Nina Cassian: Livet är bara en unik gest

Nyss slog jag upp en tidningssida som handlar om den rumänska poeten Nina Cassian (som enligt tidningen skrev sin första dikt för 79 år sedan). Min blick och min tanke fastnade i det här:

Nina Cassian förklarar att hon aldrig kunnat dela upp sitt liv i olika avsnitt som ”barndom”, ”ungdom ” och ”ålderdom”.

-Jag lever i alla åldrar samtidigt. Jag är fortfarande sju år, 21 år, 45 år, samtidigt som jag upplever de åldrar jag ännu inte uppnått. Livet är alldeles för kort för att delas in i olika åldrar, livet är bara en unik gest.

NC

4 tankar om “Nina Cassian: Livet är bara en unik gest

  1. Finns det inte ett ordspråk som säger att man bara är så gammal som man känner sig? Kanske är det inte åldern som gäller, men känslorna som förändrar människorna.

  2. Jo, det finns ett sådant talesätt – förmodligen på rätt många språk. Det som tog tag i mig i Nina Cassians ord här är att de så tydligt säger att vi kan RÖRA OSS fram och tillbaka mellan de åldrar vi varit i, men att vi också kan STRÄCKA OSS utanför dessa, både längre framåt och bakåt till tider i våra liv vi inte kan minnas. Den här rörelsen utanför den egna upplevda och ihågkomna tiden gör vi kanske genom andra människor.

  3. Sant och mycket tänkvärt!
    Samtidigt påminde det mig om att det vanligaste och kanske enklaste är att förflytta sig till barndomen – jag tror både för författare och för folk i gemen – medan upplevelsen av det egna 30-åriga eller 40-åriga jaget inte på samma sätt blir aktuellt för återupplevelse. Det beror förstås på om man har vissa starka och minnesvärda händelser att knyta till åldrar och faser i livet eller inte. — ”Det var då när jag,…” eller ”Det var då när jag ännu inte…” – Kanske krävs känslan av förändring i samband med händelser som blivit till milstolpar för att minnet av medelåldern ska få liv och verklighet?
    Reflektion kring det osäkra, endast partiellt förutsägbara kommande är förstås ett kapitel för sig, intressant inte minst just för att det ingår i och påverkar nuet – och kanske också upplevelsen av det förgångna.

  4. Ja, det där att kunna hitta tillbaka till sig själv som trettiosjuochetthalvtåring eller 45-åring är förstås svårare än att vara sig själv som sexåring eller tolvåring. Fast kanske är det bara så om man tror att man måste veta just hur gammal man var vid det ena eller andra tillfället. Att glida hit och dit genom i år eller decennier opreciserade tider är nog lättare eller det är väl det vi gör hela tiden, alla dagar, utan att riktigt veta om det. Och det berättar Nina Cassian för oss att vi gör, när hon säger att hon gör så.

Kommentera