Blogg

Humaniora i Sverige idag

Denna morgon hittar jag en DN-artikel med titeln ”Humanioran på svältkost” i min e-postlåda. Den är från Jorun och jag tar det som en uppmaning. Jag har nog förhållit mig lite passiv till den svenska utbildningsdebatten på sista tiden.

Det är Ebba Witt-Brattström som skriver (ja, skrev – det är ett par dagar sedan) och jag väljer nu ut ett par speciella guldkorn ur artikeln.

Först något om humanioras villkor vid svenska universitet och högskolor:

Forskningspropositionens rubrik "Forskning för ett bättre liv" ter sig hånfull i ljuset av humanistinstitutionernas skriande misär med rekordhöga sjukskrivningstal bland utarbetade lärare som inte räcker till för studentmassorna. Få vet att humaniststudenten "straffas" för sitt val av utbildning genom en finansiering som motsvarar en tredjedel av teknik-, medicin- eller naturvetarstudentens, vilket ger en kronisk brist på lärarledd undervisning. Så ser den gråa vardagen ut för majoriteten av Sveriges humanister, som nu också ska skuldbeläggas för att deras universitet inte rankats bland de hundra bästa i världen av "Times Higher Education Supplement".

Universiteten i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors är högt rankade därför att alla akademiker på högskolenivå i våra nordiska grannländer innehar tjänster där det står inskrivet att de ska ägna halva sin tid åt att forska. Deras svenska kolleger däremot, även de som tituleras professorer, tvingas ofta stå tio timmar i katedern varje vecka och undervisa. När helgen kommer väntar buntar av hemtentor och uppsatser på att bli lästa, för svenska humanistakademiker har dessutom mer än dubbelt så många studenter att ta hand om som sina nordiska kolleger. Ändå förväntas vi hinna och orka skriva utförliga forskningsansökningar i en förödmjukande konkurrens om de ynkliga forskningsmedel som finns avsatta för humanister. Det är ett under att svensk humaniora trots statsmaktens systematiska utsvältningspolitik ändå kan frambringa en hel del god forskning, kanske inte känd i Berkeley eller på Yale, men i Oslo eller Berlin.

Och här några rader om det svenska gymnasiet av idag:

Ytterligare en avgörande skillnad är att man i Norge, Finland och Danmark får grundstudenter som kommer från ett kunskapsinriktat gymnasium som är avskaffat i Sverige. Förutom att behärska sitt modersmål, sin litteratur och sin historia talar och skriver dessa drömstudenter på minst två, ofta tre främmande språk, vilket gör det möjligt att syssla med annan litteratur än den inhemska. I Sverige får man som akademisk lärare vara glad om ens studenter stavar svenska hjälpligt och har hör- och läsförståelse i nutida vardagsengelska (det gäller även lärarstudenter som ska ut och undervisa i skolorna!). Och det är inte deras fel att grundkurserna i den svenska högskolan motsvarar gymnasiekurser i andra länder. Våra studenter är redan som tonåringar orättfärdigt berövade elementära kunskaper och färdigheter som varit självklara för deras föräldrageneration. Lika litet är det humanioradoktorandernas fel att de väljer strategiskt "försiktigt" – när det går i genomsnitt trettio sökanden till ett halvtidslektorat eller en tidsbegränsad forskarassistentjänst.

Något om roten (en av rötterna) till den svenska skolans belägenhet idag:

J’ACCUSE! Jag anklagar statsministern för att han som skolminister 1989 i hård och ohederlig kamp med lärarfacken och en rasande opinion genomdrev beslutet att kommunalisera skolan och därigenom avskaffa den enhetliga skolan, likvärdig för alla. Till följd av denna ödesdigra omstrukturalisering av svensk skola har dagens vilsna studenter och doktorander, framtidens forskare, sämre förkunskaper än tidigare generationer och måste ägna en stor del av sin doktorandtid åt att komma i nivå med såväl tidigare svensk som internationell forskning.

Och här apropå utbildningsministerns uppmaning till forskarna om att publicera sina avhandlingar direkt på engelska (förutom det som Witt-Brattström säger här är detta ytterligare ett hot om domänförluster för svenska språket):

Som om inte detta dubbelarbete är tillräckligt uppmanas de nu av utbildningsministern att publicera sina avhandlingar direkt på engelska trots att forskningen entydigt visar att man förstår och tänker sämre om man inte skriver på sitt modersmål. Här ansluter jag mig till Janken Myrdal (DN 25/10) som föreslår att forskaren skriver en artikel på engelska som sammanfattar resultaten av den forskning hon/han utfört på god svenska. En förklaring till att den svenska forskningen inte har det inflytande i världen den förtjänar är att forskarna allt oftare skriver direkt på svengelska.

Och till sist Witt-Brattströms handlingsplan för att komma till rätta med problemen:

Så vad göra? 1. Återinför statligt huvudmannaskap för den svenska skolan. 2. Ge alla högskolelärare femtio procent forskning inom tjänsten. 3. Höj prislappen för humaniorastudenter. 4. Stimulera svenska doktorander att anknyta till Europa och inte bara till USA. För i Europa vet man att humanioras världsspråk inte är engelska, utan översättning.

Här finns hela artikeln.
 

Greifswald, DDR 12.11 1981

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1451_01.jpg @alignleft)Här kommer ytterligare en anteckning från min Greifswaldtid. Det har varit ganska tätt mellan dem ett tag, men nu dröjer det lite längre innan det kommer någon mer.

När jag läser raderna här nedanför igen, så minns jag väldigt väl hur Jan, den norske lektorn och min enda bundsförvant – tills vi nötte ut varandra så till den grad att vi började undvika varandra – gång på gång sa till mig att jag var ”uhygglig naiv”.

12.11 1981

Idag försökte jag tala om Pippi Långstrump med studenterna. Jag ville helt enkelt slippa tala om politik. Det var förstås otroligt naivt av mig att tänka så, för Pippi Långstrump är naturligtvis också politik. Ja, och mycket riktigt det avspända samtalet som jag hade hoppats på blev inte till. Mina inledande ord möttes av en avvisande tystnad och osäkra blickar flackade hit och dit. Slutligen bröts tystnaden av en kvinnlig student som väl i egenskap av partimedlem och kanske av ytterligare skäl anger tonen i gruppen: ”Vi vill inte ha någon anarki här!” Denna fras upprepades sedan med smärre variationer av andra studenter och sedan var det slutpratat om Pippi Långstrump.

Vad är en essä? – sammanfattning av ett samtal

Bagni Tino

Ursäkta det något aparta bildvalet, men vi skulle kunna låta detta anspela på att en essä inte behöver hålla sig till ämnet. Ja, och, förstås, stort tack till er som varit med i detta semantiska talko kring essäbegreppet. Här kommer nu mitt halsbrytande försök att sammanfatta vad som sagts. Och glöm inte, kära läsare, att det går hur bra som helst att invända mot och förbättra min sammanfattning.

En essä kan (i Montaignes anda) handla om vad som helst men behöver inte hålla sig till ämnet. Essän är ett mellanting mellan skön- och facklitteratur/journalistik, alltså en utredande och inte en gestaltande text som ändå är personlig. I en essä är jaget – även om det inte finns något uttalat jag – alltid identiskt med textförfattarens jag. En essä bör vara en samling av idéer – inte nödvändigtvis relevanta för ämnet -, lärda referenser till belägg och källor – inte nödvändigtvis granskade eller utvärderade – och överhuvudtaget ett slumpmässigt strövtåg med många utvidgningar genom ämnesområdet. Den är ett försök att genom ett personligt perspektiv framföra något värdefullt om ett ämne, kanske, utan att detta behöver leda till en slutsats. Essäns styrka ligger i att den erbjuder plats åt det där svårdefinierbara, som sällan uppstår i en akademisk uppsats eller i en tidningsartikel. Ett klassiskt essäistiskt grepp är att författaren gestaltar det han/hon vill komma åt genom en person – idén blir på det sättet till kött och blod. Essäistiskt skrivande rör sig mellan något som skulle kunna definieras som författarens försöksvisa skrivande och den prövning han utsätter sina ämnen för. En essä skiljer sig från en vetenskaplig uppsats genom att det är en öppnare text. Tankeprocessen står i centrum och det står skribenten fritt att kasta ut tankar och diskutera dem utan att komma till en slutsats. En essä saknar konklusion, skribentens hypoteser behöver inte redovisas, bekräftas eller motbevisas. Essän är ett flätverk av tankar och idéer. Ju tätare väven är knuten, desto fruktbarare är detta för helheten. Och – en essä kan vara ett sätt att piska sina tankar och funderingar om ett visst ämne, tills de förvandlas till något man själv inte vet vad det är.

Vi kom dessutom fram till att essän nog bör ha en viss längd för att kunna kallas essä och – med viss tvekan – till att en essä nog bör uppfylla vissa kvalitetskriterier. Vidare fick vi en exkurs kring underkategorin samtalsessän och dess speciella egenskaper och förutsättningar. Och dessutom – detta får inte glömmas – undfägnades vi med ett litet essäkritiskt lyriskt utbrott.

För den läsare (troligen någon annan än talkodeltagarna) som vill veta vad som verkligen sades, går det bra att titta här – för vem vet om man kan lita på någon som illustrerar en initierad och lärd diskussion om essäbegreppet med en soluppgång över Bagni Tinos parasoller.

Persikonostalgi

I somras på La Curbastra såg jag de här persikorna och tog de här bilderna. De är bra att ha nu i det höstgråa. Se vilka fulla runda fruktvarelser! Kanske kan det vara välgörande för er också att vila blicken på mogna persikor en sådan här novemberdag.

persika 1

persika 2

persika 4

Idag är en sådan här dag: ”Gärna vilar hon sin hjärna.” Men imorgon ska jag försöka presentera en sammanfattning av essä-talkot. Jag ser allt svårigheterna, men jag hoppas också på hjälp/konstruktiv kritik, om den inte blir så bra…

persika 3