Blogg

Sitzflaijsch

Sedan sommaren ligger ett blad ur ”Financial Times Deutschland” omkring här och skräpar (fast jag vet varför jag har sparat det). På den ena sidan finns en text med titeln ”Man spricht deutsch” och den handlar om tyska lånord i andra språk i världen. Jag tänker nu bjuda på ett litet axplock ur artikeln (ordformerna är ofta anpassade till det lånande språkets struktur):

karta

bratwurst – ryska
hochsztapler – polska
besserwisser – svenska
lecker – wolof
waldsterben – franska
abzibild -rumänska
sitzflaijsch – tjeckiska
wanderlust – engelska
volkswagen – grekiska
arubaito – japanska
butterbrot – ukrainska
is-das-soo – nigerianskt språk (det står inte vilket)

Och för att återkomma till mit hundtema:

So fanden Briten und Russen, dass sich ein Hund auf Deutsch am besten herumkommandieren lasse – und übernahmen ”Aus!”, ”Platz!”, ”Sitz!” und ”Pfui!”.

Här uppkommer väl ganska naturligt frågan vad svenskan kan ha lånat ut för ord till omvärlden…

Obygdens röst – om Tage Aurell

”- Jag är trött på att låna ut sidenklänningen min. Varenda gång hon skall på kalas. Hon svettas så väldigt under armarna och bara förstör den för mig. Så nu har jag tagit in den i sömmarna, hon skall ha skohorn hädanefter om hon skall kunna vränga den på sig!” (Gamla Landsvägen)

Tage Aurell är en av den svenska litteraturens mest originella och egensinniga berättare. Mycket av det han skrev har sina rötter i hans värmländska hembygd, hans gestalter bär ofta ett slags vildvuxen obygdsprägel. Han är det lilla formatets mästare och det är också mycket riktigt samlingarna av korta berättelser från 40-talet ”Smärre berättelser” och ”Nya berättelser” som har stått sig bäst mot tidens inverkan, romanerna har delvis mist sin dragningskraft. Den postumt utgivna samlingen ”Grindstolpe Berättelser” som publicerades 1999 består till största delen av berättelser ur dessa två samlingar, men också en del senare alster finns representerade där. Som komplement till denna utgåva finns också en ljudkassett, där man får höra Aurell själv ge röst åt sina historier. Aurells röst har en uttrycksfullhet som inte består i stora åthävor eller något som helst affekterat, utan snarare kan beskrivas som lågmäld och lite ”benig”. Aurell kryper med rösten in i sina figurers sätt att se världen och blir till en småstöddig bondgrabb, en trött knarrig gubbe, en nyfiken grannfru eller ett bibelord hört med en gammal värmlandsmoras öron.

uthus

I berättelsen ”Grindstolpe” till exempel kastas man därigenom som åhörare våldsammare än som läsare fram och tillbaka mellan två helt olika stämningslägen, mellan intensiv medkänsla och uppsluppenhet. Rent tekniskt arbetar han i sin läsning mera med stavelselängd än betoning: Vissa stavelser dras ut, så att han ibland snuddar vid en komisk effekt, men bara snuddar, för detta sker ofta på ställen där innehållet talar ett annat språk. Aurell beskrivs ibland som svårläst och kryptisk. När man hör Aurell läsa sina historier så försvinner mycket av detta, om än inte allt, man blir som åhörare övertygad om att ”så här kan det faktiskt vara” och det som återstår av svårbegriplighet har med livets egen outgrundlighet att göra, inte med Aurells sätt att skriva. En del av Aurells egenart kan alltså sägas bestå i texternas långt drivna muntliga karaktär. Denna muntlighet finns där också utan författarens högläsning, i dialogformen, i de dialektala vändningarna – ”så blev den jålbocken stupande full” -, men den når sitt fullaste uttryck genom Aurells röst.

Hovmanstorpet

I sina texter arbetar Aurell gärna med vad man skulle kunna kalla ögonblicksexponeringar och läsaren får efter förmåga orientera sig på egen hand. Kompositionsformen är i de flesta av berättelserna både fragmentariserad och skissartad. Novellen ”Gamla landsvägen” kan väl sägas vara ett särskilt tydligt exempel på detta skrivsätt. Berättelsen består egentligen av en mängd olika små historier som liksom tar ordet från varandra undan för undan; ibland lyckas någon ta tillbaka det medan andra skymtar fram bara en enda gång.

Berättelserna inleds ofta på ett öppet sätt, till exempel med att en replik eller tanke återges. Läsaren kastas på detta vis rakt in i berättelsen och blir omedelbart inbegripen i vad som sker. Händelserna drivs framåt språngartat i en sorts löpande handling som riktar uppmärksamheten på de enskilda scenerna. ”Pingstbrud” till exempel börjar så här: ”Hon kommer opp igen och står med mor sin och väntar på bussen måndag morgon, skall in till doktorn och få hostmedicin.” Vad gäller det språngartade förloppet så kan man använda hela novellen ”Pingstbrud” som exempel. Slutet i berättelserna är ofta öppet eller i alla fall lite svävande.

fönstret

Dialoger förekommer mycket ymningt och de har sin speciella utformning med mycket pauser och talande tystnader. Ett särdrag i Aurells stil är de underfundiga ibland lite gåtfulla meningarna omgivna av tankstreck som ofta står lite utanför den egentliga grundhandlingen: ”- Och se för ett dåligt gräs -” Han skildrar gärna överkörda, lite vingklippta människor i en hård och svårbegriplig värld. Ofta har han inte någon direkt huvudperson utan fördelar sin uppmärksamhet på ett flertal personer. När det gäller stämningen eller känsloläget skriver Aurell på ett sätt som berör läsaren och väcker medkänsla med personerna i berättelserna som till exempel i ”Vinterdygn” när han beskriver huvudpersonen för oss, där hon nyss har gått och lagt sig i sin smala bäddsoffa: ”Men hon passar in i den, hon ligger på rygg, med händerna sedigt knäppta över bröstet. Lika stilla vilar två små grå flätor på huvudkudden.” Men då och då klipper han in ett skämt eller en drastisk formulering när det hotar att bli riktigt gripande: ”Lite vrider de väl på sig, lite hettar det dem i kinderna över fläsket och potatisen”, skriver han om människorna kring flickan Karin som nyss dött i berättelsen ”Pingstbrud”.

hagen

Flera som har skrivit om Aurell har i hans berättelser funnit något som de kallar en kollektiv röst eller rösten från en hel bygd. Lars Andersson skriver så här i sitt efterord till ”Grindstolpe Berättelser”: ”I ett par av dem, ’Pingstbrud’, ’Gamla Landsvägen’, tar ett slags kollektiv röst över, ett ”vi” eller ett skugglikt flätverk av röster.” För tydlighetens skull citerar jag här ett ställe i ”Pingstbrud”, som jag tror att Andersson skulle kunna tänkas ha haft i åtanke: ”Ja, vi går fint i spann blott nånting riktigt högtidligt spänner för. I vardagslag försöker vi nån gång var sin liten stig och det tar sig mestadels ingenting vidare ut – där händer det att vi ränner emot och kör i diket lite till mans. Men utefter denna gemensamma vägen, den enda vissa vägen, där klarar vi oss lika bra som den vanaste begravningsbyrå. Vi bor avsides här men därför behöver vi ingalunda be om nån hjälp.”

skogsvägen

Mycket av berättelsernas själ finns i det outsagda, i tomrummen kring den skrivna texten. Jag tror att just de tysta ställena bär mycket av innehållet i sig, både luckorna mellan avsnitten och det som döljer sig runt tankstrecken: ”- De små händerna hennes. De små löven. -” (Gamla landsvägen). Och rytmen mellan sagt och outsagt, mellan berättande och paus bidrar till att bygga upp stämningen. Ett utmärkande drag i Aurells prosa är just denna spänning mellan motsatser: sagt – outsagt, visa – låta ana, pregnant – antydande. Någonstans i spänningsfältet mellan dessa tycker jag mig se en del av lösningen på gåtan med Aurells egenart. Eller för att ta en annan väg till svaret: ”- Sajlens, säger han. Å sajlens -” Denna suggestiva mening i berättelsen ”Sommarspel” befinner sig just där, i skärningspunkten mellan orden och tystnaden.

Greifswald, DDR 2.11 1981

![Greifswald](/wp-content/180pxHGW_1989_1_01_01_01.jpg @alignleft)Idag är det dags för en ny dagboksanteckning från min Greifswaldtid. Jag ändrar eller ”förbättrar” alltså ingenting, utan jag publicerar anteckningarna precis så som de skrevs för 24 år sedan. Det enda ingrepp jag har gjort är själva urvalet:

2.11 1981

Undervisningen håller på att bli en plåga. Jag kan nästan inte säga någonting om Sverige utan att det blir till politik, och jag har ju egentligen aldrig varit intresserad av politik! Studenterna är rädda för varandra och några av dem kontrollerar de andra och spionerar på dem. Det finns säkert också fall då två studenter kontrollera varandra.

Jag har länge känt mig illa till mods av den spända och onaturliga stämningen, men hittills hade jag väl inte förstått sammanhangen riktigt. Idag gav emellertid en av studenterna mig några inblickar i dessa, som fick mig att se lite klarare. (I ett hemligt samtal naturligtvis.) Det finns Stasimedarbetare som deltar som studenter i de flesta undervisningsgrupperna och dessa har till uppgift att rapportera vidare om någon av medstudenterna skulle säga något politiskt ”olämpligt”.

Vi går över markerna igen…

Efter dessa dagar – fantastiska dagar – i städer, bland människor är jag tillbaka i skogen på nytt. Jag går här med Londi, min hund, min vän. Vi följer den vanliga lilla vägen in i vår skog. Oktoberljuset strömmar in i den första novemberdagen.

skogsbryn

Vi besöker de heliga platserna igen. I skogsdunklet står vi stilla en stund och tittar upp mot Sammetstrappan – solljuset silar ner över de rundade mosstegen.

Sammetstrappan

Djupt in i skogen går vi och långt – ända till gläntan med Himlaträden. Björkarnas guldvippor blänker mot himlens blåa.

Himlaträden

Vi följer stigen längs åsen, kommer ut i skogsbrynet igen. Och där, mitt ute i fältet – Trädön. Vem bor där? Ekarna och björkarna har kvar sina lövkappor av guld och brons och gammalgrönt.

Trädön

Men häxkantarellerna har bleknat bort, ser jag, de som slår sina stora brandgula trollcirklar här om senhösten. De har krupit in i jorden igen.

Fontaneresan – Hamburg

På torsdag morgon lämnade jag Flensburg och åkte söderöver igen till Hamburg, min resas sista anhalt. Ungefär två timmar senare steg jag av tåget vid Hamburg-Dammtor och tvärs över gatan lite bakom universitetets huvudbyggnad (jag tror i alla fall att man kan kalla det huvudbyggnaden) hittade jag mitt hotell ”Wagner”. Från min lilla balkong tittade jag ut över en liten park – granna höstfärger i solskenet.

utsikt

Lite senare kom Frau Müller-Reisener och hämtade mig till en ”Stadtrundfahrt”. Frau M-R är en högt bildad, mycket välorganiserad och fjäderlätt dam som kör bil som en gud eller i alla fall som en mycket skicklig och van taxichaufför. På de mest otroliga ställen liksom hängde hon upp bilen så att vi kunde promenera än här än där. Vi gick ett stycke längs Außenalster och Frau M-R berättade bland annat om den hamburgska regeln att höghusen inte får vara högre än de högsta kyrktornen – en regel som kanske är hotad nu…

Außenalster 1

Vi besökte Literaturhaus med adressen Schwanewik 38 vid Außenalster. Där drack vi kaffe och åt Käsekuchen och pratade om en aktuell inscenering av ”Effi Briest” och tittade på några scenbilder – tyvärr missade jag tillfället att se pjäsen ( man kan inte göra allt samtidigt).

Effi Briest

Innan det var dags att rikta in sig på kvällens evenemang hann vi också slå en lov kring hamnområdet och ta några steg längs Landungsbrücken i St. Pauli.

Landungsbrücken

På tillbakavägen fick jag tillfälle att titta ut över Außenalster ur ännu en vacker vinkel:

Außenalster 2

När jag kom till Buchhandlung Laatzen på Warburgstraße – inte långt från mitt hotell – såg jag den här affischen på dörren:

affisch

Jag kände mig stolt faktiskt. Inne i bokhandeln hade redan en del åhörare börjat samlas. Jag passade på att ta en bild över det inre rummet medan folk tog plats:

Laatzen

Min anknytningsfras till Hamburg kunde jag ta direkt ur ”Effi Briest”. Något kapitel före katastrofen gör Effi och Innstetten en sommarresa tillsammans till Rügen och till Danmark. Hemfärden beskrivs sedan så här:

So verlief denn die Reise. Drüben in Jütland fuhren sie den Limfjord hinauf, bis Schloß Aggerhuus, wo sie drei Tage bei der Penzschen Familie verblieben, und kehrten dann mit vielen Stationen und kürzeren und längeren Aufenthalten in Viborg, Flensburg, Kiel, über Hamburg (das ihnen ungemein gefiel) in die Heimat zurück.

Också i Hamburg var publiken väldigt stödjande och intresserad och frågestunden efteråt blev intensiv – det utbröt till och med ett slags diskussion åhörarna emellan. Som avslutning fick vi ett glas rödvin och efteråt gick jag och åt på ”Amadeus” tillsammans med Professor Andree och Frau Müller-Reisener. Professor Andree, medicinhistoriker, är en mycket vänlig man som har en uppsjö av makabra historier på sin repertoar.

På fredag morgon tog jag avsked av Hamburg och Nordtyskland ute på Fuhlsbüttel – lite vemodigt var det allt – och steg på planet mot Göteborg. Så här såg det svenska landskapet ut från flygplanet strax innan vi landade på Landvetter:

flygbild

PS Fontaneansiktet på affischen är gjort av den store hamburgske konstnären Horst Janssen. För den som är intresserad skriver Frau Müller-Reisener mer om honom i sin kommentar här under.