Under de senaste dagarna har det på sina ställen talats och skrivits en del om att ett antal svenska lärarutbildningar blivit underkända av Högskoleverket. Jag har läst en artikel om händelsen i gårdagens SvD. Rubriken lyder ”Tio lärarutbildningar får underkänt”. De högskolor och universitet som drabbats av bannstrålen är högskolorna i Borås, Gävle, Malmö och Skövde, Högskolan Väst, Södertörns högskola, Linköpings universitet (lärarutbildningen i Norrköping), Karlstads universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet.
Äntligen börjar det hända något, tänkte jag när jag tittade på rubriken, men undan för undan medan jag läste artikeltexten blev jag mer och mer fundersam. De lärarutbildningar som jag vet något närmare om är den i Malmö, den i Göteborg och så den i Högskolan Väst. Alla dessa tre är behäftade med de vanliga lärarhögskolefelen – kunskapsförakt, politisering och flum. Så varför går lärarhögskolorna i Malmö och Göteborg fria från kritiken?
Vilka kriterier har då Högskoleverket gått efter i sin bedömning? Ett kriterium är andelen forskarutbildade lärare och det är väl inget att säga om det. Åtta av de tio underkända lärarutbildingarna bedömdes ha för låg andel forskarutbildade bland lärarna. Ett problem med detta är emellertid att saken förmodligen till stor del kommer att åtgärdas genom disputationer inom den nyuppfunna forskningsgrenen ”utbildningsvetenskap”, en gren som till stor del utgår ifrån rent känslomässiga kriterier och som bygger på enkäter och intervjuer kring tyckande och upplevande (Tycker du det är roligt? Hur känns det? Hur upplever du din situation?).
Nå, vad var det mer som utbildningarna föll på? Södertörns lärarutbildning fick kritik på antal punkter (säkert var mycket av detta välförtjänt), men det är bara en som nämns i den här artikeln, nämligen att för få av lärarna har huvuddelen av sina tjänster knutna till just lärarutbildningen. Detta har jag svårt att se som något i sig negativt. Jag tror det är väldigt bra om lärarna också möter andra undervisningsgrupper än just lärarstudenter. Segregeringen av lärarstudenterna tror jag är en fara. Om dessa studenter inte jämförs med några andra går det lättare att dölja om/att ämneskunskaperna sjunker bland dessa i förhållande till hur det är i andra studentgrupper som läser samma ämnen med inriktning mot andra (yrkesmässiga) mål.
Lärarutbildningen i Norrköping kritiseras för att nivån på matematikkunskaperna är för låg och tydligen har flera av de andra också fått kritik för brister i matematikutbildningen (det framgår inte riktigt klart av artikeln hur många eller på vilka sätt). Dessutom bedömde Högskoleverket antagningskraven för blivande matematiklärare som för låga på flera högskolor (det räcker med godkänt i matematik A).
I slutet av artikeln utttalar sig en stundent på det här sättet: ”Lärarutbildningen är för slapp, det är mycket som bara är utfyllnad.”
Vad jag kan utläsa av detta så har Högskoleverket i sin bedömning bara tangerat kärnproblemen med den nuvarande lärarutbildningen. Kritiken mot bristerna i antagning och utbildning av blivande matematiklärare verkar vara den punkt där man kommit närmast dessa. Jag är övertygad om att samma brister finns inom alla ämnen och att dessa beror på att lärarhögskolorna helt enkelt inte har några större eller mer genomtänkta ambitioner när det gäller ämneskunskaperna. Floskler som ”kunskap är en färskvara” och liknande destruktivt nonsens tar fortfarande stor plats. Det är märkligt att det ska vara så svårt att inse att man inte kan förmedla något man själv inte har någon kunskap om. Först när denna insikt nås vid landets lärarhögskolor, kommer det att finnas hopp om en förändring i rätt riktning, men först då. En annan och kanske snabbare väg är att lägga ner de existerande lärarhöskolorna och börja om på ett annat sätt.
