En recension i HD: Borchert nästan lika dålig som Beckett

Wolfgang Borcherts ”Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama” har sedan boken kom ut på förlaget perenn i slutet av januari fått ett antal recensioner i dagspressen. Den mest djuplodande är skriven av Martin Lagerholm i SvD (läs här) och den mest besynnerliga kom nu senast i HD (Helsingborgs Dagblad) och den artikeln är skriven av Henrik Petersen. Det är den senare jag tänker läsa lite i nu:

Texten börjar med att vi får veta att recensenten tröttnat på Beckett, fastän han tidigare varit mycket förtjust i inledningen till romanen ”Molly”. Sedan tar han ett raskt kliv över till Borchert. Så här:

Samtidigt med nyöversättningen av Beckett-novellen ”Första kärleken” (”Premier amour”), från lilla förlaget Bladstaden, dimper en bok ner i brevlådan av en för mig fullständigt okänd tysk författare, Wolfgang Borchert. Titeln är ”Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama.”

När denne Borchert dog 1947, 26 år gammal, efterlämnade han en litterär produktion som nästan i sin helhet ryms på dessa 140 sidor — allt ska ha skrivits de två åren efter kriget, under svält och sjukdom. Borchert slogs i Hitlers armé och överlevde den fasansfulla östfronten. Alla texter ger ett akut intryck, inklusive efterordet av Heinrich Böll, som tagits från den tyska pocketupplagan från 1955.

Se där, så ska en slipsten dras! En bok ”av en för mig fullständigt okänd tysk författare” dimper ner i brevlådan. Så stolt proklamerar en litteraturrecensent sin totala okunnighet om en av Tysklands främsta efterkrigsförfattare. Och inte är det viktigt att ta reda på det man inte vet något om: Borcherts verk omfattar 140 sidor, skriver Petersen. Att detta inte alls är sant spelar ju ingen roll. Varför skulle det? Och både Borcherts text och Heinrich Bölls efterord ”ger ett akut intryck”. Tänkvärda ord.

Sedan får vi veta att Böll på en punkt i sitt efterord upprepar sig:

Redan i första meningen betonar Böll att texturvalet ”är avsett för dem som nu är lika gamla som Wolfgang Borchert var när han satt i militärfängelse första gången” (20 år). Bara en sida längre fram upprepas: ”Det kan vara värt att påminna de tjugoåringar, som det här urvalet är avsett för…”

Lite parentetiskt vill jag – hur larviga sådana här petitesser än kan te sig ”när en kille faktiskt har tråkigt” – inskjuta att det här tydligt framgår att Petersen har läst att det är fråga om ett ”texturval”. Ändå tror han att boken innehåller hela Borcherts verk. Förmodligen ett exempel på den ”nya relevantare läsmetod” som Petersen längre fram i texten låter oss häpna över. Nå, när han konstaterat Bölls förskräckliga upprepning går han loss så här temperamentsfullt:

Varför måste nobelpristagare Böll upprepa sig om en målgrupp? Naturligtvis för att Borcherts texter är väldigt, väldigt dåliga.

Där har vi en logik som heter duga! Böll upprepar på ett ställe i efterordet sitt direkta tilltal till dem som är lika gamla som Borchert var när hans liv förstördes av kriget. Detta gjorde Böll naturligtvis för att Borcherts texter är ”väldigt, väldigt dåliga”. Borcherts texter är till och med nästan lika dåliga som Becketts:

Men av de inkomna böckerna, tillfälligtvis alltså med texter från just efter krigsslutet; en från den vinnande och en från den förlorande sidan — så lockar spontant Borcherts mer än Becketts.

Och strax fortsätter Petersen så här: De litterära synpunkterna känns överflödiga. Ja, eller hur? Och så kommer vi tillbaka till recensentens trötthet eller leda. Det var ju det vi ville läsa om:

Trött på genre, trött på kanon, här finns sidor som skriker autentisk historia. Och här och där i den hackande prosan finns beskrivningar så naiva och direkta att verklig poesi uppstår: ”Spårvagnen for genom den dimvåta eftermiddagen. Den var grå och vagnen var gul och förlorad i det grå.”

Med frasen Kuriöst att läsa titeln ”Utanför dörren” mot de många slutna rummen i den övriga efterkrigslitteraturen. släpper Petersen Borchert. (Frågan är om han läst mycket mer än just titeln.)

Petersen tar sedan, i ett anfall av jag vet inte vad, Beckett till sitt hjärta igen. Så här:

Men ibland behövs bara lite befriande bredd, för att inse nya, relevantare sätt att se på redan många gånger lästa författarskap.

Vi litar helt och fullt på att Petersen läser på detta nya, relevantare sätt.

Läs mer om denna metod här. Akut, va?

PS Nu fick jag se att recensionen publicerades i Helsingborgs Dagblad den första april.

20 tankar om “En recension i HD: Borchert nästan lika dålig som Beckett

  1. Bodil

    när man ger ut böcker – egna eller översättningar – får man numera räkna med att bli offer för den litterära dyslexi som sprider sig på kultursidorna. Mannen i HD är alls inget unikt, även om hans sätt att skriva är sällsynt pubertalt. Inte nog med att Borchert är ”okänd”, han är dessutom död!!! Vem kan bjuda en död författare till Godmorgon i TV4, vem kan ha en död författare sittandes på NK för att signera böcker??? Nästa gång du översätter en okänd tysk kan du väl i alla fall se till att han eller hon lever! Börja med att ta pulsen innan du sätter igång med arbetet. Skulle vederbörande leva så se till att det inte finns en enda jämförelse med sådana figurer som Beckett. Och akta dig för förord av Böll. Bara så kan du nå framgång!

  2. Ja,
    man får ju akta sig så att inte sådana här jätteduktiga killar eller tjejer får tråkigt. Och de döda är tråkiga, det säger ju Borchert också. Men kanske ”behövs det bara lite befriande bredd” som Petersen säger.

  3. Kära Bodil,

    Då jag läste rubbet av den lika döda och sannolikt än mer okända Némirovsky, fann jag också recensioner av det här slaget.
    Det som förvånar mig så mycket är hur man BRILJERAR med sin totala okunskap?! Det hade ju inte varit särskilt svårt att göra några googlingar på B. Täcka de värsta luckorna i den egna bildningen innan man sätter igång?

    I övrigt är texten mycket råddig och ostrukturerad, visar närmast nollkoll på Europas nittonhundratalshistoria.

    Och det som OCKSÅ är lite skrämmande med sånt här är tanken att det här ändå är utbildade människor skriver. Kan de inte mer? Kan de inte ens ta reda på saker om de inte omedelbart känner igen något?
    Avståndstagande inför alla författarskap som inte är direkt igenkännbara?
    Ja, i såna fall blir det ju som Thomas är inne på, väldigt väldigt få kvar…

    Det är ju rätt läskigt med medelmåttornas frammarsch, men det är ju vad det är frågan om.
    Och det är rätt jobbigt att hela tiden se den här invasionen av just blind och självgod medelmåttighet på tidningssidor och i debatten.
    Naturligtvis finns det även de som skor sig ekonomiskt på det hela.

  4. Karin, tack,
    det här fenomenet är väl mer utbrett än jag tänkt mig, även om det är länge sedan jag såg den här världen i rosenrött, om jag nu alls har sett den så.

    Det som kanske stör mig mest (nej, det är massor med saker som ”stör mig mest” här) är att jag är nästan säker på att den här recensenten inte har läst mer än en berättelse (den första som är på tre sidor) i hela boken; en berättelse han först sågar och därmed i ett huj resten av boken också, för att sedan lite ångerköpt/nådigt säga så här: ”Och här och där i den hackande prosan finns beskrivningar så naiva och direkta att verklig poesi uppstår”. I övrigt harvar han bara omkring i Bölls efterord. Och med Beckett gör han något liknande: ”Urtråkigt, men om man läser på mitt geniala sätt, kan det bli riktigt bra”. Huvuddelen av recensionen handlar om recensenten själv och hur han känner sig när det dimper ner två böcker i brevlådan samma dag.

  5. Vad pinsam denna recension, Bodil! Kan man inte skriva till den där okunniga killen att de flesta böckerna man får läsa på tyska gymnasiet är skrivna av människor som är redan döda: Goethe, Schiller, Brecht… Och även Borchert är pliktläsning på gymnasiet här!!!

    Men man blir ju arg och förbannad ändå när man läser sådant. Och tyvärr är det ju ofta så att tomma tunnor bullrar mest.

    När jag går till en stor bokhandel som THALIA eller Dussmann nuförtiden så tänker jag alltid: Nej, vad är detta? Staplar av skrot! Färgrik och utan innehåll. Men folk köper och läser allt sådant. Fruktansvärt!

  6. Ja, Keri,

    man får väl ta det som ett dåligt skämt och försöka servera det på ett nöjsamt sätt. Och kanske kanske får någon upp ögonen för Borchert genom det här. Saker kan ta oanade vägar.

  7. Bodil!

    Tja, ”den nya utbildningens” första generation har lämnat gymnasium och i vissa fall högskola bakom sig – och detta är resultatet. Sorgligt! Naivt! Thomas säger pubertalt! Irrelevanta personliga observationer om trötthet. Koketteri med okunskap! Total brist på förmåga att sätta sig in i en situation av post-traumatisk stress och nästan triumferande säger han att texten är tråkig och upprepande.

    Kan hans alster faktiskt alls kallas för recension? Mina svenskelever fick alltid skriva bl.a. recensioner och riktiga bokanalyser – detta skulle bli underkänt. Var är analysen eller ens recensionen? Är fullt på det klara med att killen själv är uttråkad och tycker sig ha läst för mycket. Så går det, när ett samhälle låter kunskapsföraktet bli ledstjärna i utbildningssystemet… Eller? Hur tänker man på tidningen, som publicerar detta dravel?

  8. Ja, Marita,
    visst har du rätt i att peka på det här sambandet. Både den fullständigt obekymrade okunnigheten och det här navelskåderiet (hur trött känner jag mig? – det ska ni få läsa om) är naturliga utväxter på det okunskapens träd.

  9. Två saker glömde jag säga:
    Min egen recension (tryckt i Kristianstadsbladet) finns att läsa här: http://nydahlsoccident.blogspot.com/search?q=Wolfgang+Borchert

    Och: ni som ser denna diskussion hos Bodil, glöm inte att läsa Borcherts bok! Den är verkligen värd all uppmärksamhet.

    En vän till mig som också läst den sa: vilken underbar liten pärla, jag har med den i fickan till caféer och läser den där.

    Så kan en bok vara, liten och behändig, men full av liv och tårar, av erfarenheter formulerade på ett sådant sätt att man inte kan värja sig.

  10. Låt mig också dra ett låt vara tunt strå till stacken. Det finns många sätt att göra sig märkvärdig på och Henrik Petersens är väl ett. (Ett annat var ju Thorbjörn Nilssons sågning av Jolo som jag skrev om.) Man får väl tacka för de goda råden på slutet om hur man skall läsa Beckett annars hade man väl gjort alldeles fel. (Men Bodil menar han inte att Borchert är om inte bättreän Beckett så i vart fall mera lockande… ?)

    Att recensenten förmodligen inte läst hela boken är jag rätt övertygad om. Det är ju tyvärr ingenting ovanligt.

    Det där med att vara död cut both ways. Oftast är det ju en fördel i konstnärliga sammanhang: inte minst ser vi det just i dessa dagar i hyllningarna av den gamle nazisten och konsertmaskinisten Herbert von Karajan. Morire non basta som du och jag brukar säga 😉

  11. Thomas,
    tack för länken till din recension. Den hade jag naturligtvis också i tankarna, men jag valde att bara ta upp en av de bra, egentligen är alla utom det här skräckexemplet bra. Min ”dolda agenda” med hela det här spektaklet är att väcka intresse för Borchert hos någon eller några.

  12. Jag är Borcherts förläggare, Per Nilson. I fredags skickade jag ett utförligt och sakligt pappersbrev till kulturchefen på Helsingborgs Dagblad, Gunnar Bergdahl. På senare år – inte minst i samband med Bergdahls tillträde som kulturchef för några år sedan – har Helsingborgs Dagblad flera gånger talat om sin ambition att åstadkomma kultursidor av hög kvalitet. Jag rådde Bergdahl att i tidningen införa en kommentar där han eller någon annan på kulturredaktionen nyanserar den bild av Borchert som gavs i recensionen.

    perenn

  13. Bengt,
    ja, du har ju rätt och egentligen hade jag faktiskt en annan titel i huvudet från början, men så blev jag visst lite vimsig. Nu har jag i alla fall rättat till felet. Titta!

  14. Per,
    låt oss hoppas att Bergdahl eller någon annan på kulturredaktionen åtminstone i någon mån rättar till saken. Fast det får inte dröja för länge, så att sammanhanget riskerar att gå läsarna förbi.

  15. Ja, jag tycker mig alltså ha stött på en hel del recensioner av det här slaget. Å andra sidan, ÄN är inte alla eller ens merparten så, av det jag sett.
    Man kan se det som ett bottennapp, en del av en navelskådarkultur som brer ut sig som egentligen inte är en ”kultur” i bemärkelsen odling och förfining, kunskap, utan just en skrovlig röst ur den obildade massan som förmodligen TROR sig vara just bildad. (Jag vet att man inte ”får” säga så här, fast så är det ju i alla fall.)

    Nu ska man kanske inte hänga upp sig på en sån sak. Ändå. En bok som är en nyöversatt klassiker och som ges ut av ett seriöst förlag har ju ändå längre livslängd än recensionen.
    Böcker kan liksom komma igen i nya sammanhang, de har egna liv.
    Och det kommer nog aldrig den här recensionen få.

  16. Nej, den lever väl sina sista korta stormiga sekunder just här, helt oförtjänt egentligen, men vissa saker fungerar det inte att tiga om, om man vill komma åt att ”borsta till” dem. Dessutom är mitt inlägg här tänkt som en resonansbotten till maningen till kulturchefen på HD att rätta till misstaget.

    För Borcherts ”Utanför dörren” är Petersens recension bara en obetydlig episod i den yttersta periferin.

  17. Jaha. Jag förbigår HD-recensionen och säger istället att Martin Lagerholms recension ju är rätt välskriven och att det kanske är bättre att koncentrera sig på den och andra av samma slag.

    Men jag tror att kritiker inte först nu och i Sverige tidvis visar prov på dumhet. Flera författare har ju ägnat sig åt att njutningsfullt demontera och ibland ta livet av litteraturkritiker i sina romaner. Man kan ju undra ibland varför de alls ägnar sig åt detta yrke, ifall de nu är så fulla av äckel och ennui. Men så är det väl här i världen.

    Jag tycker i alla fall att det är ett fantastiskt arbete av er båda, Bodil och Per, och är säker på att de som har vett också uppskattar det.

    Tur att jag har lagt ner min blogg. Annars skulle jag kanske ha skrivit ett persiflage.

  18. Det var perenn igen! Vill kortfattat berätta hur jag ser på innehållet i HD:s (Helsingborgs Dagblads) recension (det är en ödets ironi att HD också kan betyda Högsta domstolen och att recensionen var införd den 1 april!)

    Jag nämnde i mitt förra inlägg att jag skrivit ett pappersbrev till HD:s kulturchef Gunnar Bergdahl och uppmanat honom att kommentera recensionen på kultursidan. I dag svarade han att det inte kommer att införas en kommentar. Jag svarade honom i dag och föreslog att han skulle införa en notis på kultursidan och hänvisa till debatten i denna blogg av följande skäl: Recensenten har avkunnat en förkastelsedom mot ett av det tyska 1900-talets mest respekterade författarskap på obefintliga grunder: det i recensentens ögon patetiska språket och outhärdliga upprepningarna i den första berättelsen kan inte – i synnerhet som de fjorton prosastyckena och dramat spänner över ett brett språkligt och stilistiskt register – vara skäl nog för att döma ut en hel bok.

    Nu några synpunkter på Henrik Petersens recension av Beckett och Borchert. När jag är färdig med detta inlägg tänker jag inte lägga mer bränsle på brasan utan kommentera eventuella svar på detta inlägg. Dags att jag lämnar detta bakom mig.

    Jag har undrat om Petersen läst hela boken. Inte så underligt med tanke på att han inte en endaste gång berör det konkreta innehållet i något av de 14 prosastyckena eller i dramat (John Harryson har förresten spelat Beckmann). Läsaren av recensionen får veta något om språket i den första berättelsen, men det är i stort sett allt. Den som inte känner till Borchert har inte fått veta ett dugg mer än att texterna är ”akuta” och skriker autentisk historia. Någonstans uppstår också poesi i den hackande prosan (första berättelsen). (Jo, här är Petersen mer försonlig.) Men får läsaren veta något om dem som befolkar berättelserna? Vad de är med om, varit med om? Vad de känner? Vad de gjort?

    Språket i den första berättelsen är alltså outhärdligt. Resultat: Borcherts texter är väldigt, väldigt dåliga. Ja, han använder just de orden: att Borcherts texter är väldigt väldigt dåliga. Men berättelsen ”Brödet” då? I varje fall Böll menar att den är ett mästerverk: ”sval och knapp, inte ett ord för lite, inte ett ord för mycket.” Menar Petersen att upprepningarna är outhärdliga också i den berättelsen? Vem ska man tro på? Jag väljer nog Böll.

    Mitt bestående intryck är att Petersen i sin recension bjuder på en föreställning med sig själv i huvudrollen. Beckett och Borchert får nöja sig med biroller; kanske kan man likna dessa två vid rekvisita. Kanske är det så litteraturkritiken ser ut i dag? I så fall beklagar jag det djupt. För dem som läser recensioner och nu tror att ”Utanför dörren” består av outhärdligt tröttande upprepningar, outhärdlig patetik. För dem som av den anledningen kanske går miste om berättelser som ”Maskrosen”, ”Schischyfosch eller min farbrors kypare”, ”Köksklockan”, ”På natten sover ju råttorna”, ”Denna tisdag”, ”De tre mörka konungarna”. De fjorton prosastyckena och dramat är brännande och smärtsam läsning men samtidigt finns där så mycket liv, friskhet, ömsinthet, kärlek och mänsklighet. Utan ett uns av sentimentalitet. Förunderlig, märklig, lärorik läsning. Allt skrivet av en man som inte ens blev 26 år gammal. Tack, Wolfgang!

  19. På förekommen anledning bifogar jag det brev jag skickade till Per Nilson häromdagen. Och, som svar på hans kommentar ovan, ja, vi kommer att införa en notis som hänvisar till debatten på denna blog.

    Helsingborg 2008-04-07

    Hej Per!
    Och tack för brev. Som stämmer till viss eftertanke. När jag nu läser Henrik Petersens lite kåserande dubbelrecension av Beckett/Borchert igen kan jag till viss del förstå din reaktion. Men bara till viss del.
    Rent faktamässigt förefaller det ganska magert med felen. Att författarskapet omfattar 321 sidor och inte ”nästan 140” ser jag inte som något övergrepp på litteraturhistorien. Inte heller att skriva 1955 istället för 1956 – även om jag naturligtvis hade önskat att det korrekturfelet hade varit rättat.
    I övrigt handlar det om Henriks värdering av den lästa texten. Och det är en sak som jag kan ha åsikter om men aldrig försöker styra. Dina teorier att han inte skulle ha läst den lilla boken ger jag inte mycket för. Vi har haft vår Kristian Lundberg-affär – som du säkert känner till – och vad gäller Henrik är han en ytterst grannlaga litteraturrecensent.
    Det som förvånar mig och som förefaller mig lite kuriöst är att du inte alls förmår att uppfatta Henriks resonerande vandring fram till sin slutsats:
    ”Men av de inkomna böckerna, tillfälligtvis alltså med texter från just efter krigsslutet; en från den vinnande och en från den förlorande sidan—så lockar spontant Borcherts mer än Becketts. De litterära synpunkterna känns överflödiga: Trött på genre, trött på kanon, här finns sidor som skriker autentisk historia. Och här och där i den hackande prosan finns beskrivningar så naiva och direkta att verklig poesi uppstår: ”Spårvagnen for genom den dimvåta eftermiddagen. Den var grå och vagnen var gul och förlorad i det grå.” Kuriöst att läsa titeln ”Utanför dörren” mot de många slutna rummen i den övriga efterkrigslitteraturen.”
    Det han tycker är ”dåligt” har plötsligt blivit en kvalité. Så kan det vara. Hellre läsa Borchert än Beckett alltså. Så när det gäller din önskan om någon ”tillrättaläggning” av Henriks text måste jag göra dig besviken.
    Jag uppskattar emellertid att du skrev ditt brev och framförde dina synpunkter. Även om jag själv kan ha kort till vrede uppskattar jag detta mer civiliserade tonläge oss emellan.
    Med vänliga hälsningar

    Gunnar Bergdahl
    Kulturchef
    Helsingborgs Dagblad
    251 83 HELSINGBORG
    Direktnummer: 042 – 489 9006
    Mobil: 0702 709266
    gunnar.bergdahl@hd.se

  20. Från Bokförlaget perenn (utgivare av Borchert):
    Till Gunnar Bergdahl, jag uppskattar mycket ditt beslut att införa en notis som hänvisar till denna blogg. Jag högaktar dig för det. Nu kan många fundera kring recensionen och ta del av debatten och bilda sin egen uppfattning. Många kommer säkert inte att hålla med om kritiken mot recensionen, andra kommer att göra det. Utmärkt.

Kommentera