Blogg

Kerstin Ekman: Herrarna i skogen (1)

Vid sidan av allt det läsande som – oberoende av hur läsvärda böckerna är – just nu är pliktläsande, så läser jag lite i smyg i Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”. Det är en bok som blickar över årtusenden av Europas historia genom en lövgrön lins, en skogslins. Skogen, den väldiga vilda blandskog som en gång täckte hela vår världsdel är utgångspunkten och ett slags utommänskligt minnes måttstock i den här essäsamlingen. Kerstin Ekman pratar om rötter och svampar och leder oss in i ett mikrokosmos av bär och örter, sådana vi känner till och kanske själva plockat, sådana vi hört talas om och sådana som kanske är alldeles okända för oss. Hon låter oss ana hur surt och beskt och magert det måste varit att livnära sig på det skogen ger eller gav. Men det här bärstråket är bara en liten liten del av bokens innehåll. Genom en vindruvskärna som fastnat i leran i ett krus från det svenska Vrå för sextusen år sedan förs vi in på en svindlade klimathistorisk färd. Som läsare förs vi hit och dit längs litteraturens skogsvägar, vi slår oss fram i cederskogen i Gilgamesheposet, vi irrar i skräckskogen i Dantes ”Divina commedia”, Kalevalaeposets skogsdjup håller hårt om oss, vi lever med Tristan och Isolde i Cornwalls trädklädda vildmarker och vi känner skogens ödesmakt i den medeltida visan om herr Olof.

bok

Det är en mycket lärd bok Kerstin Ekman skrivit, ett slags polyhistorverk skulle man kunna säga. Här finns inslag av religionshistoria, språkhistoria, bebyggelsens och krigens historia, biologi, geologi, konst, litteratur och mytologi. Och säkert mycket annat. (Jag har ju bara läst ett femtiotal sidor av de drygt femhundra.) Och av allt detta väver berättaren med sin omisskännliga alldeles fria röst en gröngrön skogsväv, en alldeles egen Arrasväv av löv och barr och mossa och lummer.

Till sist här några rader direkt ur boken:

Gator och gränder i urgamla europeiska städer vrider sig runt stadskärnan efter åkrarnas solvarvssystem. Dessa städer började en gång aom en uthuggning och några svedjeland. Hjulet kommer från skogen; det ligger redan färdigt i trädstammens koncentriska ringar, kan huggas ut som en skiva och sättas under den första vagnen.

Pentamerone – ordspråk

Varje saga i Pentamerone inleds – efter en kort resumé av åhörarnas synpunkter på den närmast föregående – med ett eller ett par ordspråk som tar upp essensen ur den kommande sagan. I den femte och sista dagens sjätte saga finner man det här ordspråket:

Non sai tu che chi fa l’offesa la scrive nella polvere, e chi la riceve, la incide nel marmo?

Vet du inte att den som begår oförätten skriver den i stoft medan den som drabbas av den ristar den i marmor?

bok

Vårsol på gröna kuddar

grön 1

Idag har jättarna masat sig ut ur vintergrottan, ruskat av sig sömnlöven och spritt ut alla sina gröna kuddar i fjolårsgräset. De byter årstid och livsrum – som vi.

grön 2

Fler kuddar? Eller är det här kanske de gröna skogsfåren som tågar nerför backen för att ta sig en slurk svartvatten ur tjärnen?

B. Holmström, Nederkalix, 1926-1931

När jag är i Varberg går jag mycket vid havet, längs Lilla Apelviken, på Subbeberget och bort mot Stora Apelviken. Ibland går jag in bland husen till det som en gång var Kustsanatoriet, men som nu är ett fint hotell med spa och annat som är modernt. Sanatoriet grundades i början av 1900-talet och hit kom människor, ofta barn eller ungdomar, som hade olika former av tuberkulos. Det var havsluften som skulle göra dem friska. Men många blev inte det och en del kom aldrig härifrån. Ett litet stycke från det som en gång var sanatoriets huvudbyggnad finns en liten kyrkogård där en del av dem som dog på sanatoriet begravdes. De flesta som ligger här kom från avlägsna trakter och fattiga familjer; deras släktingar hade inte råd att ta hem dem.

Den lilla kyrkogården är omgärdad av en hög mur. Ibland går jag in genom den stora järngrinden, som brukar stå lite grann på glänt. Jag går längs gången mellan gravarna som ligger i raka rader, nästan som på en soldatkyrkogård. Stenarna har så gott som alla exakt samma form. Texten på gravstenarna är också mycket stereotyp: förnamn (ofta bara en initial), efternamn, hemort, födelseår, dödsår.

Barn, många barn ligger begravna här. Någon blev fjorton, någon annan sex. Hur levde de här? Visste de varför de kommit hit? Fick de någonsin besök hemifrån?

Jag stannar vid en grav. B. Holmström står det överst på stenen. Var B. en pojke eller en flicka? Nederkalix är långt borta. Bara fem år eller knappt det blev han eller hon.

grav

Varför glänser du?

Das Johanneswürmchen

Das Johanneswürmchen saß,
Seines Sternenseins
Unbewußt, im weichen Gras
Eines Bardenhains.

Leise kroch aus faulem Moos
Seine Nachbarin,
Eine Kröte, her und schoß
All ihr Gift auf ihn.

”Ach! Was hab’ ich dir getan?”
Rief der Wurm ihr zu.
”Ja!” fuhr ihn das Untier an,
”Warum glänzest du?”

Gottlieb Konrad Pfeffel (1736-1809)

sten
Den här lilla bilden av tidlöshet blev kortlivad – förstås.