Blogg

Jag läser en essä av Jurij Andruchovytj

Jag läser en essäsamling av Jurij Andruchovytj – i tysk översättning från ukrainskan. En av texterna heter ”Das Stadt-Schiff” och den handlar om staden Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg. I många år – tjugo, kanske nästan trettio har jag haft ett slags hemlig längtan till de här trakterna. Jag läste Joseph Roths ”Radetzkymarsch” om och om igen, Daniel Hjorts ”Kakafoni”, böcker av Franzos och mycket annat. Jag tittade på kartor över Bukovina, Volhynien, Galizien, på gamla fotografier ifrån de här trakterna. Ofta tänkte jag att där är Europas mitt – och det är politik, maktkamper och krig som har berövat oss tillträde till dessa platser. Så att läsa Andruchovytjs essäsamling är som ett slags hemlig hemkomst, en fjärran hemkomst till det okänt kända för mig.

Essays

Denna essä börjar med en upplysning om Lviv som gör att jordytan börjar veckla upp sig på ett utmanande sätt inför min blick. Just vid Lviv höjer sig marken lite grann, inte mycket, bara det som behövs för att den ska vara högre än det lägre – ni förstår, eller hur? Den speciella egenheten med staden är, säger Andruchovytj, att det genom dess mitt går en vattendelare, vilket har till följd att vattnet norr om linjen rinner mot Östersjön och det söder om den rinner mot Svarta havet. Tanken svindlar, det är som om Östersjön och Svarta havet lite subversivt eller underjordiskt snuddade vid varandra just här vid denna inte särskilt höga ja, nästan omärkliga upphöjning. När jag läser vidare ser jag att Andruchovytj snarast ser något åtskiljande i begreppet ”vattendelare” och det är ju helt logiskt, men jag kan inte låta bli att ändå – också? – se något förbindande i det. Och kanske gör Andruchovytj det också. Ja, det gör han nog, fast han vill dela upp skiljande och förbindande och tala om dem var för sig, för strax börjar han tala om att det ännu för trehundra år sedan for segelfartyg från Danzig till Lviv och att man kunde fånga atlantålar med bara händerna här. Sedan överraskar han mig – åtminstone lite – med att kalla Lviv för Venedigs antipod:

Här är vattenbristen så våldsamt kännbar att invånarna i de äldsta kvarteren drömmer om Någon som kunde förvandla vin till vatten.

Han räknar upp folkslag efter folkslag som bott i staden och präglat den. Han blandar folkslag, religiösa riktningar, sekter, egenskaper, fantasier och räknar upp och räknar upp. Och den långa raden avslutar han med orden: ”Jag är övertygad om att alla dessa klarat av att vara här.”

För Lviv ligger vid världens medelpunkt, den gamla världens, den som var en skiva, som vilade på valar eller enligt en annan version, på en sköldpadda; i den här världens avlägsnaste periferi låg Indien och mot de indiska stränderna bröts vågorna från Donau, från Nilen, ja, kanske till och med från Oceanen.

I Lviv möts den baltiska furan och cypressen från Krim, läser jag. Andruchovytj talar också om sådant som försvinner, som försvunnit och gått förlorat.

En del av oss skulle vilja rädda allt detta, åtminstone in i dikten. Men det mesta går inte att gripa och det glider oss ur händerna. Lviv är i sanning ett spökskepp.

Han säger att idén om att de olika kulturerna skulle kunna följa på varandra eller lagras på varandra på ett idylliskt och smärtfritt sätt är en myt, kanske till och med en farlig sådan. Och så vänder han blicken mot Ivo Andrics bilder från Bosniens splittervärld och låter dem tala.

Slutraderna i essän rinner ut i en smal rännil om arken, en bateaux îvre, narrskeppet, dödskeppet – Lviv de suddiga gränsernas stad och ”Lwiw, Lwów, Lwow, Lemberg, Leopolis, Singapur…”

Jurij 1 Jurij 2 Jurij 3 himmel

Klara Johanson-renässans på väg…

De senaste månaderna har jag inte skrivit så mycket om Klara Johanson här som jag gjorde i höstas. Under denna tid har jag emellertid gjort en upptäckt. Det skrivs om KJ både här och där nu. Detta har givit mig en idé: Varför inte försöka ge ut en antologi med texter om KJ? Jag har talat med en förläggare, som säger ”ja, om du kan hitta så och så många bra texter om KJ, så kan det vara värt ett försök”. Jag samlar ihärdigt och talar med skribenter. Och nu vänder jag mig till dig som läser det här: Känner du till någon som skriver/skrivit om KJ eller skriver du själv? Vill du inte svara rakt i kommentaren här under, kan du använda kontaktformuläret på min hemsida.

I ”Reflexer” i slutet av essäsamlingen ”Det speglade livet” finns en uppsjö av originella och egensinniga tankar och funderingar samlade. Jag har för dagen valt ut ett par små ”smakprov”.

Det speglade livet

Även den mest naturalistiska uppriktighet kan uppträda stiliserad, och den nakna sanningen har gärna, som kvinnofigurerna i franska skämtpressen, åtminstone underkläder på sig.

Vilket ansikte blir inte vackert, intressant, fantasieggande i belysning av eldsken eller solnedgång? Avi för diktare. Man ser mänskorna i ett alltför blackt och nyktert ljus, förmiddags- och lampdager. Så platt är ingen som han gäller bland folk i allmänhet.

Vanliga mänskor tilltalar mig så beskyddande drygt och så undervisande att jag blir ledsen och generad. Men om jag går till Goethe eller Fredrika Bremer eller Emerson så blir jag strax glad igen, ty dessa framstående personer bemöter mig som en jämlike och vädjar till min mening. Mellan oss råder ett förhållande av den vackraste courtoisie.

Vad är det man beundrar? Här går vi omkring och applåderar varjehanda specialiteter, kraftprov, trick, onödigheter kort sagt, som envar kunde utföra med övning och oförsynthet. En mänska, en själ, en ande låter sig inte beundras.

De vita häggarna på Djurgården sade mig i morse: ”Det sköna är förgängligt och evigt, men det borgerliga består och förgår.”

På mig kan jag applicera en gammal vitsvändning: Jag är ingenting om inte diktare – och jag är inte diktare.

Leipziger Buchmesse igen

Leipziger Buchmesse är en mäktig upplevelse, ärligt talat blev lördagen där något övermäktig. De jättelika hallarna sväljer massor och åter massor, men lördagens anstormning nötte ändå lite på gränsen. Jag rekommenderar alltså torsdag-fredag till er som funderar på ett besök där nästa år.

Halle

Mellan hallarna och den stora dammen hade Brockhaus i år ställt upp en rad maxistora uppslagsböcker von a bis z. Jelena valde att ställa sig bredvid volymen som innehöll uppslagsord i spannet GOTT-HEG. Och det var ju inget dåligt val.

Jelena

I Salongen har jag redan berättat en del om evenemangen jag var med om, men jag återvänder i alla fall genom en bild till förra årets vinnare av det stora paneuropeiska litteraturpriset Slavenka Drakulic – här tillsammans med tolken Alida Bremer. Drakulic samtalade med den ungerske författaren Peter Esterhazy om Europa och om förhållandet mellan Kroatien och Ungern.

Drakulic

Årets pristagare Jurij Andruchovytj från Ukraina höll ett tacktal som är värt att läggas på minnet. Han fick alltså priset för att "hans verk på ett betydelsefullt sätt bidragit till att stärka de inomeuropeiska banden", men i talet tog han artighetsbladet från munnen och sa att just hans land Ukraina hade blivit kvarlämnat utanför den europeiska dörren. Här är ett utdrag:

Allt fler onda aningar och förmodanden dyker upp. Jag vet att de kanske är taktlösa, men jag kan inte hindra dem från att komma. Till exempel: Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden? Och det man i grunden strävar efter är att inte förändras. Och denna oförmåga till förändring vårdar man i hemlighet som det högsta?

(översättning Jelena Selin, hela talet i svensk översättning finns i Salongen)

Andruchovytj

En central plats i denne bokmässevärld är ”Das blaue Sofa”. Jag valde att fotografera den när den var tom, för annars är det svårt att tränga sig fram. Här intervjuades under mässans lopp den ena prominensen efter den andra och för dem som inte lyckades tränga sig tillräckligt långt fram fanns det hela på bildskärmar. En sådan här blå soffa har allt sin magi. Den gömmer kvar det som händer i den i sitt blåa tyg.

Sofa

De olika TV-stationerna har sina krypin ”på andra våning” uppe under det välvda glastaket: Härifrån sänds intervjuer, läsningar och simultanöversättningsäventyr. Arte är en tysk-fransk kulturkanal och förra året lyssnade jag till en maratonläsöversättning där: fransk lyrik lästes på franska och sedan på tyska, tysk lyrik lästes på tyska och sedan på franska, dikt efter dikt efter dikt….

Arte

Naturligtvis besökte jag också Messebuchhandlung och jag köpte med mig tre böcker. Jag hade i förväg bestämt mig för att inte lassa på mig för många – jag har alldeles för många böcker hemma som väntar på att bli lästa – fast jag köpte några på ett av mässantikvariaten också. Nu tänkte jag läsa lite ur den ena boken för er. Den heter ”Die Enten, die Frauen und die Wahrheit” och författaren heter Katja Lange-Müller. Jag har skrivit något om boken i Salongen, men jag ska inte upprepa mig, jag tänker titta in på ett annat ställe.

Lange-M

Den kvinnliga huvudpersonen vandrar med märkligt lätta eller ska jag kalla det frikopplade steg omkring i en djurpark i Moskva. Hon har passerat en speciell åldersgräns (detta sägs inte så här direkt i boken) och rör sig därför i en annan dimension, där den enda möjliga faran finns inne i henne själv. Hon är sorglös för att sorgen har löst upp sig och blivit tunn och genomskinlig och en del av luften. Hon är allvarlig på ett flytande och lätt sätt. Hon tittar på sparvarna och tänker på något som den tyske författaren Durs Grünbein en gång sagt:

och jag måste ge Durs Grünbein rätt, i det han skrev om att ansiktena hos vissa sparvar i Moskva påminner om kamrat Lenins ansikte.Och i Moskva, det måste Durs Grünbein ge mig rätt i, lever många fler sparvar än i Berlin. Och ja, Durs, alla de här sparvarna ser ut som Lenin – det vet jag nu, men det gör kanske inte du -, också de i Berlin. Är det kanske så att samtliga sparvar på hela vårt stora jordklot bär Lenins drag? Och om det är så, vad skulle det kunna betyda?

Ludwigslust

Nej, det blir inget om Leipziger Buchmesse idag heller här under pausträdet, däremot finns det ett och annat om mässan att läsa i Salongen. Jag börjar i stället med hemresan eller rättare sagt med vårt uppehåll i den lilla staden Ludwigslust. Det här var mitt tredje besök där. Första gången ville jag hit för att jag just översatt en självbiografisk bok, Erika Riemanns ”Die Schleife an Stalins Bart”, som har en viss anknytning till den här staden. Det var här i Ludwigslust som Erikas odyssé genom de östtyska koncentrationslägren och fängelserna började, här blev hon som fjortonåring internerad i just det här huset på Kanalstraße 10:

Kanalstraße

Boken handlar om Erika Riemanns tid i stalinistiska fängelser mellan 1946 och 1954. Hon fängslades som fjortonåring för att hon ritat en rosett på Stalins mustasch på porträttet i skolan med sitt läppstift. Hon dömdes till tio års straffläger i Sibirien, men kom aldrig dit utan hamnade i stället i fängelser och koncentrationsläger i Östtyskland: Bautzen, Sachsenhausen, Oranienburg och flera andra. Under december och januari översatte jag hennes bok och hon var på besök här i Vänersborg i mitten av januari för att hjälpa mig med en del översättningsproblem.

(Här finns texten som utdraget härstammar från.)

Londi Kanalstraße

Morgonrundan med Londi utgick ifrån Kanalstraße, förbi hus nummer tio. En kvinna med hund som vi mötte utropade glatt: ”O, eine Hundedame am frühen Sonntagsmorgen!” Det var Londi som var die Hundedame och den som utropet var riktat till var kvinnans lilla ulliga hanhund.

Vi svängde in på den stora esplanden som för fram till slottet. Där står det i sin vinterkappa.

slottet

Vår pensionatsvärd hade kvällen innan berättat att man nu kan bese slottet inifrån, åtminstone vissa rum. Slottet började byggas 1725, det trodde i alla fall pensionatsvärdinnan, och värden berättade att det bästa där är ”das goldene Zimmer”, ett rum av låtsasguld, väggarna är täckta av guldfärgad papier-maché. Nästa gång kanske vi kan pröva att titta in. Parkanläggningarna är gjorda efter franskt mönster med springbrunnar och många konstgjorda vattendrag.

stora dammen

Den största delen av parken finns på slottets baksida. Här finns en liten Caspar-David-Friedrich-värld med en drömmande kyrka på en konstgjord ö:

kyrka

Och ön förbinds med resten av parken med en liten romantisk bro.

bro

Greifswald, DDR 20.3 1982

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1451_03.jpg @alignright)Nu väntar ni er kanske att jag ska tala om bokmässan i Leipzig eller åtminstone om resan, men jag har inte kommit mer än nätt och jämnt inom dörren och behöver sortera mina intryck lite först. Här finns i alla fall en tjugofyra år gammal dagboksanteckning från Greifswald:

20.3 1982

Miljöförstöring är väl ett ämne som berör oss alla och som de flesta väl har något att säga om. Ungefär så tänkte jag ännu imorse på vägen till institutionen. Nu vet jag bättre. I DDR finns det inga miljöfrågor att diskutera, förklarade studenterna för mig. ”Hos oss finns det ingen miljöförstöring.” ”I socialismen har man löst dessa problem eller så har man aldrig haft dem.”