Blogg

Så är vi då framme vid det sjätte och sista avsnittet i den har serien som bygger på Freya Kliers tal i Ingolstadt i oktober år 2000.

•

Tio år av tysk enhet – bara en massa skräckhistorier? Inte alls. Att ha gått i land med kraftprovet att integrera ett samhällssystem med helt annan struktur, ett system som dessutom var statt i förfall, i marknadsekonomin, betraktar jag som en stor historisk prestation… som östeuropeerna för övrigt avundas oss.

Ännu är det inte för sent att korrigera fel och rätta till orättvisor. Många i öst som missat sin chans ser med bestörtning att de västtyska politikerna i första hand bryr sig om DDR-regimens gamla stöttepelare: Man ser till så att deras orättmätiga krav på höga pensioner tillgodoses och att deras fängelsestraff blir så lindriga som möjligt…

Att man, redan en vecka efter att han dömts till ett treårigt fängelsestraff, kunnat se Günter Schabowski – den ende DDR-funktionären som idag visar tecken på skam och ånger – uppe i utsiktstornet på Spandaufängelset, har kanske en och annan kommit över. Vad vi däremot inte borde finna oss i är att hären av Stasimedarbetare, som hade som arbete att förtrycka befolkningen, också nu när demokratin införts, får dubbelt eller tre gånger så stor pension som de flesta av deras offer. Med bitterhet konstaterar hundratusentals av dem som kämpat emot förtryckarsystemet att deras mod också nu i ett demokratiskt samhälle bestraffas medan de regimtrogna belönas med framskjutna positioner eller väl tilltagna pensioner.

Och vi andra då – är det bara solidaritetsbidraget som förenar oss? Öst och väst, Bayern och Brandenburg verkar vara eniga om att inte överdriva entusiasmen över varandra, men vid översvämningar är man beredd att ställa upp för varandra. Och ibland finns det också plats för en tysk-tysk framgångshistoria. Maskindiskmedlen ”fit” från öst och ”rei” från väst har gått samman. Och – hör och häpna – den här gången var det östfirman som tog över västfirman… med krediter från en östtysk bank och en västtysk kemists kunnande byggde man upp en av de modernaste fabriksanläggningarna i Europa. Är inte detta en uppmuntrande upptakt inför nästa årtionde?

•

Jag kommer längre fram att ställa samman en sida med texter jag översatt av Freya Klier här. Hittills har jag publicerat tre längre essäer och ett par kortare texter.

Vi börjar närma oss slutet på den här serien. Idag publicerar jag del fem av Freya Kliers tal i Ingolstadt på hösten år 2000.

•

En erfarenhet som de östtyska partifunktionärerna gjorde, var att i en demokrati sover de andra. En annan erfarenhet de gjorde med demokratin var att den bekvämt går att utnyttja för egna syften. Så beslutar det östtyska parlamentet den 31 maj 1990 att överföra partiernas och massorganisationernas förmögenhet till förvaltningsbolag. Datumet för den ekonomiska sammanställningen bestäms till den sjunde oktober 1989 och ministerpresident Modrow överlåter åt en så kallad ”oavhängig kommission” att besluta om förvaltandet – en kommission som till en början nästan uteslutande består av SED-funktionärer. Därmed saknas just under den kaotiska omvälvningstiden varje ansats till en demokratisk kontrollmekanism – en utmärkt förutsättning för det nätverk som höll ihop ”orättsstaten” DDR:s kadrer och pampar för att nu kasta sig in i en ekonomisk brottslighet av ”världsklass”.

En ledande roll bland penningtvättarna innehar naturligtvis det härskande partiet. Den 17 december 1989, dagen då partiet ombenämns till SED/PDS, förfogar partiet över 6 100 miljoner DDR-mark förutom ett stort antal fastigheter och företag. (Se rapporten från den ”oavhängiga kommissionen” beträffande partiförmögenheten från augusti 1998). Denna förmögenhet som uppstått ur förtrycket av den östtyska befolkningen ska nu ”föras i säkerhet” – och detta helst innan en verkligt oavhängig kommission genomför en granskning.

Medan partifunktionärerna under tiden efter murens fall framställer sig själva som förkämpar för DDR-befolkningen, försvinner i svindlande tempo jättelika summor pengar över Tysklands gränser; senare kommer de vara mycket svåra att spåra, om de över huvud taget går att finna.

Snabbt och generöst fördelas förmögenheten: En summa på 75 miljoner östmark och ett antal fastigheter med förstklassigt läge går till en palestinsk vapensmugglare, miljoner försvinner in i en grekisk telekommunikationskoncern. På hösten 1990 arresteras PDS-kassören Pohl på grund av en 105-miljoners transferering till Moskva och de 500 miljoner D-mark som från firman Novum smugglades tvärs igenom Europa med kriminell professionalitet håller ännu idag rättsväsendet på sträckbänken. Parallellt med denna miljonpoker skaffar sig PDS två dokumentförstörare av superklass för att förinta ett svindlande antal originaldokument, som till sist fyller 2000 papperssäckar. Till penningtvätten kommer bokföringsbrott. Ett partiägt företag lät på våren 1990 – med hjälp av från utlandet influgna bokhållare – göra om hela bokföringen. I det här fallet spårar den ”oavhängiga kommissionen” senare upp 400 miljoner D-mark.

När den tyska regeringen i mars 1991 utser de första sex verkligt oavhängiga medlemmarna till den dittills nästa helt slutna kretsen av östtyska partifunktionärer som kallar sig den ”oavhängiga kommissionen”, har stora delar av de tvättade pengarna redan försvunnit för alltid.

Och detta är kruxet med detta gigantiska spel kring arvet: Det var inte enskilda som agerade här utan hela bataljoner från enhetspartiet SED tillsammans med anhängare av stödpartierna. Att denna massiva gruppering i åratal grovt underskattades av demokratiska politiker liksom att västliga kreditgivare missförstod den komplicerade ryska inblandningen passade den östtyska pampkartellen perfekt. Tidskriften ”Der Spiegel” rankade 1990 PDS som Europas rikaste parti och det kan nog ha varit riktigt.

Intressanta i penningtvättsspelet är också KoKo-imperiets utlandsfirmor som DDR:s hårdvalutakonsult Schalck-Golodkowski använde för att ge kapitalistiskt välstånd åt ”socialismens överklass”. Också dessa räddas över till den nya tiden och det uppstår ett skuggrike av tidigare KoKo-firmor som låter miljoner sippra ut i tvivelaktiga brevlådeföretag från Finland till Hongkong.

Kort före sekelskiftet hade ungefär 2600 miljoner D-mark ur partiförmögeheten beslagtagits, men förmodligan var detta bara en bråkdel av vad partipamparna lyckats rädda undan åt sig själva genom att grunda aktiebolag. Mellan januari och april 1990, då mer och mer tydde på att det skulle blir en tysk återförening, uppstår det en våg av nya aktiebolag i hela DDR.

Men vilka är då ägarna till dessa nya privata företag? I några fall är det verkligen fråga om att människor, som sparat lite eller fått ärva en summa, öppnar en boutique eller en blomsteraffär. Den övervägande delen följer emellertid ett annat mönster. Här lönar det sig att ta en titt i statistiken över nygrundade aktiebolag i Östberlin: Av omkring 2800 sådana etableringar visar sig vid närmare påseende 2500 vara transaktioner där SED/PDS, FDJ, FDGB och Stasi på helt legal väg skyfflat in folkegendom i sina privata fickor. Bara i Berlin bildades mer än 400 aktiebolag av tidigare Stasimedarbetare; företagen fick effektfulla namn som ”Effect Vermögensverwaltungs GmbH” eller ”Oktogon Immobilien Vermittlung GmbH”… Och en liknande privatiseringsboom går genom hela DDR. Aktiebolagskuppen sträcker sig från bussbolag till hotell, förlag och bokhandlar: De som före murens fall haft ledande ställningar i företagen blir över en natt chefer för aktiebolag – och alla DDR-medborgare vet vilka som hade de höga posterna på DDR-tiden.

Om man har detta skeende för ögonen, verkar vissa västtyska politikers oro för att den så kallade DDR-eliten skulle ha blivit utstött, närmast beklämmande.

De exempel jag här tagit upp är tänkta att tydliggöra missförstånden och felbedömningarna av en komplicerad historisk process. Dessa felaktiga omdömen har också fört till att tyska staten tvingats betala DDR:s utlandsskulder på tvåsiffriga miljardbelopp, medan det parti som förorsakat misären reser sig som en Fågel Fenix ur askan, nu iförd demokratins fjäderdräkt, och fortsätter att slå blå dunster i ögonen på nästan alla. PDS-medlemmar utnyttjar både EU-bidrag och det östtyska solidaritetstillägget för egen vinning. Förutom att tillskansa sig finansiella fördelar såg PDS till att behålla en stor del av den politiska makten.