Lärarutbildningar får underkänt – men av vilka skäl?

Under de senaste dagarna har det på sina ställen talats och skrivits en del om att ett antal svenska lärarutbildningar blivit underkända av Högskoleverket. Jag har läst en artikel om händelsen i gårdagens SvD. Rubriken lyder ”Tio lärarutbildningar får underkänt”. De högskolor och universitet som drabbats av bannstrålen är högskolorna i Borås, Gävle, Malmö och Skövde, Högskolan Väst, Södertörns högskola, Linköpings universitet (lärarutbildningen i Norrköping), Karlstads universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet.

Äntligen börjar det hända något, tänkte jag när jag tittade på rubriken, men undan för undan medan jag läste artikeltexten blev jag mer och mer fundersam. De lärarutbildningar som jag vet något närmare om är den i Malmö, den i Göteborg och så den i Högskolan Väst. Alla dessa tre är behäftade med de vanliga lärarhögskolefelen – kunskapsförakt, politisering och flum. Så varför går lärarhögskolorna i Malmö och Göteborg fria från kritiken?

Vilka kriterier har då Högskoleverket gått efter i sin bedömning? Ett kriterium är andelen forskarutbildade lärare och det är väl inget att säga om det. Åtta av de tio underkända lärarutbildingarna bedömdes ha för låg andel forskarutbildade bland lärarna. Ett problem med detta är emellertid att saken förmodligen till stor del kommer att åtgärdas genom disputationer inom den nyuppfunna forskningsgrenen ”utbildningsvetenskap”, en gren som till stor del utgår ifrån rent känslomässiga kriterier och som bygger på enkäter och intervjuer kring tyckande och upplevande (Tycker du det är roligt? Hur känns det? Hur upplever du din situation?).

Nå, vad var det mer som utbildningarna föll på? Södertörns lärarutbildning fick kritik på antal punkter (säkert var mycket av detta välförtjänt), men det är bara en som nämns i den här artikeln, nämligen att för få av lärarna har huvuddelen av sina tjänster knutna till just lärarutbildningen. Detta har jag svårt att se som något i sig negativt. Jag tror det är väldigt bra om lärarna också möter andra undervisningsgrupper än just lärarstudenter. Segregeringen av lärarstudenterna tror jag är en fara. Om dessa studenter inte jämförs med några andra går det lättare att dölja om/att ämneskunskaperna sjunker bland dessa i förhållande till hur det är i andra studentgrupper som läser samma ämnen med inriktning mot andra (yrkesmässiga) mål.

Lärarutbildningen i Norrköping kritiseras för att nivån på matematikkunskaperna är för låg och tydligen har flera av de andra också fått kritik för brister i matematikutbildningen (det framgår inte riktigt klart av artikeln hur många eller på vilka sätt). Dessutom bedömde Högskoleverket antagningskraven för blivande matematiklärare som för låga på flera högskolor (det räcker med godkänt i matematik A).

I slutet av artikeln utttalar sig en stundent på det här sättet: ”Lärarutbildningen är för slapp, det är mycket som bara är utfyllnad.”

Vad jag kan utläsa av detta så har Högskoleverket i sin bedömning bara tangerat kärnproblemen med den nuvarande lärarutbildningen. Kritiken mot bristerna i antagning och utbildning av blivande matematiklärare verkar vara den punkt där man kommit närmast dessa. Jag är övertygad om att samma brister finns inom alla ämnen och att dessa beror på att lärarhögskolorna helt enkelt inte har några större eller mer genomtänkta ambitioner när det gäller ämneskunskaperna. Floskler som ”kunskap är en färskvara” och liknande destruktivt nonsens tar fortfarande stor plats. Det är märkligt att det ska vara så svårt att inse att man inte kan förmedla något man själv inte har någon kunskap om. Först när denna insikt nås vid landets lärarhögskolor, kommer det att finnas hopp om en förändring i rätt riktning, men först då. En annan och kanske snabbare väg är att lägga ner de existerande lärarhöskolorna och börja om på ett annat sätt.

13 tankar om “Lärarutbildningar får underkänt – men av vilka skäl?

  1. Bodil

    Jag såg det långa inslaget i Aktuellt om lärarhögskolorna. I Malmö försvarar man sig och säger sig ha åtgärdat alla problem redan, förutom att de inte har tillräckligt många disputerade lärare, eftersom det anses vara dyrt att disputera lärare… (sic!) Flera studenter sa inför kameran att utbildningen i Malmö var bra. Jämfört med vad? Det frågade man inte.
    I Göteborg fick man beröm – 60% disputerade lärare, har jag för mig. De studenter som intervjuades ansåg kvaliteten på undervisningen vara hög. Jämfört med vad framgick heller inte där…
    Ett problem med matematiken var också, att man på vissa högskolor tagit in studenter som inte ens läst matte på gymnasiet på lärarutbildningen. Detta för att fylla platserna – man får ju anslag efter antal studenter, inte kvalitet på utbildningen, enligt beslut.

    När jag började förtvivla under inslaget, eftersom samtliga intervjuade fick tala helt oemotsagda, utan kritisk granskning eller ens en uppföljningsfråga, kom S. Franke in i studion. Förstod först då, att det åtgärdspaket Högskoleverket kommer att föreslå i höst är lite mer omfattande och kommer att ha ganska vittgående konsekvenser. Högskolorna kommer att tvingas certifiera sig för de olika lärarutbildningarna, så flera högskolor kommer att mista utbildningarna till ämneslärare på gymnasienivå. Somliga kan kan komma att certifieras för förskollärarutbildningar, men inte lärarutbildningar – man skiljer på samtliga lärarnivåer igen. ”Läraranpassade” kurser anses väga för lätt och ämneskunskapen kommer att uppvärderas igen. Icke-disputerade eller icke forskaranknutna lärare ska inte undervisa blivande gymnasielärare. Högskoleverket vill höja kraven på förkunskaper och betyg, så att det åter blir svårt att komma in på lärarutbildningarna – det innebär färre lärosäten, högre kvalitet och höjd status.

    Ge inte tappt! Långsamt börjar man nu nysta i eländet med utbredd förskole- och fritidsledarmentalitet på lärarutbildningarna (något Högskoleverket aldrig önskat) och högskolor som vuxit upp som svampar ur jorden överallt. Hörde också att regeringen föreslår att man skiljer på praktiska yrkesutbildningar och akademiska utbildningar på högskolenivå framöver, ett steg mot att även återinföra det på gymnasienivå. En del skolor har fått stora anslag för sina nya lärlingsutbildningar.

    Mycket mer behöver hända, men nu händer det i alla fall saker alls som för utbildningsystemet framåt. :) Fast, det dröjer nog innan jag själv går tillbaka till läraryrket…

  2. Kom på en sak till som kritiserades. Examinationer skedde i grupp och inte enskilt på de kritiserade högskolorna. En granskare sa, att han aldrig någonsin upptäckt att två studenter som examinerats på samma arbete tillsammans fått olika betyg, vilket han ansåg vara orimligt. Om man examineras i grupp, blir det dels lättare att bli godkänd (för alla får samma betyg) och dels är det omöjligt för läraren (eller i alla fall obehagligt) att bedöma varje student individuellt. Dessutom har bara vissa lärare rätt att examinera alls och det är tveksamt vad ett betyg är värt i grupp, satt av en icke disputerad lärare. Vad högskolorna skyllde på var resursbrist.

  3. Hej Marita,

    låt oss hoppas att lärarutbildningen är på väg åt rätt håll. En del av det du tar upp pekar ju i en sådan riktning, men det är oerhört mycket som behöver förändras och när jag tänker på vissa personer på Högskolan i Väst (de flesta inom lärarutbildningen där faktiskt) och deras inställning till kunskap och vetande, så tvivlar jag. Det är där jag fått veta att ”kunskap är en färskvara” och det var där jag, efter att ha tvingats läsa den förra regeringens urvattnade och babbliga utbildningsproposition på drygt hundra sidor (en gränslöst trist läsning) och mot alla odds funnit en passus där det stod att ämneskunskaper är viktiga, fick som svar på detta av en av de ledande fritidspedagogerna: ”Du vet inte vad ett ämne är nu.”

    Och hur ska det gå med alla dem som hittills utexaminerats (medelst grupptentor) från den nya lärarutbildningen och som inte själva reparerat utbildningens brister? För inte så länge sedan talade jag med en biologilärare i grannstaden här. Hon berättade om en händelse i början av höstterminen som gick. Som erfaren lärare var hon satt att ge en nyexaminerad NV-lärare lite hjälp och stöd. Hon och den unga läraren är klassföreståndare i varsin NV-klass. Den unga frågade henne hur hon skulle gestalta sin första dag med klassen (alltså ett slags inledande lära-känna-dag), en årskurs ett. Min väninna föreslog henne en vandring med klassen i ett naturområde, där hon kunde göra artbestämningar och liknande med klassen. Själv skulle min väninna, som har en årskurs två, göra något annat. Den unga läraren svarade då (- lägg märke till att det är fråga om en biologilärare med gymnasiebehörighet): ”Jag kan inga arter. Det får du göra med dem.” Detta är alltså det som kommer ut i andra änden (om inte den unga läraren själv reparerar skadorna) på det system som har som utgångspunkt att kunskap är en färskvara och att ämneskunskaper egentligen är onödiga. Det tar nog tid innan man får någon ordning på detta.

    Men jag hoppas förstås ändå på att vändpunkten nu är nådd och jag ger dem som driver förändringarna mot en mer seriös lärarutbildning mitt fulla stöd.

  4. Tack, Bodil, för att du fortsätter med dessa intressanta analyser av lärarutbildningsfrågn.

    Jag instämmer i din analys. Som så ofta i svensk debatt är det detaljfrågor utan idéanalys som kommer i fokus. Så även i detta fall. Ibland av bara vanan eller för att undvika alltför stora kontroverser (kanske tänkte HSV så?). Inte sällan för att mörka av ideologiska skäl (troligtvis tänkte SvT så i det reportage som Marita återger ovan).

    Hur som helst blir man nedslagen över det som inte nämns av HSV. Hur kunde Högskoleverket t.ex. underlåta att peka på de hisnande bristerna i det den nya lärarutbildningen kallar Allmänt UtbildningsOmråde (AUO), d.v.s. de tre terminers pedagogik som ingår för alla?

    Hur AOU kan se ut på ett lärosäte som klarade sig utan anmärkningar från HSV kan man läsa här, där två lärarstudenter vittnar om exakt samma sak som jag tidigare kunnat berätta gällande en annan högskoleort (också den utan anmärkningar från HSV): http://friskola.blogspot.com/2008/04/ngra-intressanta-kommentarer.html

    Jag klistrar in vittnesmålen:

    Vittne 1:

    Hemska tanke

    Och som snart färdig lärarstudent blir jag snudd på skräckslagen när jag funderar på hur illa det i så fall är på de orter som kritiseras.

    För många kurser i det obligatoriska Allmänna Utbildningsområdet är rent parodiska och saknar totalt verklighetsförankring och undervisas av lärare som saknar praktisk kompetens. Ytterst få av de lärarstudenter jag känner är nöjda med dessa obligatoriska tre terminer.

    Utbildning i betygsättning, utvecklingssamtal osv har ännu inte skett, och kommer heller inte att ske. Rent formellt kanske Mdh anser att man fyllt det behovet genom att lägga in en förmiddag när man pratar om betygskriterier eller saker man kan tänka på vid ett samtal.

    Jag bävar för dagen då Polishögskolan håller en eftermiddag i hur man avfyrar sitt vapen eller hur man kör trängande med blåljus…

    Lärarn

    Vittne 2:

    Nog är det märkligt

    Även jag är snart färdigutbildad. Min spontana tanke när jag läste om detta har redan formulerats av signaturen ”Lärarn” nedan, spot on. Jag tycker att det är ganska talande. Jag kan nämligen inte erinra mig om EN ENDA student, åtminstone bland dem som inriktat sig emot de högre åldrarna och gymnasiet, som varit nöjd med lärarutbildningens utformning.

    Ingenting om betygssättning, ingenting om utvecklingssamtal, generellt tycks allt vara anpassat för de lägre åldrarna och verksamheten präglas dessutom av en närmast total ovilja mot att ge praktiska undervisningsråd.

    lärarstudent

    I jämförelse ter sig vissa av HSV:s kriterier som direkt triviala. Och så inte ett ord om ideologiseringen, fackpedagogismen, kalla det vad man vill… Skulle man från HSV:s sida gå med på att den nya pseudovetenskapen ”utbildningsvetenskap” (där sociologi, därtill kulturkritisk vänstersociologi, dominerar) blir tongivande vid lärarutbildningarna, är allt hopp ute oavsett hur många doktorerade huvuden man får in i systemet. precis som du påpekar, Bodil, är doktorerade politiska kommissarier ingen tillgång för lärarutbildningen.

    Därför är det så glädjande med det som Marita berättar här ovan. Differentieringen av de olika stadierna och inte minst differentiering mellan dagis å ena sidan och skola å den andra, är livsviktig. Den upphävda differentieringen (mellan dagisfröknar, fritidspersonal, lågastadielärare, ämneslärare för högstadiet resp. gymnasiet) var som Inger Enkvist visat en av huvudprinciperna bakom den nya lärarutbildningen. Utan återinförd differentiering kommer ingen reform att fungera: på den lärarutbildning jag gått liksom på den (Malmö) som många av mina vänner har erfarenhet från spelas de lägre stadierna (inte minst dagis) systematiskt ut mot ämneslärarna, i synnerhet gymnasielärarkandidaterna. För på den nya lärarutbildningen läser blivande gymnasielärare tillsammans med fritidspedagoger. Och de förra är alltid i minoritet samtidigt som övriga fnyser åt deras ”elitism”.

    Jag kan påpeka att jag är gymnasielärare i språk och historia. Och att inte jag läste inte vid någon av de lärosäten som HSV nu kritiserat. Jag har genom bekanta inblick i hur det ser ut i fr.a. Malmö men även Stockholm. Följaktligen kan jag vittna om att problemen är allmänna – de rör INTE endast de kritiserade lärosätena och heller INTE bara ämnet matematik. Långt därifrån.

    Jag passar på att åter poängtera en viktig skillnad, som Bodil redan berört: det finns i själva verket två sorters lärarutbildningar fastän detta aldrig sägs: de lärarutbildningar som ”integrerar” den s.k. pedagogiken med ämneskurserna, och de som INTE gör det.

    De senare lärosätena (t.ex. mitt eget) anstränger sig för att hålla sig med riktiga ämneskurser (om än inte alltid upp till C- och D-nivån, vilket är en brist). Dessa kurser läses då tillsammans med andra studenter än lärarkandidater. De är m.a.o. inte urvattnade på samma sätt, och kan heller inte ideologiseras av fackpedagogerna.

    Lärosätena utan ”integrering” berörs därför ofta bara av den (ytterst rättmätiga) kritik som borde (och förr eller senare måste) riktas mot de tre terminers Allmänt UtbildningsOmråde (AUO) som utgör ett av den nya lärarutbildningens kännetecken.

    Ett sista ord om AOU. Så som framgår av de två vittnesmålen 1 och 2 här ovan består detta Allmänna Utbildningsområde INTE av dels klassisk ämnesdidaktik och sådant som barnpsykologi, betygssättning och skoljuridik, dels mycken praktik. Många tycks tro det, men så förhåller det sig ingalunda. Fastän pedagogiken i den nya lärarutbildningen fått en termin mer än i den tidigare lärarutbildningen, har AOU tömts på mycket av det innehåll som de praktiskt inriktade terminerna förr innehöll (även om ideologi redan då hade börjat komma in i bilden). Och praktiken består ofta av mer eller mindre seriösa attitydundersökningar bland eleverna. Särskilt första terminen. Överlag är det mycket litet praktik. Och mycket ideologi. Och mycket fluff.

    Tack, förresten, Marita, för sin resumé av SvT:s program! Franke inger hopp.

  5. Förra inlägget blev väl långt. Undskyld. Jag kan ändå inte låta bli att skriva några rader till.

    Jag instämmer nämligen i det Bodil skrev kl. 13.06. En trovärdig reform måste gå till botten med det största problem som den nya lärarutbildningen skapat i över 7 år: en mängd okunniga, inkompetenta och ibland faktiskt ohjälpligt olämpliga lärare. Gör man inte det, är det i längden kört.

    Okunniga och obegåvade lärare tenderar att hävda sig aggressivt, tenderar att okritiskt anamma och sedan reflexmässigt försvara ideologin (som inte kräver några studier och heller ingen begåvning), tenderar att försvara status quo av egenintresse.

    Jag är själv en av dem som i en snar framtid förhoppningsvis kommer att granskas i syfte att fastställa om jag lever upp till måtten från förr. Jag kan m.a.o. tala alldeles ur hjärtat i denna fråga.

    Alltså: antagningskraven måste höjas betydligt. Betydligt. Ämnesstudierna måste förlängas. De lärare som saknar kunskaper och metodik måste man hjälpa att bli gedigna. De som är för obegåvade måste tvingas bort (till ett lägre stadium eller helt). Dagis och fritids måste helt frikopplas från universtetet och skolan.

  6. Tack Jon,
    för din utförliga beskrivning. När du säger det här om hur blivande gymnsielärare spelas ut mot blivande fritidsledare och förskollärare, kommer jag att tänka på en sak. Jag citerar dig så att det blir riktigt klart vad jag syftar på:

    *på den lärarutbildning jag gått liksom på den (Malmö) som många av mina vänner har erfarenhet från spelas de lägre stadierna (inte minst dagis) systematiskt ut mot ämneslärarna, i synnerhet gymnasielärarkandidaterna. För på den nya lärarutbildningen läser blivande gymnasielärare tillsammans med fritidspedagoger. Och de förra är alltid i minoritet samtidigt som övriga fnyser åt deras “elitism”.*

    Detta får mig att tänka på en episod från tiden då jag arbetade som lärare i tyska inom lärarutbildningen på Högskolan Väst (då Högskolan Trollhättan/Uddevalla). En fackpedagog/fritidspedagog med en ledande ställning inom lärarutbildningen – hon heter förresten Monica Hansen-Orwehag – som bland annat hade en rad synpunkter på min undervisning i tysk litteratur, sa en gång så här till mig: ”Jag avskyr gymnasielärare. Vi måste utrota den gamla sortens gymnasielärare.” Då visste hon inte vem hon talade med, men jag lät henne veta det: ”Du har en framför dig.” (Jag arbetade nämligen samtidigt på ett gymnasium.)

  7. Jag har stått på barrikaderna och kämpat för att djup och bred ämneskunskap hos ämneslärarna är a och o, sedan den nya förskolepedagogiken började gripa omkring sig och sedan man tog bort möjligheten att först läsa sina ämnen och sedan gå ett år på lärarhögskolan. Ibland blir jag så in i märgen trött på att förklara självklarheter som utan kunskap – ingen pedagogik. Att skicka ut lärarkandidater utan kunskap på AOU är vanvett. Ingen vinner något på det. Förr fick man åtminstone ersättning för att ha lärarkandidater – nu gör man det gratis och därmed har jag sett med egna ögon, att kolleger utan formell behörighet får uppgiften att handleda kandidaterna dumpad på sig. Olämpligt? Ja visst – men ingen bryr sig. Protesterar man, får man veta att detta är vad som är beslutat nu. Ingen – absolut ingen – tycks ha funderat på vad det innebär för utbildningens kvalitet, att en obehörig lärare handleder en totalt, ämnesmässigt okunnig lärarkandidat i några veckor.

    Resultatet blir som det exempel Bodil tar upp – ämneslärarna har inga ämneskunskaper i det de undervisar om. Biologiläraren ”kan inga arter”, en svensklärare jag stött på visste inte ens på ett ungefär när Strindberg levde eller om han kunde vara samtida med Ibsen, allmänbildning är inget som de nya lärarna tycks ha fått med sig i bagaget, de ser inga sammanhang… Man baxnar vid tanken på hur mycket kunskap dessa nyexade lärare måste inhämta strax innan de går till lektionen. Vilket arbete! Att stå inför sina första egna klasser är utmanande ändå, utan att man också ska behöva ”läsa in” relevanta kunskaper. Hur kan man göra så mot studenterna? Lura dem!

    Ja, jag orkar inte alltid strida längre – men det glädjer mig att HSV sent om sider påpekar problemen och börjar göra något åt dem. Vad är det för fel med att som ämneslärare först skaffa sig gedigen ämneskunskap och sedan läsa pedagogik/metodik/didaktik en termin och praktisera en termin? Det funkade så när jag läste till lärare. Kraven för att bli antagen var höga. Ingen examinerades i grupp. C- och D-uppsatser skrevs och försvarades enskilt, som en övning i att disputera. Samtliga lärare var disputerade. Ingen var disputerad i flummiga ämnen som ”utbildningsvetenskap”. Säger man detta blir man stämplad som reaktionär.

    Självklart måste de olika lärarutbildningarna särskiljas. Förskolan och fritids är helt andra utbildningar. Det är även utbildningarna till låg- eller mellanstadielärare. Se där ett otidsenligt begrepp! Självklart måste antagningskraven vara höga och kraven på lärosätena likaså. För lågstadielärarna måste gedigna kunskaper i hur man lär barn läsa, skriva och räkna vara obligatoriska. Diskussioner vid utbildningarna måste röra kunskapsöverföring mer och hur man hanterar mobbning eller ”problembarn” mindre. Detta och mycket, mycket mer måste ske. Snarast!
    Jag hade inte en enda diskussion om mobbning på lärarhögskolan och en enda gång hörde jag ordet ”problembarn” nämnas (som om bara ETT problem fanns och EN åtgärd). Ändå har jag under mina 15 år som lärare aldrig haft ett enda disciplinproblem eller problem med mobbning. Man måste kunna vara trygg i sin kunskap, respektera sina adepter och våga vara vuxen. Elevdemokrati? Nej! Vi lever alla i en demokrati – ALLA har samma yttrandefrihet. Elever är inte en undantagen grupp. De lever i samma demokrati och behöver inte en särskild sådan.

    Jag ska inte säga att jag resignerat, för det är inte sant. Skolans värld och läraryrket har jag dock lämnat bakom mig. Hoppas att nya, yngre förmågor orkar driva kampen vidare. Mörker måste alltid vika för ljus. Ibland verkar dock natten väldigt, väldigt lång.

  8. Karin, tack för länkarna. Den första leder till ett intressant och balanserat inlägg i den här frågan. Den andra leder som du säger till ”tillståndet”, men exempelvis ”Tråkmagisterns” kommentarer under det är tänkvärda.

    PS Om Björklund inte redan har tagit del av länken jag skickade – och det tror jag inte han kan ha hunnit, jag har i alla fall inte fått något svar än – så följer de här nya länkarna med och når honom.

Kommentera