Igår gick jag för första gången på länge vilse i skogen här, inte på något allvarligt sätt, men under ungefär en halvtimme visste jag inte var jag var. Londi visste nog, men hon visste å andra sidan inte att jag var vill. Nej, det var inget skrämmande över den villgången, egentligen gjorde det mig glad att se att skogen fortfarande kan lura mig. – Jag vet ännu inte allt om den här skogen, tänkte jag upplivad, den är allt lite större än jag brukar tänka mig.
Och jag hittade någonting nytt: Ett jättekast jag aldrig sett förut och inte vet jag hur jag ska hitta dit igen. Den tanken tycker jag om.
Här ligger den, sternklumpen, hitsläpad av inlandsisen för kanske tiotusen år sedan eller mer. Den ser nästan lite levande ut med sin marsvinskropp och sin lilla nos. Några grangrenar döljer ögat. Eller är det en fossiliserad jättelämmel?
•
PS "Inlandsisens vänner" har fått en ny medlem.
Tack för länken, Bodil! 🙂
Men historien om din vilsegång och ditt underligt möte med den där jättemarsvinen låter nästan som en liten saga. Jag gillar den mycket.
Hej Keri,
ja, det blir nog lite mer sagoaktigt här hela det där inlandsisprojektet, för jag hinner inte läsa in mig på fakta nu. Igår visade jag ju att jag inte hade en aning om hur isräfflor egentligen ska se ut, men nu vet jag lite mer.
Din text idag är intressant och jag ska så småningom läsa den riktigt noga och följa alla länkarna.
Ja, jätteroligt med ny medlem! Själv funderar jag i termer av länklistor. Måste nog göra en islista snart…
Ditt jättekast är verkligen fint! Och jag kan bara hålla med dig om marsvinsutseendet.
Om man trodde på tomtar och troll skulle man tänka att du LEDDES till flyttblocket av okända (små) krafter för att få lite mer inlandsiskunskap.
Men det gör vi ju inte, eller hur?
Klistra in en islist.
Ja och nej, man kan väl ha en hylla för trolldom också i sin själ – utan att för den skull hylla trolldom. (Ursäkta tramset!)
Här kommer vi in på isen som byggnadsmaterial?
Islist i vanliga hus blir strax en pöl på marken.
Eller menar du islist som rävlist? List-ig?
Eller menar du att det nästan är ett palindrom?
Det här kan bli hur tramsigt som helst. Coolt! Men nu måste jag jobba.
En drom är väl en väg och någon p(r)alin ska man väg kunna tugga i sig under färden där, funderar dromedären islistigt. (Nu slår jag mig själv på händerna snart.)
Stackars Bodil, som gick vilse i skogen och blev förtrollad av en jättelämmel … tack för bilden, som bär med sig vårluften i en kall skog.
Ja, och dessutom blev hon alldeles knäpp på kuppen.
PS Kanske är din kommentar en förtäckt ansökan till föreningen [”Inlandsisens vänner”](http://blottsverige.blogspot.com/2008/04/nya-rn-inlandsisens-vnner.html)… Det här är faktiskt en stor internationell rörelse! Hur har ni det med inlandsisen i dina trakter übrigens, by the way?
Man kan bli (d)islektisk för mindre.
Bland skogens jättekast trivs trollen och jättarna, de finns i min barndoms skogar och fångades på bild av konstnär uppvuxen i samma stad och som strövat i samma skogar som jag.
Agneta,
jag tänkte faktiskt på John Bauer innan jag klickade på din länk – föstås väl. Förtrollande vacker bild, jag tror inte jag har sett den förut. Är den ett utsnitt ur något större?
Hittade inte hit förrän nu. Värst vad ni är produktiva. Eller nåt. Agneta: Det där är väl en illustration till Elsa Nybloms ”Bortbytingen” va? Sysselsätter mig just nu intensivt med Carl Rupert.
Vi, isvi alltså undrade just var du höll hus och om det möjligen var så att du ratade vårt inlandsisprojekt. Nå, nu är i alla fall jag lättad.
Aha, ur ”Bortbytingen”.
Carl Rupert – det går väl inte att anknyta honom till varken flyttblock eller isräfflor, kan jag tro. Inte ens till porfyr väl.
Bengt: Nyblommarna dyker upp både här och där!
Illustrationen är mycket riktigt John Bauers från Helena Nybloms saga Bortbytingarna som publicerades 1913 i »Bland tomtar och troll.«
BortbytingEN är nog något som Selma Lagerlöf har skrivit.
På länken ovan finns sagan och även illustrationerna som går att klicka fram till skapligt högupplöst format.
Tack Agneta,
vad fint! Den första bilden känner jag väl igen.
Carl Rupert Nybloms anknytning till inlandisen tycks vara skral. Men den praktfulla urnan i porfyr har ju bronsbeslag och brons finns med i denna sonett av Shakespeare som Carl Rupert översatt:
Sonet 65
När brons, sten, jord, ja, hafvet utan botten
Ej mäkta fly för dödlighetens lott,
Hur skall det sköna undgå då den lotten,
Som mera kraft ej än en blomma fått?
O, hur skall sommarns alf ej känna vånda
Vid tidens hugg, som drabba år på år,
När sjelfva klippans väggar icke stånda,
Ej port af jern mot slag, som tiden slår?
O, fruktansvärda tanke! Hvem skall värna
All tids klenod från att bli tidens slaf?
Hvem skall med makt emot dess snabbhet spjerna?
Hvem hindra skönhet från förfall och graf?
Ack intet! Blott det undret uppenbarligt,
Att i svart bläck din bild skall skina klarligt.
Här är mitt inträdesprov – som vanligt post festum
Inlandsisens vänner.