Blogg

Lennart

hus

Londi och jag går förbi här nästan varje dag på våra skogspromenader. I det här huset bor Lennart (bilden är tagen i mars). Han har bott här i skogsbrynet i hela sitt liv och hans farfar och farmor bodde ungefär hundra meter inåt skogen i Hovmanstorpet. Lennart vet allt om djuren i skogen, om träden, om var svamparna finns och vem som bodde i Hagatorpet, Kasen eller Vrån eller på Brudarebacken. Inget av torpen finns kvar idag; det enda som syns av dem är de stora jordkällarna och lite rester av grunden på några ställen. Det som fanns kvar längst var Norskens hus på Brudarebacken. Det stod där till för några år sedan när någon eller några en dag kom dit och krossade rutorna och förstörde allt inne i huset. Var Norsken är idag vet jag inte, kanske klarade han inte att flytta från skogen till en lägenhet i stan eller till ålderdomshemmet.

Lennart kan svara på alla mina frågor om skogen, om älgarna till exempel – just nu finns det bara två kvigor här i vår skog och det lär dröja innan det kommer någon tjur ner hit från Dalsland, säger han. Han vet också vilka rävar som lever här och varför den ena var så tam; den där som en dag blev överkörd ute på 45:an. Rådjurskiden har nästan ingen lukt, säger han. Ibland berättar han om annat, till exempel om de olika sotare som funnits här i trakten. En var "en rödhårter en, men han var noga”. Efter tsunamin berättade han för mig att han fått ett SMS från Buppiri, ”hon är ju där nerifrån”, så han visste att hon var i säkerhet.

Lennart får mig ofta att tänka på de egensinniga människor som befolkar Tage Aurells berättelser.

Skoldebatten – fortsättning

Igår kväll hittade jag en intressant kommentar till det inlägg i skoldebatten jag förde in i bloggen den 24.4. Här är kommentaren:

”Det där dumma resonemanget känner jag igen. Min dotter läste en internationell plugglinje på gymnasiet, International Baccalaureate, där ambitiösa och studieinriktade elever samlades och pluggade hårt. Betygen sattes av lärare i andra länder och världsdelar, proven skickades runt till olika ställen för att de skulle bli så rättvisa som möjligt. Konstigt nog fick eleverna bra betyg, vilket Skolstyrelsen tyckte var orättvist. Därför bestämde de att sänka värdet på IB-elevernas betyg i jämförelse med de vanliga svenska.
Därför har nu till exempel en kille från min dotters klass jättesvårt att ta sig in på läkarlinjen, och IB-klasserna krymper för att färre vågar gå där (satsa stenhårt tre år i en annan klass är smartare taktik och ger idel MVG). Antagligen försvinner IB snart, åtminstone i Umeå. Det är kanske det man vill?
Jag blir så innerligt trött på denna fördumning som brer ut sig över skolorna, hur småungar ska sitta och “forska” själva och hur kunskap hela tiden nedprioriteras. (”vaddå, man kan ju googla”)”

Det här är allvarligt.

Inbjudan till talko om Numminen!

Först ska jag förklara ”talko”: Ett ”talko” är, har jag fått veta, en typ av samarbete som ”när till exempel byborna tillsammans flyttar en trädstam eller gräver ett dike”. Om några läsare av denna text känner sig lockade att fylla i de många luckor jag lämnar i min Numminensak här, så skulle det kunna bli ett härligt talko.

Igår kväll var det Numminen här för hela slanten – Tractatussviten och förmodligen något annat också, jag hittar inte cd:n nu; förresten är den en gåva från Agnes. I mitt huvud ringer och bankar fortfarande ”Was man nicht wissen kann, darüber muß man schweigen”. Igår slog vi upp sista sidan i Wittgensteins ”Tractatus Logico-Philosoficus” i den engelska version vi har i bokhyllan. De engelska slutorden lyder: ”What we cannot speak about we must pass over in silence.” Snyggt, men den tyska texten är direktare.

Hela albumet (eller är det två olika?) bildar en vildvuxen enhet, med ett sammelsurium av musikstilar och texter, filosofiska och absurdistiska och vardagliga, på tyska, finska, svenska, engelska och italienska, ett virrvarr av variationer på den märkliga Numminenvarelsen, Mauri Antero, inget dåligt namn förresten. Han sjunger ”Dägä” (ett ord för dada enligt min man) på en pedantisk-ironisk tyska – i den här raden når han en speciell pedantisk höjdpunkt: ”Der Rhythmus des Rocks löst Probleme, wenn man ”dägä” singt.”

Numminen rapar sig igenom en hel låt. Egentligen tycker jag, om jag försöker vara ”objektiv", inte att rapsången ”ger något”, men det envisa, fåniga rapandet trycker på något slags nöjesreceptor hos mig och ju skränigare och onaturligare rapandet blir desto hårdare blir det trycket och när det hela övergår i rena rapskrik grips jag av en euforisk hysteri. Rapet är nog en variation på ”dägä”…

Kanske kan man sammanfatta Tractatussviten med ett enda ord, ett fascinerande finskt ord: ”on”. ”On” betyder ”det är” och kan användas som en självständig fras. Exempel: Två människor sitter mitt emot varandra, den ena säger ”on”, den andra svarar ”on”.

Was man nicht wissen kann, darüber muß man schweigen. On.

Dödsannonser

Nästan varje morgon brukar jag läsa dödsannonserna i tidningen. Kanske läser jag dem för att påminna mig om min egen dödlighet, jag vet inte riktigt. Eller är skälet något "lite mindre" – jag läser dem för att i alla fall inte undvika att sända döden en tanke varje dag. Jag brukar läsa de dikter som finns i en del av annonserna; den som väl förekommer oftast är Alf Henriksons om tiden som liksom hejdar sig ibland. Idag stannade jag vid Giacomo Leopardis dikt om den ensamma sparven (Il passero solitario) och vid den här av Nils Ferlin:

Kärleken är så
förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den
hårdaste mark
som sol över mörka
gärden.

Mitt hjärta är ditt
Ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar
det åter.
Min lycka är din
din lycka är min
och gråten är din när
jag gråter.

I Dantes spår – Gradara och Focara

Nu börjar sommaren närma sig och det är dags att planera den årliga resan till Italien, till Pesaro där vi tillbringat kanske femton somrar nu. Staden ligger vid Adriatiska havet ungefär halvvägs mellan Rimini och Ancona. En gång varje år brukar vi åka upp till Gradara, som ligger en dryg mil från Pesaro, lite inåt landet. Vi brukar promenera omkring i den lilla staden och sedan gå upp till borgen där ovanför. Ett av rummen i borgen kallas ”camera di Francesca”, Francescas rum. Här utspelades i slutet av 1200-talet den hemliga kärlekshistorien mellan Paolo och Francesca. Det var också i detta rum de en dag hittades tillsammans av Giangiotto Malatesta, Francescas man och Paolos äldre bror. I blint raseri dödade Giangiotto dem båda med sitt svärd. Historien om Paolo och Francesca finns bevarad åt eftervärlden i Dantes ”Divina Commedia”. Dante och Vergilius möter dem i andra kretsen i Inferno, den krets, där de människor vistas som ”hängett sig så vilt åt köttets lust att mot dess mur de slog förnuftets panna”. Dante låter Francesca berätta så här om sin och Paolos kärlek:

”En dag satt vi och läste högt tillsamman
om Lancelot som snärjs i kärleksband,
och vi var ensamma, i ostörd gamman.

Oss boken fick att rodna alltibland
och blickar möttes över bilder bjärta –
men plötsligt sattes själarna i brand,

Vi läste om hur älskarn i sin smärta
beseglat med en kyss sitt nederlag;
då kysste han, som evigt har mitt hjärta,

min mun, han skälvande, och het var jag.
Diktarn förledde oss till synder röda –
och det blev inte läst mer denna dag.”

camera

Rummet är ganska mörkt för det lilla fönstret släpper inte in särskilt mycket av dagsljuset. Besökarnas blickar vandrar mellan sängen – nästan helt dold bakom de tunga brokaddraperierna – lönnluckan i golvet och boken, som ligger där uppslagen på en liten pulpet.

Längs havet strax norr om Pesaro reser sig berget Focara. Det är inte speciellt högt, men det stupar på ett dramatiskt sätt tvärbrant ner i havet. På sommaren är bergets toppar gula av blommande ginst. Uppe på en av topparna med havet nästan lodrätt under sig ligger den lilla staden Fiorenzuola di Focara.

Jag minns en kväll förra året när vi var däruppe med några vänner för att promenera lite och få lite svalka – nere i Pesaro stod den klibbiga luften stilla. Framför den mäktiga stadsporten – nästan lite för stor för en så liten stad – stannar vi upp och Fabio pekar på inskriptionen på portalen och läser sedan högt. Så här lyder texten i svensk översättning:

”men lagar att för stormen i Focara
de slipper böner, löften och besvär.”

![Focara](/wp-content/fior1.jpg @alignright)”Divina Commedia” igen. Och Daniela, Fabios fru, tillägger: ”Ja, här uppe är luften alltid frisk. Hit kan man alltid åka när det är för varmt i stan.” Inskriftens två rader är hämtade från tjugoåttonde sången i Inferno. Vi befinner oss här i den åttonde, nästundersta kretsen för sådana som ”sått tvedräkt”. Vad handlar då dessa rader om? Farvattnen längs kusten nedanför Focara var kända för sina farliga kastvindar och de som skulle passera här brukade alltid be en bön om beskydd mot dessa. I den situation som beskrivs på det här stället i ”Divina Commedia” behöver sjöfararna inte be några böner om värn mot naturens krafter – de kommer att dödas på annat sätt.

Vi går in genom stadsporten. Det doftar av rosmarin och oleandrarnas blomkronor lyser rosarött och vitt i skymningsljuset. Vindarna byter riktning om och om igen. Långt under oss ser vi havet.