Pentamerone: en törnrosasaga

För ungefär en vecka sedan avslutade jag min läsning av Pentamerone. Ramberättelsen lät det ”goda” segra och det ”onda” gå under på grymmaste vis – den gravida falska prinsessan, hon som grät de sista tårarna i det nästan fyllda kärlet vid den döde prinsens marmorgrav, begravdes levande och den riktiga prinsessan fick prinsen.

Innan jag lämnar Pentamerone här, vill jag berätta lite ur den femte dagens femte ”underhållning” eller "föreställning" (trattenimento). Den heter ”Sole, luna e Talia” (Sol, måne och Talia) och är en släkting eller föregångare till vår ”Törnrosa”.

En kung fick en dotter som han gav namnet Talia. Kungen lät kalla några spåmän till dotterns vagga för att de skulle förutsäga hennes framtid. De lät honom då veta att Talia skulle sticka sig på en slända och dö. Fadern lät då avlägsna alla spinnrockar och sländor från sitt slott i skogen.

En dag när Talia var i sin första ungdom, såg hon från ett fönster en gammal kvinna som satt och spann. Talia blev nyfiken och kallade på kvinnan som visade henne spinnrocken och lät Talia pröva på att spinna. Men då hände olyckan – Talia stack sig på sländan (eller snarare på en ”lisca”, ett fiskben som utgjorde spetsen på denna) och föll genast död ned. Kungen fann henne och grät en tunna (un barile) full av tårar. Sedan satte han den döda flickan i en kammare på en stol av sammet, stängde alla dörrar i slottet och lämnade platsen för alltid.

En tid senare kom en annan kung under en jakt ut i skogen där Talias slott var beläget. Han fann slottet och bankade på porten, men ingen öppnade. Då klättrade han in genom ett fönster. Han gick från rum till rum tills han kom till den innersta kammaren där Talia satt på sin sammetsstol. Hon såg ut som om hon sov och kungen blev upptänd av hennes skönhet och bar henne till en säng där han ”plockade kärlekens frukter”. Sedan lämnade han henne och återvände till sitt eget kungarike.

Nio månader senare födde den döda eller sovande Talia två underbart vackra barn, en pojke och en flicka. Två feer dök upp och lade spädbarnen till hennes bröst. De stoppade hennes stuckna finger i munnen och sög ut fiskbenet. Strax vaknade Talia ur sin långa dvala och gladde sig åt de vackra barnen.

Någon tid senare kom kungen att tänka på sitt äventyr med den sovande i skogsslottet. Han gav sig av tillbaka dit och berättade för Talia vem han var och vad som hänt. Kort därefter återvände han till sitt rike, men nu kunde han inte glömma Talia och barnen, som han i sina tankar kallade Sol och Måne.

Drottningen fattade misstankar och vände sig till kungens sekreterare och ställde honom inför ett ultimatum (eller mellan Skylla och Karybdis): ”Om du talar om för mig vem kungen är förälskad i ska jag göra dig rik, om du döljer sanningen för mig så ska ingen finna dig varken levande eller död.” Sekreteraren lät då drottningen veta sanningen – han sa bröd till bröd och vin till vin. Och drottningen sände honom till Talia för att be henne komma till kungen som ville återse barnen. Till kocken lät drottningen säga att barnen – när de kom till slottet – skulle dödas och att han sedan skulle tillaga underbara läckerheter av dem till kungen.

Kocken – som var lite ”vek i lungan” – fattade medlidande med de två barnen och lät sin hustru gömma dem. I stället lagade han till läckerheterna av killingkött. Kungen åt med välbehag av kötträtterna och drottningen uppmanade honom hela tiden att ta mer. Gång på gång sa hon: ”Ät, ät, du äter av det som är ditt.” Till slut blev kung irriterad och sa: ”Ja, det vet jag väl att det här är mitt. Du har minsann inte kommit med något till det här huset!”

Men drottningen var inte färdig med sin hämd. Hon kallade på Talia och öste sin galla över henne: ”Din onda hynda! Nu ska du få ditt straff för vad du har gjort!”

Talia försökte förklara sig, hon hade ju varit medvetslös när kungen ”tog för sig av henne”. Men drottningen ville inte lyssna utan lät tända ett mäktigt bål på gårdsplanen utanför slottet och befallde att Talia skulle kastas på bålet. Talia föll på knä framför drottningen och bad att först få klä av sig. Drottningen gick med på detta och så började avklädningen. Vid varje plagg som Talia tog av sig upphävde hon ett hjärtskärande skrik. När hon nått till underkjolen kom kungen rusande och avbröt det hela. Han fick då höra att den måltid han nyss ätit var tillagad på kött från hans egna barn. ”Ack, har jag varit mina lamms varulv!” skrek han. Sedan befallde han att drottningen som skulle kastas på det bål hon ställt i ordning för Talia. Och sekreteraren som varit ”handtag till den ondskefulla leken” kastades också i lågorna. Till sist ville kungen också kasta kocken i elden, men kocken försvarade sig och sa:”Är detta lönen för att jag har räddat dina barn från att bli mördade och återförda till den kropp som de var komna ifrån?” Kungen trodde först inte sina öron, men så kom kockens hustru med Sol och Måne och det hela slutar med en ”mulinello di baci” (en virvelvind av kyssar eller kanske ett pusskalas) mellan kungen, Talia och de båda barnen.

brand

2 tankar om “Pentamerone: en törnrosasaga

  1. Det var ord och inga visor! ”Vek i lungan” tycker jag var ett skojigt uttryck för snäll och empatisk. :) Bra att det blev ett pusskalas i slutet, trots att berättelsen är rätt grym. Fast, det är inte en saga tillrättalagd för barn, förstås. :)

  2. Nej,
    de flesta, ja, egentligen alla de här sagorna är väldigt råa: man flår varandra och begraver varandra levande och äter upp varandra. Ordspråken som finns i början av varje historia och som på något vis ska förklara en moralisk avsikt med dem är ofta vilda och ologiska, men fascinerande.

Kommentera