Blogg

DDR-nostalgi

Jag har funderat över hur Zeuthen kan ha tett sig på DDR-tiden. Var det en avsigkommen förort långt ute på den sydöstra S-Bahnlinjen eller var det kanske mer som en bondby? Eller var det möjligen något helt annat: jag börjar tro att det var en plats för pampar, ett ”pampresort” kanske man skulle kunna kalla det med ett både fånigt och passande ord. Längs nästan hela sjösidan – sidan mot Zeuthener See – står mäktiga villor på rad. Den allra pampigaste är ”Hertzog-Villa”:

Hertzog

Den byggdes 1910 av Rudolph Hertzog som vid förra sekelskiftet ägde det största varuhuset i Berlin. Efter andra världskriget kom villan i händerna på sovjetiska utrikeshandelsministeriet och tidvis residerade den sovjetiske ambassadören i huset. I slutet av 1970-talet tillföll villan Stasi. 1991 köptes den sedan av företaget Dussmann. Under DDR-tiden fanns mittemot den slottsliknande villan ett hus som tillhörde DDR:s diplomatklubb och var en plats för ”samkväm och rekreation”.

Ett litet stycke söder om det mäktigaste villastråket, inte långt ifrån Fontaneplatz (som jag talade om i förra inlägget), men på andra sidan gatan och alltså inte direkt vid vattnet, finns idag den här mycket originella byggnaden:

koliba

koliba 2

”Slovenská koliba” heter den – det betyder ungefär ”slovakiska huset” – och här kan man både äta och övernatta. Det är ett mycket vackert hus, oerhört välbyggt, absolut gediget, med fullt av välgjorda trädetaljer utan att det ger ett plottrigt intryck. Vi gick dit för att äta en kväll för någon vecka sedan. Ägaren själv, herr U. Ferkatsch, severade oss. Den övriga, för gästerna synliga, personalen bestod av några smått förskrämda tjeckiska eller slovakiska pojkar som hade till uppgift att plocka av efter maten. Vi åt gott och satt trevligt. Gång på gång kom herr Ferkatsch till oss för att prata om ditt och datt. Mot slutet av måltiden kom han med en tjock grå mapp under armen – riktigt DDR-grå, tänkte jag. Här ska ni få se, sa han. Ur mappen plockade han ark efter ark med kanske ett trettiotal kopior av visitkort på varje. Vad var det då för visitkort? Det var visitkort från all världens diplomater och herr Ferkatsch pekade på sig själv och sa att han under DDR-epokens sista skeden varit ”Diplomatischer Chef”. Vi fick veta att han hade suttit vid samma bord som till exempel schahen av Iran, att han umgåtts med all världens högdjur och att han under 1970- och 80-talet frekventerat DDR-regimens allra innersta krets. Det var tider det! Die alte DDR, ach! Nu skäller alla på DDR, men i verkligheten var det något helt annat än vad många tror. Och nu är det borta! Han torkade en tår. Han tog sig åt hjärtat och sa: men det som varit kan ingen ta ifrån mig, jag har allting här inne. Han tryckte handen mot bröstets vänstra sida igen. Nu är den tiden slut, allt är borta. Men jag försöker ändå komma vidare. Jag fick 2,5 miljoner euro och byggde mig det här huset. Jag hoppas att kunna ha glädje av det ännu några år.

Vi satt alldeles lamslagna. Sedan bad vi om notan och så gick vi. På andra sidan gatan finns restaurangen ”Reinau”. Jag gick fram till dörren för att se om det fanns någon matsedel uppsatt, men allt jag fann var en liten skylt med texten: Inhaber: U. Ferkatsch.

Zeuthen – Hankels Ablage

Nästan allra längst ut på Berlins sydöstliga S-Bahn-linje ligger Zeuthen (bara Wildau och Königs Wusterhausen ligger längre ut), ett slags sömnig småstad eller by med en mera mondän sida vänd mot sjön Zeuthener See, som egentligen är en utbuktning av floden Dahme. Här lät den tyska realismens främste författare, Theodor Fontane, en del av sin roman ”Irrungen, Wirrungen” ha sin spelplats. En vandring genom ett skogsparti och en övernattning vid sjön i värdshuset intill Hankels Ablage är vad Zeuthenmiljön fått bidra med i romanen.

För den intresserade finns här min översättning till svenska av romanens första och andra kapitel. (Så småningom kommer jag att översätta hela romanen, men jag letar först efter en förläggare.)

I romanens elfte kapitel kommer Botho och Lene till Hankels Ablage. Så här lyder de första raderna i kapitlet där de träffar sitt val av plats för sin kärleksutflykt, för sin enda natt tillsammans:

Die Landpartie, die man nach dem Wilmersdorfer Spaziergange verabredet oder wenigstens geplant hatte, war nun auf einige Wochen hin das Lieblingsgespräch, und immer, wenn Botho kam, überlegte man, wohin? Alle möglichen Plätze wurden erwogen: Erkner und Kranichberge, Schwilow und Baumgartenbrück, aber alle waren immer noch zu besucht, und so kam es, daß Botho schließlich ”Hankels Ablage” nannte, von dessen Schönheit und Einsamkeit er wahre Wunderdinge gehört habe, Lene war einverstanden. Ihr lag nur daran, mal hinauszukommen und in Gottes freier Natur, möglichst fern von dem großstädtischen Getreibe, mit dem geliebten Manne zusammen zu sein. Wo, war ihr gleichgiltig.

I närheten av Hankels Ablage finns idag en liten park som kallas Fontaneplatz

park

och där finns också en minnessten:

sten

Blick ut över Zeuthener See från Hankels Ablage i kvällningen:

sjön

PS Imorgon kommer jag att vara ”bortkallad” från den här platsen, men på söndag är jag tillbaka.

Polsk poesi

Pausträdet är den här dagen en förmedlare av polsk poesi. Se här och gå dit eller dit:

POESIKVÄLLAR I UPPSALA OCH STOCKHOLM 9 OCH 10 APRIL

release för Tranans polska poesiantologi Jag i första och sista person.

bok

För första gången presenteras ett sekel av polsk lyrik skriven av kvinnor för svenska läsare i lyrikantologin Jag i första och sista person som utkommer den 4:e april. I samband med detta har vi bjudit in tre framstående polska poeter ur tre generationer. Det finns två möjligheter att få uppleva dem:

ONSDAG 9 april kl 18.30,
UPPSALA KONSERT OCH KONGRESS, SAL C, Vaksala torg 1
(inom ramen för "Kobieta" betyder kvinna, Polendagarna i Uppsala)

TORSDAG 10 april kl 19.00,
POLSKA INSTITUTET, Villagatan 2, Stockholm

poeter

Bland de gästande poeterna finns den polska poesins "grand old lady" (vid sidan av nobelpristagaren Wislawa Szymborska) – 86-åriga Julia Hartwig. Hon räknas till samma klassicistiska tradition som Zbigniew Herbert. Hennes dikter präglas av enkelhet och distans utan tydligt diktjag, ett slags precist utmejslad faktalyrik.

Marzanna Kielar hör till den livaktiga 60-talsgenerationen. Hon är en ”vattenpoet” – vattnet är ett ständigt återkommande tema i hennes lyrik. Sjöarnas vatten är livgivande, men det antar olika former: is, smältande is, vattnet under huden, fukt, ånga… Vi möter landskapet efter en istid, en naturkatastrof, en geologisk apokalyps.

Marta Podgórnik hör till den generation som knappt har några egna minnen av kommunisttiden. Hon skriver ett slags ironisk, vardagsrealistisk poesi, men på klassiska grunder, om hur det är att växa upp som ung kvinna i ett modernt Polen i snabb förändring.

Översättarna Anders Bodegård, Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson medverkar och läser dikterna på svenska.

Fri entré



PS Jag kommer att läsa någon eller några av dikterna ur den här boken för er framöver.

Julia Romanowskas salong tar ny gestalt

Julia Romanowska öppnar den här våren en ny salongssäsong i nya lokaler. Klicka och se!

Tidigare har en del av er bland annat mött henne här när hon för kanske två år sedan höll en Pessoa-afton. Här finns det inlägget. Och så här

JR

eller så här såg hon ut när hon läste ur Pessoatexterna:

JR2

Måndagen den 7 april klockan 19.00 på Torbjörn Klockares Gata 14 i Stockholm (karta) går det första evenemanget i den nya salongen av stapeln. Det blir en kväll som rör sig kring texter av den franske författaren Georges Perecs och den rumänsk-franske filiosofen E.M. Ciorans texter. Namnet på denna salongshändelse är Ty man bör alltid förenkla.

bild 1

bild 2
E. M. Cioran