Mitt i en rörelse – jag höll på att hänga tvätt – kom det gamla ordet upp: Härmåkke! Det är ett ord för en som härmas från min barndom. Kanske var det jag som hittade på det, kanske var det någon av mina syskon, jag minns inte. För det mesta var det i och för sig jag som hittade på ord. ”Jemig” till exempel var mitt och det betydde ”hudfärgad”, ett ord som blir konstigare ju fler hudfärger man märker att det finns, så ordet ”jemig” borde ha rätt till en renässans. Eller urskiljer man inte den här speciella rosa-beiga blandfärgen som en egen färg längre? Förr fanns det i alla fall en jemig krita i varje någorlunda välförsedd kritask.
Som ni ser har jag plockat ut den jemiga kritan ur asken.
Några andra tidiga barndomsord radar upp sig för min bakåtsyn: Bröst hette ”ambolla” (med kort o-ljud) och av det ordet märker man att jag en gång var en liten storasyster som hade småsyskon som ammades. Sedan fanns det ett plagg som hette ”ambollisfodral”. Ordet ”stjärtambolla” kan te sig mera långsökt, men är väl ändå inte helt ologiskt som ordskapelse. Att bröstvårta hetat ”årborre” låter rätt underligt för mig idag, men det verkar hänga ihop med ”näsborre”, fast det blir det ju inte mindre konstigt av, betydelsen i det där ”borre” i ”näsborre” är ju i sig rätt grumlig. Att ordet ”vårta” inte lät bra i mina öron i den här kombinationen, minns jag ännu tydligt och förresten så låter det inte bra nu heller. Pung hette ”drylle” och det är väl inte mycket att säga om det – en uppfinning rätt och slätt. Och så kunde man ”hüpfehöla” – en lämning från tiden i Göttingen som sedan försvenskats – det vill säga springa med hoppsa-hoppsasteg. Det enda ordet som fortfarande används är ”Kudda”, som en av mina bröder kallas för – åtminstone i familjen (ursprungsfamlijen) och bland barndomsvänner.
