Blogg

Storkow och Bad Saarow

Bodil Z 6 kommentarer

Samma dag som vi åkte till Wendisch Rietz var vi också i den lilla staden Storkow, som är en av de allra äldsta städerna i Mark Brandenburg:

Storkow gehört zu den ältesten Städten Brandenburgs. Nur 5 von 120 brandenburgischen Städten können auf ältere volle Stadtrechte (civitas) verweisen. Zwei Urkunden, eine vom 02. Mai 1209 des mächtigen Markgrafen Konrad von Landsberg aus dem Hause Wettin, und eine zweite vom 26.12.1209 vom Kaiser Otto IV. weisen das nach. Damit ist Storkow zwischen Dahme und Oder die 1. urkundlich belegte Stadt, älter als Berlin, Frankfurt (Oder) und Fürstenwalde. (Hela texten finns här.)

karta

Det småsnöade och det var ganska bistert väder, så vi gick bara en snabb runda i stan och bort till den mäktiga tegelkyrkan, Marienkirche,

Marienkirche

och över bron

bron

och sedan tillbaka in till torget igen, för att där ta vår tillflykt till ett café. Tyvärr minns jag inte vad det heter. I alla fall bakar de sina kakor och tårtor själva på ett både traditionsinspirerat och nyskapande sätt – om jag får tala så här reklamaktigt. En väldigt god Käsekuchen har de och en helt underbar Mohnkuchen.

Så klarnade det upp lite och vi bestämde oss för att ta en tur till Bad Saarow också. Det är en kurort som är helt försjunken i sin ”kurortighet”. Redan stationen med sin kolonnad för tankarna till klassiska kurorter som Karlovy Vary (Karlsbad), Mariánské Lázně (Marienbad) eller för den delen San Pellegrino.

Saarow

Hela den lilla staden är utspridd i ett slags parklandskap här och där genomkorsat av vägar där de få bilarna rullar fram i sakta mak. Stora vita villor blickar ut över sjön genom sina blänkande fönster. Hotell, kurrestauranger, promenadstråk i det gröna…

villor

Vackert, fast efter en stund tröttnar vi. Hela orten är liksom ett stilleben. Vi stiger in i bilen igen och åker tillbaka till Storkow där vi kliver in på ”vårt café” igen och äter lunch, för de serverar mat också.

torget Storkow

Lärarutbildningar får underkänt – men av vilka skäl?

Bodil Z 13 kommentarer

Under de senaste dagarna har det på sina ställen talats och skrivits en del om att ett antal svenska lärarutbildningar blivit underkända av Högskoleverket. Jag har läst en artikel om händelsen i gårdagens SvD. Rubriken lyder ”Tio lärarutbildningar får underkänt”. De högskolor och universitet som drabbats av bannstrålen är högskolorna i Borås, Gävle, Malmö och Skövde, Högskolan Väst, Södertörns högskola, Linköpings universitet (lärarutbildningen i Norrköping), Karlstads universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet.

Äntligen börjar det hända något, tänkte jag när jag tittade på rubriken, men undan för undan medan jag läste artikeltexten blev jag mer och mer fundersam. De lärarutbildningar som jag vet något närmare om är den i Malmö, den i Göteborg och så den i Högskolan Väst. Alla dessa tre är behäftade med de vanliga lärarhögskolefelen – kunskapsförakt, politisering och flum. Så varför går lärarhögskolorna i Malmö och Göteborg fria från kritiken?

Vilka kriterier har då Högskoleverket gått efter i sin bedömning? Ett kriterium är andelen forskarutbildade lärare och det är väl inget att säga om det. Åtta av de tio underkända lärarutbildingarna bedömdes ha för låg andel forskarutbildade bland lärarna. Ett problem med detta är emellertid att saken förmodligen till stor del kommer att åtgärdas genom disputationer inom den nyuppfunna forskningsgrenen ”utbildningsvetenskap”, en gren som till stor del utgår ifrån rent känslomässiga kriterier och som bygger på enkäter och intervjuer kring tyckande och upplevande (Tycker du det är roligt? Hur känns det? Hur upplever du din situation?).

Nå, vad var det mer som utbildningarna föll på? Södertörns lärarutbildning fick kritik på antal punkter (säkert var mycket av detta välförtjänt), men det är bara en som nämns i den här artikeln, nämligen att för få av lärarna har huvuddelen av sina tjänster knutna till just lärarutbildningen. Detta har jag svårt att se som något i sig negativt. Jag tror det är väldigt bra om lärarna också möter andra undervisningsgrupper än just lärarstudenter. Segregeringen av lärarstudenterna tror jag är en fara. Om dessa studenter inte jämförs med några andra går det lättare att dölja om/att ämneskunskaperna sjunker bland dessa i förhållande till hur det är i andra studentgrupper som läser samma ämnen med inriktning mot andra (yrkesmässiga) mål.

Lärarutbildningen i Norrköping kritiseras för att nivån på matematikkunskaperna är för låg och tydligen har flera av de andra också fått kritik för brister i matematikutbildningen (det framgår inte riktigt klart av artikeln hur många eller på vilka sätt). Dessutom bedömde Högskoleverket antagningskraven för blivande matematiklärare som för låga på flera högskolor (det räcker med godkänt i matematik A).

I slutet av artikeln utttalar sig en stundent på det här sättet: ”Lärarutbildningen är för slapp, det är mycket som bara är utfyllnad.”

Vad jag kan utläsa av detta så har Högskoleverket i sin bedömning bara tangerat kärnproblemen med den nuvarande lärarutbildningen. Kritiken mot bristerna i antagning och utbildning av blivande matematiklärare verkar vara den punkt där man kommit närmast dessa. Jag är övertygad om att samma brister finns inom alla ämnen och att dessa beror på att lärarhögskolorna helt enkelt inte har några större eller mer genomtänkta ambitioner när det gäller ämneskunskaperna. Floskler som ”kunskap är en färskvara” och liknande destruktivt nonsens tar fortfarande stor plats. Det är märkligt att det ska vara så svårt att inse att man inte kan förmedla något man själv inte har någon kunskap om. Först när denna insikt nås vid landets lärarhögskolor, kommer det att finnas hopp om en förändring i rätt riktning, men först då. En annan och kanske snabbare väg är att lägga ner de existerande lärarhöskolorna och börja om på ett annat sätt.

Wendisch Rietz

Bodil Z 10 kommentarer

Idag vill jag för några ögonblick ta er till Wendisch Rietz – helt enkelt för att det är vackert här. Den lilla orten ligger några mil sydost om Berlin vid sydänden av Scharmützelsee. Här är som orientering ett litet karthörn:

karta

”Wendisch” anger att det här från början var en slavisk bosättning. Venderna var en västslavisk folkstam. Dagens sorber – som jag tror att jag har pratat om här någon gång – är ättlingar till venderna. Egentligen är det lite rörigt med de här två beteckningarna: vissa ser dem som synonymer, andra menar att venderna utgör en övergrupp och att sorberna är en av undergrupperna.

Precis som på andra håll i Spreewald är mycket av särskilt den äldre bebyggelsen knutet till vattendragen. Spreewaldlivet en gång i tiden var ett liv i symbios med vattnet och vattenvägarna.

vatten

Se här ett välrestaurerat ”vendiskt” hus vid vattenkanten, med den obligatoriska flatbottnade båten vid bryggan. Det här är naturligtvis mera av ett minnesmärke, ett monument, snarare än något äkta och levande, men vackert är det, eller hur?

hus

En recension i HD: Borchert nästan lika dålig som Beckett

Bodil Z 20 kommentarer

Wolfgang Borcherts ”Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama” har sedan boken kom ut på förlaget perenn i slutet av januari fått ett antal recensioner i dagspressen. Den mest djuplodande är skriven av Martin Lagerholm i SvD (läs här) och den mest besynnerliga kom nu senast i HD (Helsingborgs Dagblad) och den artikeln är skriven av Henrik Petersen. Det är den senare jag tänker läsa lite i nu:

Texten börjar med att vi får veta att recensenten tröttnat på Beckett, fastän han tidigare varit mycket förtjust i inledningen till romanen ”Molly”. Sedan tar han ett raskt kliv över till Borchert. Så här:

Samtidigt med nyöversättningen av Beckett-novellen ”Första kärleken” (”Premier amour”), från lilla förlaget Bladstaden, dimper en bok ner i brevlådan av en för mig fullständigt okänd tysk författare, Wolfgang Borchert. Titeln är ”Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama.”

När denne Borchert dog 1947, 26 år gammal, efterlämnade han en litterär produktion som nästan i sin helhet ryms på dessa 140 sidor — allt ska ha skrivits de två åren efter kriget, under svält och sjukdom. Borchert slogs i Hitlers armé och överlevde den fasansfulla östfronten. Alla texter ger ett akut intryck, inklusive efterordet av Heinrich Böll, som tagits från den tyska pocketupplagan från 1955.

Se där, så ska en slipsten dras! En bok ”av en för mig fullständigt okänd tysk författare” dimper ner i brevlådan. Så stolt proklamerar en litteraturrecensent sin totala okunnighet om en av Tysklands främsta efterkrigsförfattare. Och inte är det viktigt att ta reda på det man inte vet något om: Borcherts verk omfattar 140 sidor, skriver Petersen. Att detta inte alls är sant spelar ju ingen roll. Varför skulle det? Och både Borcherts text och Heinrich Bölls efterord ”ger ett akut intryck”. Tänkvärda ord.

Sedan får vi veta att Böll på en punkt i sitt efterord upprepar sig:

Redan i första meningen betonar Böll att texturvalet ”är avsett för dem som nu är lika gamla som Wolfgang Borchert var när han satt i militärfängelse första gången” (20 år). Bara en sida längre fram upprepas: ”Det kan vara värt att påminna de tjugoåringar, som det här urvalet är avsett för…”

Lite parentetiskt vill jag – hur larviga sådana här petitesser än kan te sig ”när en kille faktiskt har tråkigt” – inskjuta att det här tydligt framgår att Petersen har läst att det är fråga om ett ”texturval”. Ändå tror han att boken innehåller hela Borcherts verk. Förmodligen ett exempel på den ”nya relevantare läsmetod” som Petersen längre fram i texten låter oss häpna över. Nå, när han konstaterat Bölls förskräckliga upprepning går han loss så här temperamentsfullt:

Varför måste nobelpristagare Böll upprepa sig om en målgrupp? Naturligtvis för att Borcherts texter är väldigt, väldigt dåliga.

Där har vi en logik som heter duga! Böll upprepar på ett ställe i efterordet sitt direkta tilltal till dem som är lika gamla som Borchert var när hans liv förstördes av kriget. Detta gjorde Böll naturligtvis för att Borcherts texter är ”väldigt, väldigt dåliga”. Borcherts texter är till och med nästan lika dåliga som Becketts:

Men av de inkomna böckerna, tillfälligtvis alltså med texter från just efter krigsslutet; en från den vinnande och en från den förlorande sidan — så lockar spontant Borcherts mer än Becketts.

Och strax fortsätter Petersen så här: De litterära synpunkterna känns överflödiga. Ja, eller hur? Och så kommer vi tillbaka till recensentens trötthet eller leda. Det var ju det vi ville läsa om:

Trött på genre, trött på kanon, här finns sidor som skriker autentisk historia. Och här och där i den hackande prosan finns beskrivningar så naiva och direkta att verklig poesi uppstår: ”Spårvagnen for genom den dimvåta eftermiddagen. Den var grå och vagnen var gul och förlorad i det grå.”

Med frasen Kuriöst att läsa titeln ”Utanför dörren” mot de många slutna rummen i den övriga efterkrigslitteraturen. släpper Petersen Borchert. (Frågan är om han läst mycket mer än just titeln.)

Petersen tar sedan, i ett anfall av jag vet inte vad, Beckett till sitt hjärta igen. Så här:

Men ibland behövs bara lite befriande bredd, för att inse nya, relevantare sätt att se på redan många gånger lästa författarskap.

Vi litar helt och fullt på att Petersen läser på detta nya, relevantare sätt.

Läs mer om denna metod här. Akut, va?

•

PS Nu fick jag se att recensionen publicerades i Helsingborgs Dagblad den första april.