Blogg

Zeuthen – Hankels Ablage

Nästan allra längst ut på Berlins sydöstliga S-Bahn-linje ligger Zeuthen (bara Wildau och Königs Wusterhausen ligger längre ut), ett slags sömnig småstad eller by med en mera mondän sida vänd mot sjön Zeuthener See, som egentligen är en utbuktning av floden Dahme. Här lät den tyska realismens främste författare, Theodor Fontane, en del av sin roman ”Irrungen, Wirrungen” ha sin spelplats. En vandring genom ett skogsparti och en övernattning vid sjön i värdshuset intill Hankels Ablage är vad Zeuthenmiljön fått bidra med i romanen.

För den intresserade finns här min översättning till svenska av romanens första och andra kapitel. (Så småningom kommer jag att översätta hela romanen, men jag letar först efter en förläggare.)

I romanens elfte kapitel kommer Botho och Lene till Hankels Ablage. Så här lyder de första raderna i kapitlet där de träffar sitt val av plats för sin kärleksutflykt, för sin enda natt tillsammans:

Die Landpartie, die man nach dem Wilmersdorfer Spaziergange verabredet oder wenigstens geplant hatte, war nun auf einige Wochen hin das Lieblingsgespräch, und immer, wenn Botho kam, überlegte man, wohin? Alle möglichen Plätze wurden erwogen: Erkner und Kranichberge, Schwilow und Baumgartenbrück, aber alle waren immer noch zu besucht, und so kam es, daß Botho schließlich ”Hankels Ablage” nannte, von dessen Schönheit und Einsamkeit er wahre Wunderdinge gehört habe, Lene war einverstanden. Ihr lag nur daran, mal hinauszukommen und in Gottes freier Natur, möglichst fern von dem großstädtischen Getreibe, mit dem geliebten Manne zusammen zu sein. Wo, war ihr gleichgiltig.

I närheten av Hankels Ablage finns idag en liten park som kallas Fontaneplatz

park

och där finns också en minnessten:

sten

Blick ut över Zeuthener See från Hankels Ablage i kvällningen:

sjön

PS Imorgon kommer jag att vara ”bortkallad” från den här platsen, men på söndag är jag tillbaka.

Polsk poesi

Pausträdet är den här dagen en förmedlare av polsk poesi. Se här och gå dit eller dit:

POESIKVÄLLAR I UPPSALA OCH STOCKHOLM 9 OCH 10 APRIL

release för Tranans polska poesiantologi Jag i första och sista person.

bok

För första gången presenteras ett sekel av polsk lyrik skriven av kvinnor för svenska läsare i lyrikantologin Jag i första och sista person som utkommer den 4:e april. I samband med detta har vi bjudit in tre framstående polska poeter ur tre generationer. Det finns två möjligheter att få uppleva dem:

ONSDAG 9 april kl 18.30,
UPPSALA KONSERT OCH KONGRESS, SAL C, Vaksala torg 1
(inom ramen för "Kobieta" betyder kvinna, Polendagarna i Uppsala)

TORSDAG 10 april kl 19.00,
POLSKA INSTITUTET, Villagatan 2, Stockholm

poeter

Bland de gästande poeterna finns den polska poesins "grand old lady" (vid sidan av nobelpristagaren Wislawa Szymborska) – 86-åriga Julia Hartwig. Hon räknas till samma klassicistiska tradition som Zbigniew Herbert. Hennes dikter präglas av enkelhet och distans utan tydligt diktjag, ett slags precist utmejslad faktalyrik.

Marzanna Kielar hör till den livaktiga 60-talsgenerationen. Hon är en ”vattenpoet” – vattnet är ett ständigt återkommande tema i hennes lyrik. Sjöarnas vatten är livgivande, men det antar olika former: is, smältande is, vattnet under huden, fukt, ånga… Vi möter landskapet efter en istid, en naturkatastrof, en geologisk apokalyps.

Marta Podgórnik hör till den generation som knappt har några egna minnen av kommunisttiden. Hon skriver ett slags ironisk, vardagsrealistisk poesi, men på klassiska grunder, om hur det är att växa upp som ung kvinna i ett modernt Polen i snabb förändring.

Översättarna Anders Bodegård, Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson medverkar och läser dikterna på svenska.

Fri entré



PS Jag kommer att läsa någon eller några av dikterna ur den här boken för er framöver.

Julia Romanowskas salong tar ny gestalt

Julia Romanowska öppnar den här våren en ny salongssäsong i nya lokaler. Klicka och se!

Tidigare har en del av er bland annat mött henne här när hon för kanske två år sedan höll en Pessoa-afton. Här finns det inlägget. Och så här

JR

eller så här såg hon ut när hon läste ur Pessoatexterna:

JR2

Måndagen den 7 april klockan 19.00 på Torbjörn Klockares Gata 14 i Stockholm (karta) går det första evenemanget i den nya salongen av stapeln. Det blir en kväll som rör sig kring texter av den franske författaren Georges Perecs och den rumänsk-franske filiosofen E.M. Ciorans texter. Namnet på denna salongshändelse är Ty man bör alltid förenkla.

bild 1

bild 2
E. M. Cioran

Liftare

Finns det fortfarande människor som ger sig ut på liftarturer i den här delen av världen? Som reser på tummen på riktigt, menar jag. Några gånger under senare år har jag ställt mig den frågan. Nu vet jag att det gör det, men många kan de nog inte vara.

På en rastplats någon mil från Helsingborg, där vi stannat för att Londi skulle få röra lite på sig och vi också för den delen, dök det upp två unga människor med ryggsäckar. De talade norska och de frågade om de kunde få åka med ett stycke, till Helsingborg kanske. På en pappskylt på den unge mannens ryggsäck stod det med stolta bokstäver: PARIS. Jag sa att hunden hade sin plats i baksätet och att det var lite hundigt där, men om det gick bra kunde de gärna få följa med. Det gick bra, sa båda. De berättade att de kom från en by utanför Trondheim och att de varit på väg i tre, nästan fyra dagar. Och nu hade de stått i kylan och vinden i en bra stund. Vi tittade lite på kartan – vi själva var på väg till en plats i sydöstra hörnet av Berlin – och kom fram till att de kunde åka med till den punkt på Falster där vägen mot Rødby viker av från vägen till Gedser.

De klev på och satte sig på varsin sida om Londi. Alla tre makade ihop sig på ett mjukt och självklart sätt och jag tror att de unga liftarna njöt av hundvärmen. Efter några ögonblick sov båda djupt. Jag kikade lite bakåt på deras byxben, de var av ett stadigt tyg, ett slags vindtyg, aningen fläckat – var hade de sovit de gångna tre nätterna? Jag kände att det inte kunde ha varit på något hotell eller pensionat. De luktade på ett sätt som jag inte var van vid längre – inte alls illa, de luktade som unga djur. Jag tänkte på min egen liftartid för länge sedan och kände en vag önskan att vara en av dem, tjugo år, på väg till Paris utan någonting nästan. Jag såg att flickan höll något i handen och jag vred på huvudet lite till. Det var en papperslapp med några ord skrivna med kulspets på ena sidan, kanske en lista eller en adress. De har nog inga mobiltelefoner, tänkte jag. De har nog precis bara det som man hade för länge sedan.

Vid avtagsvägen mot Rødby stannade vi och de två liftarna tumlade av ännu fulla av sömn och tackade yrvaket. Genom rutan såg jag hur de liksom ruskade på sig innan de slängde upp ryggsäckarna på ryggarna. Jag vinkade lite.

bro