Under gårdagens Pentameroneläsning vid Benedetto Croces hand stack jag några gånger emellan med lite omläsningar i Klara Johansons ”Det speglade livet” och ”Det rika stärbhuset”. Inte av en tillfällighet, nej, jag har haft åtminstone ett halvt öga på KJ under den sista tiden. Det har funnits tider när jag haft båda ögonen stint riktade på hennes textvärld, så att jag ibland nästan trodde att hon var en av mina närmaste väninnor. Men nu är det alltså med ett halvt öga jag håller kontakten (jag har mycket annat som stjäl min uppmärksamhet). En sak jag alltid gillat hos henne är hennes litterära utblickar över Europa – sådant som många gärna kallar "det föråldrade hos Klara" – hon satt minsann inte med blicken riktad in i något ensligt nordeuropeiskt hörn. Hon intresserade sig förvisso för amerikansk litteratur också – Henry James och Emily Dickinson fascinerade henne till exempel – men intresserar sig för amerikansk litteratur gör man ju i Sverige idag också. I Sverige idag intresserar man sig alltså för Sverige och USA. Europa däremot har vi glömt och därför är det som skrivits om europeisk litteratur förstås "föråldrat". Jag känner ingen – mer än delvis mig själv – som som Klara följer både Goethe, Benedetto Croce, Rahel Varnhagen och Ada Negri med läsblicken. Ibland oroar det mig lite att hon inte verkade läsa Fontane, jo, hon läste förstås ”Effi Briest”, men sedan?
Nu säger kanske någon, att jag, precis som jag säger att andra gör, har vridit Klara åt mitt eget håll. Kanske det eller javisst, men det är ett luftigt och i vårt tidevarv oförbrukat håll, så därför känner jag mig lugn i min vridning.
Se här ett litet citat ur ”Det rika stärbhuset”, ett citat som är som en borrkärna ner i den europeiska litteraturens djup, en borrkärna av ett ovanligt fräscht och spirituellt slag. (Ja, i det här fallet finns det spirituella borrkärnor, tro mig.)
Varnhagen anmärker ganska slående på tal om Faust II att Dante vill man uttolka men inte Goethe. Visserligen blir verket uttolkat mer än tillräckligt, men Goethe lägger man till last vad man utan uppstudsighet accepterar hos Dante.
Varnhagen observerar dock inte grundbräckorna i detta odramatiska diktkonglomerat med sin passive hjälte, som dessutom rätt snart fördunstar och bara kvarlämnar sitt namn åt en maskeradfigur. Vilket inte hindrar att verket består i sin lyriska makt och skönhet.
PS Jag lämnar pausträdet för några dagar och reser till Stockholm för att bland annat vara med om en kväll på Svenska Akademin. Imorgon kväll är det föredragskväll där under rubriken ”Kritikern Klara Johanson”. Medverkande är Anna Bohlin, Carina Burman, Jonas Ellerström och Ingrid Svensson.