Blogg

Så är jag då tillbaka under pausträdet igen. Jag börjar med att inte säga någonting nytt: Under min bortavaro publicerades i DN en artikel jag skivit på temat exil, minne och glömska. Texten bygger främst på ”Esilio”, en självbiografisk roman av den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza, och på två böcker av den ursprungligen ostpreussiska författarinnan Marion Gräfin Dönhoffs böcker ”Kindheit in Ostpreußen” och ”Namen, die keiner mehr nennt”. Någonstans mitt i texten har jag också lagt in ett citat av den tyske författaren (med rötter i Schlesien) Christoph Heins bok ”Landnahme”, eftersom det så väl belyser grundproblematiken. Av de här fyra böckerna är det bara Christoph Heins roman som finns i svensk översättning och Bettizas självbiografi finns så vitt jag vet hittills bara på italienska och serbo-kroatiska.

Här följer nu först en länk till artikeln i dess helhet. Ur den har jag plockat ut ett par belysande citat ur verken jag stödjer mig på.

Omslagsbild: Spalato 1912

Enzo Bettiza skriver på ett ställe så här om hur den landsflyktige genom förlusten av kontakten med sitt ursprung också berövas delar av sin identitet:

Jag levde med en dunkel oroande känsla av att mitt jag inte var mitt verkliga jag, att mitt liv inte var mitt sanna liv och att allt jag såg eller vidrörde bara var en imitation av något som egentligen inte fanns.

Och om sitt första hemland:

Det gamla Dalmatien, en bortglömd värld – mycket få minns de ursprungliga namnen på städerna och öarna.

Dönhoff skriver i slutkapitlet i "Kindheit in Ostpreußen" om det svåra men ändå nödvändiga i att finna sig i att ha blivit berövad sin hembygd:

Ändå tog det årtionden innan jag lyckades att acceptera inför mig själv det som sedan skulle komma: Förlusten av hembygden. … Slutligen stod det klart för mig att man måste avstå ifrån våld, det vill säga man måste utan förbehåll uttala sig emot våld om det äntligen skulle bli slut med mördandet och fördrivandet.

Och till sist kommer hon fram till ett slags försoning med det skedda:

När jag tänker på Ostpreussens sjöar och skogar, på de vidsträckta ängarna och de gamla alléerna, då är jag säker på att de ännu är precis lika ojämförligt vackra som förr, när de var min hembygd. Kanske är det här den största kärleken: att älska utan att äga.

Som avslutning fäller jag in ett citat ur Christoph Heins roman ”Landnahme”, som handlar om en schlesisk flyktings öden i sin nya hembygd Sachsen (först DDR och sedan efter 1990 Tyskland) för att det så starkt belyser det som Bettiza kallar för ”memoricidio” – mordet på minnet.

"Och varifrån kommer ni? Var är du född, pojk?"
"I Breslau."
"Vad säger du?"
Herr Voigt stirrade på honom med uppspärrade ögon och förde sedan handen bakom sitt högra öra och sade en gång till: "Vad sa du?"
"Vi kommer från Breslau."
Herr Voigt skakade på huvudet och såg på klassen, upprörd och bestört. Sedan sträckte han ut handen och pekade på en av flickorna: "Kathrin, vad heter staden, som den nye kommer ifrån?"
"Wroclaw", sade flickan och reste sig hastigt så att fällstolen smällde igen bakom henne.

Förhöret slutar med att frågan upprepas och pojken svarar "rätt":

"En gång till då. Varifrån kommer du?"
"Från Wroclaw."

Under påsken – för en vecka ungefär – kommer jag att lämna pausträdet för en resa i Tyskland – i ett helt annat hörn av landet än Schillers och Hesses. Medan jag är borta tänker jag låta två dikter samtala med varandra här genom århundradena. Schillers dikt ”Hoffnung” och Hesses dikt ”Stufen” har en rad gemensamheter, men också stora olikheter och det är väl den bästa tänkbara utgångspunkten för ett värdefullt samtal. Kanske vill någon av er läsare också stiga in i samtalet. Jag skulle tro att det finns svenska översättningar av båda dikterna – dikten ”Hoffnung” borde heta ”Hopp” och dikten ”Stufen” kanske heter ”Steg” eller ”Trappsteg” eller ”Stadier”, jag vet inte. Glad påsk och på återseende!

PS Det här inlägget skulle kunna ses som en fortsättning på samtalet under gårdagens text här.

Hoffnung

Es reden und träumen die Menschen viel
Von bessern künftigen Tagen,
Nach einem glücklichen, goldenen Ziel
Sieht man sie rennen und jagen;
Die Welt wird alt und wieder jung,
Doch der Mensch hofft immer Verbesserung.

Die Hoffnung führt ihn ins Leben ein,
Sie umflattert den fröhlichen Knaben,
Den Jüngling locket ihr Zauberschein,
Sie wird mit dem Greis nicht begraben;
Denn beschließt er im Grabe den müden Lauf,
Noch am Grabe pflanzt er – die Hoffnung auf.

Es ist kein leerer schmeichelnder Wahn,
Erzeugt im Gehirne des Toren,
Im Herzen kündet er laut sich an:
Zu was Besserm sind wir geboren.
Und was die innere Stimme spricht,
Das täuscht die hoffende Seele nicht.

Friedrich Schiller 1759-1805

•

Stufen

Wie jede Blüte welkt und jede Jugend
Dem Alter weicht, blüht jede Lebensstufe,
Blüht jede Weisheit auch und jede Tugend
Zu ihrer Zeit und darf nicht ewig dauern.
Es muß das Herz bei jedem Lebensrufe
Bereit zum Abschied sein und Neubeginne,
Um sich in Tapferkeit und ohne Trauern
In andre, neue Bindungen zu geben.
Und jedem Anfang wohnt ein Zauber inne,
Der uns beschützt und der uns hilft, zu leben.

Wir sollen heiter Raum um Raum durchschreiten,
An keinem wie an einer Heimat hängen,
Der Weltgeist will nicht fesseln uns und engen,
Er will uns Stuf’ um Stufe heben, weiten.
Kaum sind wir heimisch einem Lebenskreise
Und traulich eingewohnt, so droht Erschlaffen,
Nur wer bereit zu Aufbruch ist und Reise,
Mag lähmender Gewöhnung sich entraffen.

Es wird vielleicht auch noch die Todesstunde
Uns neuen Räumen jung entgegensenden,
Des Lebens Ruf an uns wird niemals enden…
Wohlan denn, Herz, nimm Abschied und gesunde!

Hermann Hesse 1877-1962

Genom Baldassarre Castigliones ”Il libro del Cortegiano” har jag blivit återförd till en av mina favoritstäder: Urbino

och till Palazzo Ducale, som jag nog varit i närmare tjugo gånger:

foto av ett foto, inte så lyckat, men det ger ändå en vinkel av palatset

Castiglione (1478-1529) var själv hovman vid det förfinade renässanshovet i Urbino. I inledningen till ”Il libro del Cortegiano” skriver han att han efter hertig Guidubaldo Montefeltros död blev kvar i Urbino för att tjäna efterföljaren Francesco Maria della Rovere. Vid samma tid bestämmer han sig för att skriva boken om hovmannen till Guidubaldo Montefeltros ära. Men han dedicerar inte boken (eller böckerna, det är egentligen fyra) till honom utan till Alfonso Ariosto (kusin till Ludovico Ariosto) som nyligen dött och som var den som ursprungligen rått Castiglione att skriva boken.

porträtt av Castiglione utfört av Rafael

Miljön i boken är alltså Palazzo Ducale i Urbino. Hovet är befolkat av många av tidens framstående tänkare. Bokens form påminner om den i mellantexterna i Boccaccios ”Decameron” – det belevade och spirituella samtalet odlas här till perfektion. Samtalen följer på ett disciplinerat sätt en tråd men är ändå fulla av ett slags fri dynamik. Huvudtemat är frågan om vilka egenskaper den idealiske hovmannen bör ha, men mycket tid läggs också ner på att diskutera hur den perfekta hovdamen bör vara och vilka karaktärsdrag den förebildlige fursten bör vara utrustad med och lite flyktigt snuddar man också vid hur en stat bör styras. Åtskilligt av det som sägs är en indirekt och ibland också direkt hyllning till furstehovet i Urbino. De tänkta samtalen är fördelade över fyra dagar eller snarare kvällar och Castiglione skriver en bok för varje dag.

Nå, vilka egenskaper skulle då den perfekte hovmannen ha? Han skulle vara en exellent krigare, han skulle behärska ridandets konst, han skulle vara hemma i den klassiska latinska och grekiska litteraturen, han skulle kunna dansa, måla, sjunga, spela olika instrument. Han skulle kunna konversera – detta var mycket viktigt – och det språk han skulle använda sig av var det bildade språk som talades vid de olika hoven, inte nödvändigtvis toskanskan, ja, i samtalen i boken förekommer det en del polemik mot toskanskans favoritställning i den tidens Italien. Han skulle ha ett fördelaktigt yttre, men han fick inte vara tillgjord eller alltför feminin. Det här med tillgjordheten pratas det om gång på gång; det verkar som om det funnits en speciell risk för att en hovman skulle förfalla till just denna last. På det hela taget verkar hovmansidealet ligga nära idealet för den perfekta renässansmänniskan: Han skulle vara hemma i allt kulturellt, men han skulle inte vara för mycket av en specialist på något område, en viss "naturlig" lätthet och ett vinnande sätt, charm, räknades högt. I inget av det han gjorde fick någon ansträngning anas, allt skulle se lätt, elegant och spontant ut. Och han skulle vara god.

Sällskapet kommer ett tag också in på hovdamens idealegenskaper och i stora drag visar det sig vara samma grundegenskaper som hyllas, fast hovdamens verksamhetsområde fick vara mer begränsat. Krigskonst och ridning hörde inte till det hon skulle ägna sig åt och inte heller fick hon spela vilka instrument hon ville, blåsinstrument var till exempel olämpliga för en hovdam och hon skulle inte heller dansa alltför uppsluppet. Det lades ett slags ”kvinnlighetsgrimma” kring allt hon borde göra och vara. Det fördelaktiga yttre som var viktigt hos hovmannen var ännu betydelsefullare för damen. Hon skulle vara full av charm (fast här dyker förbudet mot tillgjordhet också upp) och hon skulle kunna konversera. Hon skulle veta att på ett elegant sätt avvvisa påträngade män och hon skulle behärska konsten att hålla sina beundrare på ett lämpligt avstånd.

Vi får även veta en del om hur fursten skulle vara. Mycket i de egenskaper som räknas upp där liknar dem som föreskrevs hovmannen, men fursten gavs i kraft av den makt och det medföljande större ansvar han hade större utrymme för originalitet och en egen personlighet, men också han skulle i grunden vara en god människa. En stund rör sig i anslutning till detta om fursten samtalet kring hur hovmannen kunde tänkas fostra fursten till att bli en god sådan. Fursten var ju på grund av sin makt utsatt för större frestelser än hovmannen och därför behövde han på ett mycket noggrant sätt vägledas så att han valde den rätta banan.

Som lite salt eller peppar i anrättningen får gång efter annan två mycket misogyna hovmän komma till tals. De yttrar sig på olika sätt om kvinnan som lägre stående varelse än mannen och följaktligen blir dessa båda herrars idealhovdam en mycket snålare tillskuren figur än deras hovmannaförebild. Men dessa två blir alltså inte till mer än ett slags krydda – de andra hovmännen går till angrepp mot deras argument och höjer kvinnan till skyarna. Och hertiginnan och den ena hovdamen skrattar eller småler åt deras prat. Någon undrar om de kanske är så arga för att de har svårt att vinna kvinnors uppskattning.

I slutet av den fjärde boken talas det om hovmannen och kärleken. Man kommer fram till att den sensuella kärleken är tillåten bara för den unge hovmannen, men också för honom är den höviska formen viktig med diskretion och återhållsamhet i uttrycket, all grov driftsutlevelse är bannlyst. När det gäller den äldre hovmannen så ska hans kärlek så långt möjligt sublimeras till att gälla det sköna och det goda i det sköna. Slutavsnittet i den här boken får i det närmaste formen av en bön till Gud i det Sköna.

Här finns hela boken att läsa.

PS Till sist kan jag inte låta bli att lämna några intressanta och roliga citat ur boken här:

l’animo ignorante inganna se stesso

(den okunniga själen bedrar sig själv)

ché questo saria come se per fuggire la ebrietà si facesse un editto che niuno bevesse il vino, o perché talor correndo l’omo cade, se interdicesse ad ognuno il correre

(ty detta skulle vara som om man, för att undfly ruset skulle instifta en lag mot vindrickandet eller som om man, om någon faller omkull när han springer, skulle förbjuda alla att springa)

né si conviene a chi è ignorante insegnare

(inte heller är det lämpligt för den okunnige att undervisa)