En av sagorna i Pentamerone heter ”L’orsa” (Björnhonan). Jag tänker inte berätta hela historien utan jag ger er sammanfattningen som finns i inledningen (som i alla de andra sagorna) och sedan plockar jag ut några citat för att ge er en föreställning om formuleringarna och uttryckssättet i den här vilda boken. Här är inledningen:
Il re di Roccaspra vuol prendere per moglie la propria figlia; e questa mercé l’astuzia di una vecchia, si trasforma in orsa e fugge alle selve. Qui, in una caccia, viene in possesso di un principe, il quale poi un giorno la vede nel suo aspetto naturale in un giardino, dove si stava a pettinare, e s’innamora di lei. Dopo vari casi, scoperta per donna, diventa moglie del principe.
Kungen av Roccaspra vill ta sin egen dotter till hustru; denna förvandlar sig genom en gammal kvinnas list till en björnhona och flyr till skogs. Där blir hon under en jakt infångad av en prins som sedan en dag ser henne i sin naturliga gestalt i en trädgård, där hon sitter och kammar sig och han förälskar sig i henne. Så småningom klarnar det att hon är en kvinna och då blir hon prinsens hustru.
Så lyder den summariska sammanfattningen. Här kommer nu undan för undan de citat jag valt ur själva sagotexten. Varje saga inleds med att sagoberätterskorna kommenterar den närmast föregående, i det här fallet ”Il serpente” (Ormen), en saga om kvinnlig list. Så här säger en av gummorna om denna företeelse:
E invero la femmina ha le malizie come granatini, infilate a cento per ogni capello: la frode le è madre, la bugia nutrice, la lusinga maestra, l’infingimento consiglio, e l’inganno compagno, che volta e rivolta l’uomo a suo piacere.
Det är sant att kvinnan är översållad med list som med små granater, på varje hårstrå finns det hundra: bedrägeriet är hennes mor, lögnen amma, smickret lärarinna, förställningen rådgivare, sveket hennes vän som efter behag vänder och vrider på mannen.
I början av själva sagan ligger drottningen för döden och hon säger till kungen att om han vill gifta om sig efter hennes död så måste den kvinna han gifter sig med vara lika vacker som hon själv. Annars – och här utslungar hon en förbannelse:
Altrimenti ti lascio una maledizione, spremuta con tutte le forze dalle mie mammelle; e te ne porterò odio perfino nell’altro mondo.
Annars lämnar jag dig en förbannelse, pressad med all kraft ur mina bröst; och jag kommer att hata dig för detta till och med i den andra världen.
En tid efter drottningens död kallar kungen till sig alla kvinnor i hela landet för att se om han kan finna någon bland dem som är lika vacker som den döda var. Kvinnorna får ställa sig i en lång rad framför slottet och en ganska dråplig scen utspelar sig när kungen försöker hitta den han söker:
E, andando e venendo, di su e di giù, come scimmia che non sta mai ferma, e affisando e squadrando ora questa ora quella
Och i det att han gick fram och tillbaka, upp och ner, som en apa som aldrig står stilla, synade han dem och granskade dem, den ena efter den andra
Naturligtvis hittar han ingen som är lika vacker som den döda drottningen varit och det är då han kommer att tänka på att hans dotter prinsessan är oerhört lik sin mor och lika vacker. När han föreslår att hon ska gifta sig med honom blir hon förfärad och under natten som följer försöker hon förtvivlat finna på en utväg. Då kommer en gammal kvinna till hennes hjälp. Hon ger Preziosa (så heter prinsessan) ett halmstrå som hon ska stoppa i munnen. När hon gör det förvandlas hon till en björnhona. Och när hon sedan tar ut det blir hon en prinsessa igen. Hon tackar kvinnan på ett mycket handfast sätt:
Rese gran mercé Preziosa alla vecchia, e, nell’accommiatarla, le fece dare una grembialata di farina e dua fette di lardo.
Preziosa tackade den gamla kvinnan och när hon tog avsked lät hon ge henne ett förkläde fyllt med mjöl och två skivor späck.
Strax därefter får vi på det här sättet veta att det mörknar:
E, quando il Sole, simile a meretrice fallita, comincia a cangiar quartiere
Och när solen likt en glädjeflicka utan framgång, börjar söka sig nya gator
•
Imorgon och några dagar framåt drar jag mig undan härifrån för att avsluta min läsning av Pentamerone och för att läsa ”Orlando innamorato” av Matteo Maria Boiardo. Jag hälsar er med denna röda sagokatt:
