er nu) och stannade då vid en passage där Klara berättar om ett minne från skoltiden. Vi dyker rakt in i texten:

…Ty den beundrade föreståndarinnan för flickläroverket, ett pedagogiskt och organisatoriskt geni som borde ha stått i spetsen för hela svenska skolväsendet, inskärpte hos sina elever termin efter termin med morgonbönens solennitet Guds elfte bud för Halmstadsborna: Du skall minst en gång om dagen gå till havet.

Vist och storslaget som detta bud var trotsade jag det oftare än det flesta, och det var säkerligen portens fel. Att genomskrida dess högtidliga valvdunkel tycktes mig den sannskyldiga invigningen till en välsignad utflykt, och så drogs jag åt norr, liksom luftsynerna över Stora torg lockade Fredrik Vetterlund västerut. Dragvägens trafikerade stråk med sin tredubbla rad av resliga vimplade master och vemodiga handklaverslåtar från däcken i skymningsfallet tjusade mig aldrig innerligt som Galgbergets barrdoftande djupgröna ensligheter och breda ljungsträckor öppna för ett brännande solflöde som pressade ut ur den fagra blommattan en russtark och kryddad parfym. Berget hade kusligt rykte, gamla rövarhistorier hölls friska av omtänksamma målsmän – det hindrade inte ett olydigt barn att frimodigt njuta av sitt fantastiska liv i denna betagande ödefrid.

np
Norreport

Norreport, Galgberget och stigen utmed Nissan – Halmstad inlandssida, var Klaras innersta och käraste Halmstad. Ändå låter hon föreståndarinnans elfte bud om det dagliga besöket vid havet klinga starkt och liksom tvingande. Detta kunde hon göra eftersom hennes eget ”motbud” hade samma tyngd och övertygelsegrad som föreståndarinnans och egentligen betydde samma sak – att vi varje dag bör besöka en ”helig plats”. Om det är havet, skogen, floden eller någon plats i vårt inre är inte det viktiga.

hav

.

Här finns länkarna till mina två mest centrala Klara Johanson-sidor:

Försök till ett porträtt av Klara Johanson

Klara Johanson igen – en textsammanställning

.

Tillägg – hämtat ur kommentarflätan nedanför den här dagens text:

Klara Johanson – Hallands Minerva – borde hedras med ett minnesmärke av större dignitet än den lilla plakett som är fäst på väggen till hennes barndomshem på Storgatan 41. Jag vill föreslå att Sigrid Fridmans byst av KJ från 1924, som förvaras på Halmstads bibliotek, i stället placerades på en stenpelare intill väggen på Storgatan 41 som en icke oäven motvikt till åbäket “91:an Karlsson”, som figurerar mitt på Storgatan.
För övrigt kan nämnas att Sigrid Fridman är en betydande konstnär som bl.a. har skapat statyer av Fredrika Bremer och Ellen Key samt Kentauren, samtliga i Stockholm.
Per Ivar Nilsson
Varberg