Så här var det igår eftermiddag: Värme i luften och skogen susade i vårvinden. Londi tog ett dopp i tjärnen.
Och denna morgon är ingenting annat än snö, småfåglarna är tillbaka vid matplatsen, vi pulsar omkring. Grannen ropar ”glad sommar” och viftar med snöskyffeln. Och Londi är bara något svart i det vita.
•
Liten uppdatering:
Så här såg det ut nyss – vid middagstid alltså – när vi gick vår skogsrunda:
Jag har vandrat ett stycke till i Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”. Nu har jag både ”Den lövgröna skogen” och ”Gran” bakom mig – för tillfället åtminstone, jag kommer säkert att återbesöka den ena eller andra platsen i dem rätt snart. Det är en avsevärd skillnad mellan de här båda kapitlen, i mitt minne ser det i alla fall ut så. Stämningen i dem är inte alls densamma och de två innehållen bär olika själar i sig. Det första kapitlet är svindlande och det går fram i jättevågor med sina vida grepp om årtusendena och hela den europeiska kontinenten. Det är fyllt av saga och dikt, av europeisk kulturhistoria och visan om herr Olof slår en cirkel av magi kring läsaren.
Det andra kapitlet är allvarligare och mindre böljande liksom rakare och mörkare. Här finns visst också dikt och mystik, men granramen gör dem tystare på något sätt. Här finns mer natur än kultur och här är mer norr än söder. Linné stiger fram och Rudbeck och den halländske mykologen Elias Fries som i mycket unga år ställer den här frågan till sin far kyrkoherden, som han bara får tala latin med:
”Dic pater, quid est lamella?”
Och fadern svarar:
”Lamella est laminus tenuis.”
Och Kerstin Ekman återger sedan samtalet så här på svenska: ”Säg pappa, vad är en lamell? frågar pojken och fadern svarar att lamellen är en tunn skiva.”
Ett litet underkapitel heter ”Makten och rätten” och här resonerar KE om vem skogen egentligen tillhör. I texten känner jag igen en del av det jag själv har tänkt när jag vandrat omkring med Londi, min hund, i skogen här:
Vem äger skogen? Att den som kan hugga ner den bara har makten, inte rätten, är ingen underlig tanke att tänka. Till och med den som utan att använda skogen till sitt livsuppehälle känner sig djupt förtrogen med den kan tro sig äga den. Kunskap och kärlek inger den känslan. Trampar man själv upp stigarna i blåbärsriset och märker hur älgar och rådjur börjar ta an dem och hålla dem öppna, är man inte långt ifrån känningen av egen mark. När man vet vem som bor i lyan, om det är rävhonan eller grävlinggalten, när man känner till myceliernas nätverk under mossan utan att ens se några kantarellkroppar och när man vet i vilken myrkant hjortronblommen brukar stå fredad för junifrosten, då är man hemma hos sig.
Många av de stigar vi följer har vi nog från början trampat upp själva. Rådjuren och älgarna går där också, det syns. Ja, egentligen är det svårt att veta vem som trampade först – vi håller dem öppna tillsammans. Jag minns vintern för två år sedan, då vi hade mycket snö här. Jag drog upp ett skidspår genom skogen som jag åkte i nästan varje dag i över två månader. Londi skuttade efter i spåret. Efter ett tag bar skidspåret inte bara märken av hundtassar utan också av rådjursklövar, rävtassar och till sist, fram på vårkanten, av älgens stora klövar som trampde rakt igenom isen på mossen och gjorde slut på skidåkandet.
Och var rävhonan har sin lya vet jag också, fast hon byter ibland ställe från år till år. Här har jag sett rävungarna leka om våren:
Och kantarellernas och de andra svamparnas platser känner jag väl till. Jag vet var de är när sommaren fuktig och var de väljer att titta upp under torrare år.
Så skogen här känns allt som min, fast ibland händer på något ställe det där hemska som KE beskriver så här:
Men känslan kan klippas av. En dag är det höga skogsrum som omslutit vandraren avverkat. Det har förvandlats till en skyddslös yta med stenstalp, bråtar av ris och kvist och med djupa sår i marken efter skogsmaskinerna.
Skogen är som vanligt och vi går omkring i den, varje dag, varje dag. Fast något särskilt är det nog ändå just nu – det är ovanligt mycket spring av vilda djur som vi anar och ibland ser. Londi höjer gång på gång nosen så högt hon når för att fånga in de flygande doftstråken och jag tittar och lyssnar och det gör hon också.
Londi iakttar ett förlopp
ett rådjur har upptäckt vår nyfikna närvaro
ett annat rådjur – nej, det är inte samma – kastar en blick bakåt och ger sig av
Sedan igår – eller egentligen i förrgår kväll – pågår bokmässan i Leipzig (13-16 mars). För första gången på fyra år är jag inte där, men jag vill ändå göra er, mina läsare, uppmärksamma på den här högintressanta och läsarvänliga bokmässan.
bild från förra årets besök
Tyngdpunkten i årets mässa ligger på kroatisk litteratur. Se här en presentation. Och här finns lista över deltagande kroatiska författare.
Som vanligt riktas en speciell uppmärksamhet mot litteratur från Central- och Östeuropa. Här finns en översikt över årets programpunkter. Klicka på "Mittel- und Osteuropa!
Årets bokpris för ömsesidig inomeuropeisk förståelse(Leipziger Buchpreis zur Europäischen Verständigung) går till den nederländske författaren Geert Mak. Här finns några rader om honom och priset.
Och till sist – här är en länk till mässans huvudsida.
• • •
För dem som inte har något emot att blicka bakåt: De flesta av mina tidigare inlägg om bokmässan i Leipzig:
2005:
Bokmässor: Leipziger Buchmesse
2006:
Jag läser en essä av Jurij Andruchovytj
2007:
Leipziger Buchmesse 2007 – porträttgalleri
Och här sitter jag – och en del andra – förra året och lyssnar på unga författare från Ukraina och Vitryssland:
Så är vi då framme vid det sjätte och sista avsnittet i den har serien som bygger på Freya Kliers tal i Ingolstadt i oktober år 2000.
•
Tio år av tysk enhet – bara en massa skräckhistorier? Inte alls. Att ha gått i land med kraftprovet att integrera ett samhällssystem med helt annan struktur, ett system som dessutom var statt i förfall, i marknadsekonomin, betraktar jag som en stor historisk prestation… som östeuropeerna för övrigt avundas oss.
Ännu är det inte för sent att korrigera fel och rätta till orättvisor. Många i öst som missat sin chans ser med bestörtning att de västtyska politikerna i första hand bryr sig om DDR-regimens gamla stöttepelare: Man ser till så att deras orättmätiga krav på höga pensioner tillgodoses och att deras fängelsestraff blir så lindriga som möjligt…
Att man, redan en vecka efter att han dömts till ett treårigt fängelsestraff, kunnat se Günter Schabowski – den ende DDR-funktionären som idag visar tecken på skam och ånger – uppe i utsiktstornet på Spandaufängelset, har kanske en och annan kommit över. Vad vi däremot inte borde finna oss i är att hären av Stasimedarbetare, som hade som arbete att förtrycka befolkningen, också nu när demokratin införts, får dubbelt eller tre gånger så stor pension som de flesta av deras offer. Med bitterhet konstaterar hundratusentals av dem som kämpat emot förtryckarsystemet att deras mod också nu i ett demokratiskt samhälle bestraffas medan de regimtrogna belönas med framskjutna positioner eller väl tilltagna pensioner.
Och vi andra då – är det bara solidaritetsbidraget som förenar oss? Öst och väst, Bayern och Brandenburg verkar vara eniga om att inte överdriva entusiasmen över varandra, men vid översvämningar är man beredd att ställa upp för varandra. Och ibland finns det också plats för en tysk-tysk framgångshistoria. Maskindiskmedlen ”fit” från öst och ”rei” från väst har gått samman. Och – hör och häpna – den här gången var det östfirman som tog över västfirman… med krediter från en östtysk bank och en västtysk kemists kunnande byggde man upp en av de modernaste fabriksanläggningarna i Europa. Är inte detta en uppmuntrande upptakt inför nästa årtionde?
•
Jag kommer längre fram att ställa samman en sida med texter jag översatt av Freya Klier här. Hittills har jag publicerat tre längre essäer och ett par kortare texter.