När jag är i Varberg går jag mycket vid havet, längs Lilla Apelviken, på Subbeberget och bort mot Stora Apelviken. Ibland går jag in bland husen till det som en gång var Kustsanatoriet, men som nu är ett fint hotell med spa och annat som är modernt. Sanatoriet grundades i början av 1900-talet och hit kom människor, ofta barn eller ungdomar, som hade olika former av tuberkulos. Det var havsluften som skulle göra dem friska. Men många blev inte det och en del kom aldrig härifrån. Ett litet stycke från det som en gång var sanatoriets huvudbyggnad finns en liten kyrkogård där en del av dem som dog på sanatoriet begravdes. De flesta som ligger här kom från avlägsna trakter och fattiga familjer; deras släktingar hade inte råd att ta hem dem.
Den lilla kyrkogården är omgärdad av en hög mur. Ibland går jag in genom den stora järngrinden, som brukar stå lite grann på glänt. Jag går längs gången mellan gravarna som ligger i raka rader, nästan som på en soldatkyrkogård. Stenarna har så gott som alla exakt samma form. Texten på gravstenarna är också mycket stereotyp: förnamn (ofta bara en initial), efternamn, hemort, födelseår, dödsår.
Barn, många barn ligger begravna här. Någon blev fjorton, någon annan sex. Hur levde de här? Visste de varför de kommit hit? Fick de någonsin besök hemifrån?
Jag stannar vid en grav. B. Holmström står det överst på stenen. Var B. en pojke eller en flicka? Nederkalix är långt borta. Bara fem år eller knappt det blev han eller hon.
Stackars lilla barnet. Jag vill inte ens föreställa mig hur hemskt det måste varit att vistas och slutligen dö där utan att någon familjemedlem i närheten. Så sorgligt!
Vet du om någon ta hand om den gamla kyrkogården? Graven ser inte så fint ut, men vad är med resten då? Är det lyxhotellet eller kyrkan som ha någon sorts kyrkogårdsmästare?
Nej, jag vet inte vilka som sköter kyrkogården. Gravarna se kanske lite karga ut, men de är nog inte vad jag skulle kalla vanskötta.