Blogg

Pentamerone: en törnrosasaga

För ungefär en vecka sedan avslutade jag min läsning av Pentamerone. Ramberättelsen lät det ”goda” segra och det ”onda” gå under på grymmaste vis – den gravida falska prinsessan, hon som grät de sista tårarna i det nästan fyllda kärlet vid den döde prinsens marmorgrav, begravdes levande och den riktiga prinsessan fick prinsen.

Innan jag lämnar Pentamerone här, vill jag berätta lite ur den femte dagens femte ”underhållning” eller "föreställning" (trattenimento). Den heter ”Sole, luna e Talia” (Sol, måne och Talia) och är en släkting eller föregångare till vår ”Törnrosa”.

En kung fick en dotter som han gav namnet Talia. Kungen lät kalla några spåmän till dotterns vagga för att de skulle förutsäga hennes framtid. De lät honom då veta att Talia skulle sticka sig på en slända och dö. Fadern lät då avlägsna alla spinnrockar och sländor från sitt slott i skogen.

En dag när Talia var i sin första ungdom, såg hon från ett fönster en gammal kvinna som satt och spann. Talia blev nyfiken och kallade på kvinnan som visade henne spinnrocken och lät Talia pröva på att spinna. Men då hände olyckan – Talia stack sig på sländan (eller snarare på en ”lisca”, ett fiskben som utgjorde spetsen på denna) och föll genast död ned. Kungen fann henne och grät en tunna (un barile) full av tårar. Sedan satte han den döda flickan i en kammare på en stol av sammet, stängde alla dörrar i slottet och lämnade platsen för alltid.

En tid senare kom en annan kung under en jakt ut i skogen där Talias slott var beläget. Han fann slottet och bankade på porten, men ingen öppnade. Då klättrade han in genom ett fönster. Han gick från rum till rum tills han kom till den innersta kammaren där Talia satt på sin sammetsstol. Hon såg ut som om hon sov och kungen blev upptänd av hennes skönhet och bar henne till en säng där han ”plockade kärlekens frukter”. Sedan lämnade han henne och återvände till sitt eget kungarike.

Nio månader senare födde den döda eller sovande Talia två underbart vackra barn, en pojke och en flicka. Två feer dök upp och lade spädbarnen till hennes bröst. De stoppade hennes stuckna finger i munnen och sög ut fiskbenet. Strax vaknade Talia ur sin långa dvala och gladde sig åt de vackra barnen.

Någon tid senare kom kungen att tänka på sitt äventyr med den sovande i skogsslottet. Han gav sig av tillbaka dit och berättade för Talia vem han var och vad som hänt. Kort därefter återvände han till sitt rike, men nu kunde han inte glömma Talia och barnen, som han i sina tankar kallade Sol och Måne.

Drottningen fattade misstankar och vände sig till kungens sekreterare och ställde honom inför ett ultimatum (eller mellan Skylla och Karybdis): ”Om du talar om för mig vem kungen är förälskad i ska jag göra dig rik, om du döljer sanningen för mig så ska ingen finna dig varken levande eller död.” Sekreteraren lät då drottningen veta sanningen – han sa bröd till bröd och vin till vin. Och drottningen sände honom till Talia för att be henne komma till kungen som ville återse barnen. Till kocken lät drottningen säga att barnen – när de kom till slottet – skulle dödas och att han sedan skulle tillaga underbara läckerheter av dem till kungen.

Kocken – som var lite ”vek i lungan” – fattade medlidande med de två barnen och lät sin hustru gömma dem. I stället lagade han till läckerheterna av killingkött. Kungen åt med välbehag av kötträtterna och drottningen uppmanade honom hela tiden att ta mer. Gång på gång sa hon: ”Ät, ät, du äter av det som är ditt.” Till slut blev kung irriterad och sa: ”Ja, det vet jag väl att det här är mitt. Du har minsann inte kommit med något till det här huset!”

Men drottningen var inte färdig med sin hämd. Hon kallade på Talia och öste sin galla över henne: ”Din onda hynda! Nu ska du få ditt straff för vad du har gjort!”

Talia försökte förklara sig, hon hade ju varit medvetslös när kungen ”tog för sig av henne”. Men drottningen ville inte lyssna utan lät tända ett mäktigt bål på gårdsplanen utanför slottet och befallde att Talia skulle kastas på bålet. Talia föll på knä framför drottningen och bad att först få klä av sig. Drottningen gick med på detta och så började avklädningen. Vid varje plagg som Talia tog av sig upphävde hon ett hjärtskärande skrik. När hon nått till underkjolen kom kungen rusande och avbröt det hela. Han fick då höra att den måltid han nyss ätit var tillagad på kött från hans egna barn. ”Ack, har jag varit mina lamms varulv!” skrek han. Sedan befallde han att drottningen som skulle kastas på det bål hon ställt i ordning för Talia. Och sekreteraren som varit ”handtag till den ondskefulla leken” kastades också i lågorna. Till sist ville kungen också kasta kocken i elden, men kocken försvarade sig och sa:”Är detta lönen för att jag har räddat dina barn från att bli mördade och återförda till den kropp som de var komna ifrån?” Kungen trodde först inte sina öron, men så kom kockens hustru med Sol och Måne och det hela slutar med en ”mulinello di baci” (en virvelvind av kyssar eller kanske ett pusskalas) mellan kungen, Talia och de båda barnen.

brand

Herrmanstorp eller Tuten

I Onsjöskogarna finns det här och där spår av det torparliv som en gång levdes här. Alla torpen var på något sätt knutna till Onsjö herrgård, där torparna hade att göra sina dagsverken. Jag kan namnen på ganska många av de här små torpen: Brudarebacken, Hagatorpet, Kasen, Vrån, Norget, Kaserna, Hovmanstorpet, Sandbäck, Överby haga och Herrmanstorp. Och jag vet också var lämningarna efter dem finns. Det här är Herrmanstorp, som också kallades Tuten, för att de var så glada i att dricka här, säger Lennart som vet allt om den här bygden.

På varsin sida om den lilla vägen som för till kanalen, Karls grav, finns det som ännu är kvar av huset och ladugården:

stugan
Huset

lagårn
Ena ändan av ladugården

Ingens pinus

Igår stannade jag till för några ögonblick på min stig och såg upp i den höga tallens krona och tänkte:

tall

Saepius ventis agitatur ingens pinus.

Den väldiga pinjen skakas oftare av vindarna.

Det är Horatius som talar och uttrycket lär vara en maning till måttfullhet.

Respekt?

På ett svenskt gymnasium finns den här affischen uppsatt:

bild

Först några praktiska detaljer. Den finstilta nertill till höger lyder: ”Visa respekt mot personer i din omgivning”. Förkortningen LSE står för ”Lokal styrelse med elevmajoritet”.

Nu till huvudtexten: Att den är språkligt mindre lyckad med uttrycket ”bland lärare som elever” tänker jag lämna åt sidan. Man får anta att den här texten tillkommit med de bästa avsikter, men som synes räcker det inte med goda avsikter. Pröva till exempel med att byta plats på orden ”lärare” och ”elever” eller stoppa in några valfria andra beteckningar på kategorier av människor, exempelvis sådana som rör folkgrupp, ras eller kön. Fast egentligen behövs inte några sådana operationer – läs texten som den är och häpna.

Kerstin Ekman: Herrarna i skogen (1)

Vid sidan av allt det läsande som – oberoende av hur läsvärda böckerna är – just nu är pliktläsande, så läser jag lite i smyg i Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”. Det är en bok som blickar över årtusenden av Europas historia genom en lövgrön lins, en skogslins. Skogen, den väldiga vilda blandskog som en gång täckte hela vår världsdel är utgångspunkten och ett slags utommänskligt minnes måttstock i den här essäsamlingen. Kerstin Ekman pratar om rötter och svampar och leder oss in i ett mikrokosmos av bär och örter, sådana vi känner till och kanske själva plockat, sådana vi hört talas om och sådana som kanske är alldeles okända för oss. Hon låter oss ana hur surt och beskt och magert det måste varit att livnära sig på det skogen ger eller gav. Men det här bärstråket är bara en liten liten del av bokens innehåll. Genom en vindruvskärna som fastnat i leran i ett krus från det svenska Vrå för sextusen år sedan förs vi in på en svindlade klimathistorisk färd. Som läsare förs vi hit och dit längs litteraturens skogsvägar, vi slår oss fram i cederskogen i Gilgamesheposet, vi irrar i skräckskogen i Dantes ”Divina commedia”, Kalevalaeposets skogsdjup håller hårt om oss, vi lever med Tristan och Isolde i Cornwalls trädklädda vildmarker och vi känner skogens ödesmakt i den medeltida visan om herr Olof.

bok

Det är en mycket lärd bok Kerstin Ekman skrivit, ett slags polyhistorverk skulle man kunna säga. Här finns inslag av religionshistoria, språkhistoria, bebyggelsens och krigens historia, biologi, geologi, konst, litteratur och mytologi. Och säkert mycket annat. (Jag har ju bara läst ett femtiotal sidor av de drygt femhundra.) Och av allt detta väver berättaren med sin omisskännliga alldeles fria röst en gröngrön skogsväv, en alldeles egen Arrasväv av löv och barr och mossa och lummer.

Till sist här några rader direkt ur boken:

Gator och gränder i urgamla europeiska städer vrider sig runt stadskärnan efter åkrarnas solvarvssystem. Dessa städer började en gång aom en uthuggning och några svedjeland. Hjulet kommer från skogen; det ligger redan färdigt i trädstammens koncentriska ringar, kan huggas ut som en skiva och sättas under den första vagnen.