Blogg

Maj

Nu är våren kommen och jag hör Francesco Guccinis majvisa i mitt huvud när jag går här längs stigen. Guccini är en typisk italiensk ”cantautore” (en sångare som sjunger sina egna texter) av den gamla stammen och de här raderna kommer från albumet ”Radici” (rötter) från 1972 och hela sången heter ”Canzone dei dodici mesi” (De tolv månadernas sång):

Ben venga Maggio e il gonfalone amico, ben venga primavera,
il nuovo amore getti via l’antico nell’ ombra della sera, nell’ ombra della sera…
Ben venga Maggio, ben venga la rosa che è dei poeti il fiore,
mentre la canto con la mia chitarra brindo a Cenne e a Folgore, brindo a Cenne e a Folgore…

Jag ska inte plåga mina läsare med något försök till en snygg översättning av dessa rader – jag skulle nog bara förstöra den enkla skönheten eller den sköna enkelheten. Jag tror det går att ana sig till en hel del av betydelsen. Cenne och Folgore som Guccini skålar med i slutraden är medeltida poeter som han anknyter till i den här sången.

Idag skiner solen över Brudarebacken och huggormarna har krupit fram för att sola vid syrenbuskarna. Londi och jag gör för säkerhets skull en vid båge runt ”huggormsplayan” och följer sedan stigen genom skogen:

skog

till tjärnen där Londi tar sig ett svalkande bad:

tjärn

och vidare upp över tallbacken:

tallar

och fram till kärret:

kärr

Josef Lada

Josef Lada (1887-1957) är en av världens främsta tecknare. Han levde nästan hela sitt liv i en liten tjeckisk by och hämtade de flesta av sina motiv därifrån. Utanför Tjeckien är han mest känd för sina illustrationer av Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk” (Ni minns säkert den speciella lilla trubbnosen). Lada var autodidakt; han besökte visserligen för en kort tid konsthögskolan i Prag, men lärde sig i allt väsentligt teckna och måla på egen hand. Han var en naturbegåvning och intressant nog kunde han teckna lika bra med båda händerna. Som tecknare var han oerhört produktiv ochn han illustrerade bland annat flera hundra böcker för barn och vuxna. Bilden här är hämtad ur barnboken ”Svet zvirat” (Djurens värld). Ramsan under är i min ganska fria översättning.

kung

Idag för tjugotre år sedan

I Westdeutscher Rundfunk (jag tror det är den kanalen i alla fall) i tysk TV finns det ett program som visar om nyhetsprogram som ursprungligen visades för 20 eller 30 år sedan. Det är alltid rätt datum, men året är ett helt annat. Förfaringssättet ger rätt intressanta effekter och man får upp ögonen för tidens gång och förändringarna i samhället.

I början av 1980-talet var jag under ett år utlandslektor i Greifswald i dåvarande DDR. Under tiden jag levde där förde jag dagbok ganska regelbundet och med en viss intensitet. De här anteckningarna hittade jag under dagens datum för tjugotre år sedan:

13.5 1982

Jag får inte leva som om jag redan hade allt detta bakom mig! Varför tiger jag så ofta, varför kämpar jag inte längre? Jag får inte reducera det här året till en ”intressant erfarenhet”. Det finns människor som för alltid lever under det här trycket, som aldrig kommer att komma ut.

Hur är det möjligt att jag varje gång jag lämnar det här landet, om så bara för en dag, börjar glömma det och nästan inte kan tro att det verkligen finns något sådant?

Min dagbok har nästan kommit att bli löjligt viktig för mig. Sedan Jan gav upp och lämnade DDR i mars har jag ingen som jag kan dela min erfarenheter här med. Med östtyskarna måste jag alltid se upp så att jag inte råkar berätta något om den ene för den andre, för man vet ju aldrig. Och när jag berättar om det här landet för människor i Väst så blir mycket inte trott eller i alla fall uppfattat som överdrifter. Kan man över huvud taget berätta för någon om det här landet, hur det verkligen är? Kommer jag själv att i framtiden tro på det som står här?

Gommens åttonde synd – L’ottavo peccato di gola

Dags för lite tillbakablickar igen. Här kommer några glimtar från en tågresa någon gång i slutet av sjuttiotalet med bland annat en originell vidareutveckling av begreppet de sju dödssynderna:

Tåget gungade genom natten. Nya passagerare hade stigit på i Salerno och kupén var så full att vi därinne bildade en sammmanhängande massa. Och överallt resväskor, ryggsäckar, lådor och korgar, långt ut i korridoren vällde bagaget från oss. Luften var tät och kvav och full av röster; barnskrik, svordomar och ivriga samtal vävdes ihop med sången från några ungdomar som sjöng till ljudet av en ostämd gitarr. Mamman till en stor barnskara delade ut bröd och ostbitar till de sina och en vattenflaska gick runt. Luciana och jag satt på golvet, tätt ihopträngda i ett hörn. En belyst stationsskylt flimrade förbi framför fönstret – Battipaglia. Luciana skrattade till och viskade ”batti – paglia” så att att jag tydligt kunde förnimma ljudet från slagan över halmen.

Mamman i den stora familjen packade så småningom ner maten i korgarna igen och överallt försökte man hitta en bekväm sovställning. Vi dåsade i vårt hörn och klibbade svettiga emot varandra. En sträng gick av med ett litet ilsket ljud och den lockige gitarrspelaren stoppade in sitt instrument bland ryggsäckarna. I långsamma vågor sänkte sig tystnaden undan för undan över kupén. Och så var det tyst. Då reste sig plötsligt en liten flicka: – Mjölk! Jag vill ha mjölk! sa hon med ganska hög röst. Med allvarlig uppsyn såg mamman prövande på sin dotter, kastade sedan en kort blick upp mot himlen och sa sedan med prästerligt högtidlig och samtidigt lätt nasal röst: – Gommens synder är sju. Sju är de. Och du vill också ha den åttonde! Sedan böjde hon sig ner över en korg, tog fram en flaska mjölk och fyllde en liten röd mugg med mjölk och räckte sedan muggen till flickan.

Tåget gungade vidare genom natten.