Blogg

Semantiskt talko 2

Ord som beskriver känslor, mentala tillstånd och liknande är ofta mångtydiga – vi har olika föreställningar om vad de täcker för fenomen, hur mycket de täcker av olika företeelser och vilken värdeladdning de har. Antagligen finns det tolkningsskillnader och föreställningsdifferenser också när det gäller mer konkreta ord – om jag säger till exempel ”stol”, så ser vi förmodligen alla olika stolar framför oss, förutsatt att alla verkligen ser just stolar – men dessa skillnader har nog för det mesta mindre betydelse än de som uppkommer när det gäller det mer abstrakta.

I samtalet om ordet ”sentimental” fick jag in ett antal längre definitioner. Dessa formulerades av Agnes, Marita, Sejfo, Jorun och Malte. I anslutning till diskussionen sade Aron att han är intresserad av en ”känslornas historia” och han funderade lite kring uppkomsten av ord som hybris, samvete och melankoli. När det sedan gällde att mera konkret välja ett nytt ord att ”sätta tänderna i” föreslog Marita ”tolerans”. Bengt lät veta att ”postmodern” inte kändes som det mest lockande ordet att ta itu med. Intressant nog lät Annika – via en annan kanal – mig veta att hon är intresserad av just detta begrepp. Nå, slutbabblat här nu: Nästa ord att bry våra hjärnor med blir ”tolerans”. Varsågoda, fältet är fritt (nya deltagare är naturligtvis också välkomna):

Ett Kleistcitat

Heinrich von Kleist 1777-1811 betraktas idag som en av Tysklands största författare genom tiderna. Under sin livstid hade han knappast någon framgång alls med sitt skrivande. Den kaotiska världsbild han hade gjorde dessutom hans liv oerhört svårt att leva, egentligen omöjligt och det slutade också med självmord. 1800 skrev han de här raderna i ett brev till Wilhelmine von Zenge, som han var förlovad med under två år:

"Da ging ich, in mich gekehrt, durch das gewölbte Tor, sinnend zurück in die Stadt. Warum, dachte ich, sinkt wohl das Gewölbe nicht ein, da es doch keine Stütze hat? Es steht, antwortete ich, weil alle Steine auf einmal einstürzen wollen – und ich zog aus diesem Gedanken einen unbeschreiblich erquickenden Trost, der mir bis zu dem entscheidenden Augenblicke immer mit der Hoffnung zur Seite stand, daß auch ich mich halten würde, wenn alles mich sinken läßt."

Jag hittar ingen översättning till svenska så jag försöker själv (förbättra gärna!):

"Där gick jag i djupa tankar genom den välvda stadsporten, grubblande tillbaka in i staden. Varför, tänkte jag, sjunker inte valvet ihop, det finns ju inget som stöttar det? Det står, svarade jag, eftersom alla stenarna vill störta in samtidigt – och denna tanke gav mig en obeskrivligt upplivande tröst, som ända till det avgörande ögonblicket alltid kom att stå vid min sida som ett hopp om att också jag skulle hålla mig uppe, när allt låter mig sjunka."

De här raderna är som en miniatyr av Kleists inställning till livet; de visar hela det kaotiska och dramatiska i hans förhållande till tillvaron.

Nyval i Tyskland?

Omständigheterna tvingar mig att föra in en kort nyhetssändning här mitt i söndagskvällens lugn:

Ikväll störtar plötsligt regeringens fasad samman. Schröder har gett upp. Efter CDU:s tydliga seger i Nordrhein-Westfalen, traditionellt SPD-land, har han inte längre väljarmajoriteten bakom sig, sade han idag i Bundestag.

Beslutet stöds tydligen av De Gröna. Nu kvarstår frågan om teknikaliteterna. Egentligen får Bundestag inte upplösa sig självt. Troligen tar man till samma taktik som Kohl 1982 och ställer förtroendevotum i riksdagen. Det kräver alltså att de egna partimedlemmarna röstar bort Schröder. Då kan förbundspresidenten, Horst Köhler, välja att utlysa nyval. Det troliga är att det blir så fast författningen inte riktigt ger utrymme för sådana steg. Men ingen har intresse av att Tyskland befinner sig i förlamning i ett drygt år till. Valen skulle egentligen ha ägt rum 2006.

Läs vidare om detta hos Agnes.

Disputation i Uppsala

I torsdags och i fredags var jag i Uppsala med min goda vän Christine för att följa en disputation inom ämnesområdet tysk språkvetenskap; Christine skriver om språkinlärning i sin avhandling och hon ville därför se en disputation i ett närliggande ämne. För mig var det intressant mer i största allmänhet och dessutom ville jag återse platsen för fjolårets stora händelse i mitt liv.

På torsdag eftermiddag höll opponenten, Ernst Apeltauer från Flensburg, ett seminarium om en studie han har gjort av andraspråksinlärningen hos turkiska barn i en förskola i Kiel. I korthet var det så att barnen lärde sig tyska genom att träna både sin turkiska och sin tyska parallellt; i träningen ingick även läsinlärning på båda språken. (På köpet lärde jag mig två ord på turkiska: ”elma” (äpple) och ”kelebek” (fjäril).)

Lite snopet kändes det väl när vi upptäckte att den rumänientyska författarinnan Herta Müller var i Stockholm och intervjuades av Ingrid Elam i Kulturhuset samma kväll och att vi inte hade den minsta chans att hinna ner i tid. Nåja, man kan inte ha allt…

På fredag eftermiddag var det så dags för disputationen. Avhandlingens namn är ”Formeln und Routinen – Zum Genuserwerb italienischer, portugiesischer und spanischer Gastarbeiter mit Deutsch als Zweitsprache” och den är en tolkning av delar av det material som finns samlat i den i språkvetenskapliga kretsar bekannta ZISA-studien, som just undersöker inlärningen av tyska bland italienska, portugisiska och spanska gästarbetare under 1980-talet i Ruhrområdet. Respondenten, Egmont Mika, verkade märkligt oberörd under hela disputationsförloppet.

![jag](/wp-content/254.jpg @alignleft)Idag är det exakt ett år sedan min egen disputation. Mitt avhandlingsämne var litterärt och titeln lyder ”Erzählverhalten und narrative Sprechweisen – Narratologische Untersuchung von ’Effi Briest’ mit Schwerpunkt in den Dialogen”. I korthet skulle man kunna beskriva den som en undersökning av den tyska realisten Theodor Fontanes berättarteknik med utgångspunkt från ett par viktiga narratologiska teorier. Det ställe i min avhandling som ironiskt nog fått mest uppmärksamhet under året som gått är de två sista radera i förordet, där jag tackar min hund:

Diese Arbeit ist zu großen Teilen im Wald entstanden, während der Spaziergänge mit Londi, meiner treuen Labradorhündin. Wie dankt man einem Hund?

Alpenpanorama

Till dagens morgongympa (5-10 minuter brukar jag hålla på, inte mer, annars skulle jag för länge sedan ha slutat med den) tittade jag på Alpenpanorama i 3SAT(kulturkanal med samsändning från Tyskland, Österrike och Schweiz), ett program som i direktsändning visar hur det ser ut på ett antal platser (mest skidorter) i Alperna och trakten där omkring; man stannar någon minut på varje ort, kameran glider runt lite i landskapet och man får veta temperaturen och en del andra väderfakta. Idag återsåg jag min barndoms sommarby just när jag satte på programmet:

En lätt och glättig alpmelodi, ett kamerasvep längs Sonntagshorns och Reifelberges kammar och vidare över Rauschbergs vitgråa framsida – och där, där är vägen ner från Buchschachen, vägen ner mot byn. Bilden flimrar till, dallrar några sekunder, försvinner till sist. Plötsligt är det en bergssluttning vid Zell am See som syns i TV-rutan i stället.

Från balkongen ser jag hur Schorsch med lite ojämna steg liksom obeslutsamt hastar iväg – går han snabbt eller långsamt? Han har sina vanliga knäbyxor av läder, ullknästrumpor och grova skor, den grå koftan har åkt upp lite där bak. Jag ser på axlarna och ryggen att han hostar men ljudet når mig inte. Så försvinner han nerför backen. Ingen här vet vart han ska eller hur länge han blir borta. – Kanske ett par dagar, säger fru Berger.

Schorsch var den av de tre bröderna Berger som skulle dö först. Han gifte sig aldrig och han bodde i många år i ett litet rum i sin äldre bror Ottos hus, det hus där båda eller egentligen, om vi ska vara noga, alla tre bröderna var födda. På nätterna hörde vi honom hosta genom stockväggen. ![Maria](/wp-content/maryHeart.jpg @alignleft) På vår sida av väggen hängde bilderna på Jesus och Maria – kanske hänger de där än – med lugna och vackra ansikten och blottade röda hjärtan – hans omlindat med törnen, hennes genomstunget av ett svärd. Schorsch hade fått malaria på Cypern under kriget. Efter det blev han sig aldrig mera lik, hade jag hört. Det var han som var det vackre av bröderna när de var unga, den som alla tittade på, berättade Mamma en kväll när vi satt där på den smala träbalkongen och åt vår kvällsmat. – Han kunde sjunga och han dansade…

Han rör sig klumpigt och ryckigt och hans ansikte är härjat och fårat, blicken på en gång orolig och trög. Men vissa sommarkvällar kan det hända att han med något livligt i steget kommer nerför trappan med dragspelet i famnen. Genom hinnan av trötthet och leda skiner en intensiv låga av livslust i hans ögon. Han sätter sig till rätta på bänken framför huset, lyfter upp dragspelet och spelar något lätt och glatt för oss barn. Nilla, min lillasyster, sitter på hedersplatsen bredvid honom och dinglar med benen.