Irène Némirovsky – Hundar och vargar

I Salongen pågår just nu ett litet Irène Némirovsky-projekt. Karin Stensdotter och jag har läst samma bok av författarinnan från varsitt håll och resultatet har blivit på sitt sätt ganska överraskande. Det är som om vi stått utanför varsin dörr, en i vardera ändan av ett och samma rum, och kikat in genom det nyckelhål var och en av oss hade framför sig – vi har tittat på samma platser och förlopp, men sett skilda ting, fast ibland snuddar det ena vid det andra på ett sätt som man knappast hade kunnat hitta på. Karin har läst boken på franska, som är originalspråket, ”Les chiens et les loups” och jag har läst den i (en utmärkt) tysk översättning, ”Die Hunde und die Wölfe”. Jag börjar med ett utdrag ur Karins text:

chiens

När Harry får se en av Adas små tavlor föreställande den ryska stad de en gång i tiden levde i som barn, väcks hans längtan, oklart efter vad, så stark är den. Då de senare möts blir deras återförening oundviklig.
Här handlar det om Öde, om att man aldrig undkommer det arv man en gång utrustats med. Den blonda fransyskan och den omöjlige men på sitt sätt trogne Ben får lämna scenen.
Samtidigt framstår det nya förhållandet som fullkomligt omöjligt. Ada går knappt att ha i möblerade rum, hon trivs bäst ensam och med stafflit framför sig, i sina egna bilders värld. Harry är en blivande finansman och måste, enligt konvenansens alla regler, ha en representativ hustru.

Och här följer ett avsnitt ur min Némirovsky-text:

hund

Både i Némirovskys Kiev och i Babels Odessa finns för den judiska befolkningen hela tiden hotet om pogromerna, ett hot som ibland ter sig avlägset men som då och då kommer helt nära och blir verklighet. En pogromnatt i huvudpersonen Adas barndom tillbringar hon och hennes kusin Ben ensamma på en vind gömda i en koffert. På morgonen efter den natten möter Ada sitt livs stora och enda kärlek. Hon och Ben knackar på hos sina rika släktingar i den övre staden för att komma undan våldet på gatorna och när de träder eller snarare slinker in i huset, får Ada i salongen se en pojke klädd i en plommonblå sidenmorgonrock. Hon förälskar sig inom loppet av några ögonblick, men hennes kärlek blir samtidigt en strävan upp ur armodet.

par
tavla målad av Ada Sinner under hennes tid i Paris

2 tankar om “Irène Némirovsky – Hundar och vargar

  1. Hej Agneta,
    det gläder mig att du läst dem och tyckt om dem – det känns lite speciellt det här att ha varit med i en sådan här ”dubbelexponering”. Kanske borde man göra något sådant oftare…

Kommentera