Blogg

En av fixpunkterna under bokmässan var Rumänska kulturinstitutets monter. Här strömmar nu först lite ansikten och ryggar, kända och mindre kända, från torsdagskvällens samkväm där. I vimlet ser man bland andra Mircea Cărtărescu, Herta Müller, Eva Ström, Lasse Söderberg, Ola Wallin, Anna Bengtsson och Dan Shafran, detta kulturinstituts chef.

Jag lämnar myllret och utsidan och går i stället till en insida och läser en dikt av Denisa Comănescu, (nej, hon är inte med på någon av bilderna.) Dikten, som jag lyssnade till i Rum för poesi, heter ”Pessoa” och Pessoa i dikten är en älskad katt. Katten tämjde ”mig”:

Pessoa

Vi betraktade akacian vid gatan:
vår stund av intimitet varje morgon.
Jag lämnade dig på nattduksbordet
med blicken fäst på världen utanför.
På kvällen väntade du på mig framför dörren;
vällustigt utförde du samma ritual
som lugnade och tämjde mig.
Jag kallade dig för Fernando Pessoa
redan första dagen han tog dig hem,
det var mot slutet av oktober, för åtta år sedan;
ett svart klot att mata med droppflaska.
En längre tid struntade jag i dig;
du befolkade korridorerna i ett trasigt äktenskap.
På våren ville jag lämna dig på den fuktiga marken.
Så förtvivlat hängde du i min tröja
att rädslan i dina ögon nådde även mig,
som om denna cirkelrunda cementfläck
drog ner oss båda i djupen.
De första åren gick jag utan att bry mig om dig
tills han en dag sa att du var borta.
I en vecka satt du fastklistrad i akacians topp;
man kunde se barken skrapad av din omfamning.
Ett barn klättrade upp till dig
och drog dig i ett ben tills det bröts.
Trots det återvände vi tillsammans hem.
Jag smekte dig ofta, du spann,
tryckte huvudet mot min handflata
och stirrade plötsligt på mig.
Minuter i sträck. Med ett ljus
som verkade komma någon annanstans ifrån.
Din närvaro blev oumbärlig för oss.
Du återförenade oss, varje dag putsade du av oss
den kletiga gyttjan utomhus.
I julas köpte vi inte någon gran.
I fönstret la vi några kvistar dekorerade med ljus.
När du inte längre följde deras regnbågar,
när du inte längre lämnade tidningshögen
kom rädslan tillbaka.
Jag hämtade vasen med snäckor
jag tagit med från Rhodos
och hällde dem runt omkring dig.
Jag vakade över dig ända fram till nyårsafton.
På himlen ritade fyrverkerierna upp
konturen av Hiroshimabomben.
Den sista ryckningen gav din kropp en stund
att flyta genom luften, och dina ögon
andrum att sjunka in i mörkret.

ur Glädje utan försoning i översättning av Dan Shafran

Jag hittade den här dikten i boken ”Rumänska synvinklar – författarporträtt” av Cato Lein och Lüfti Özkök. Hela Glädje utan försoning ska jag nu ge mig ut på jakt efter.

Lettland och den lettiska litteraturen har ett speciellt ljus riktat mot sig under det här årets bokmässa i Göteborg. Och mitt i C-hallen syns Lettlands jättelika ljusbruna pappmonter, en modell av det framtida lettiska nationalbiblioteket. Den syns lång väg.

En av de ledande gestalterna, för att inte säga den ledande gestalten, på den lettiska arenan under bokmässan är Juris Kronbergs, poet, översättare och förmedlare asv lettisk kultur i Sverige. Här syns han som omväxling på en TV-skärm:

Jag ger nu ordet till författaren Nora Ikstena för en liten presentation av det lettiska kynnet och lettiskhetens väsen:

Om letterna existerar det allehanda myter. Både att vi lever bland träden och äter svamp, och att vi inte kan hållas borta från sjungande och poesiskrivande. Myter brukar innehålla en hel del sanning – letterna står med båda fötterna på jorden i lika hög grad som de besjälat riktar blickarna mot himlen. Århundrade efter århundrade, dag efter dag, och så förflyter våra dagar – med att sätta potatis och skriva poesi, plocka svamp och sjunga, tända brasor och berätta berättelser. Med andra ord, vi utnyttjar de exklusiva möjligheter som det tjugoförsta århundradet erbjuder ett litet livskraftigt folk.

Jag ser Knuts Skujenieks, lettisk poesis Grand Old Man, vandra omkring under pappkonstruktionerna i den lettiska montern. Han växlar ett ord än med den ene än med den andre, han ler lite, plockar lite med något, rör sig åtminstone skenbart planlöst hit och dit bland papphyllorna och pappstolarna. Jag tar några bilder och köper hans diktsamling ”Som ekens rot till vatten” (i Juris Kronbergs översättning). Jag läser:

Sekunden sköljer dagen

Sekunden sköljer dagen.
Dagen finslipar året.
Året vässar livets ände.

Jaget är förvandlat
till ett naket
raketformat fönster.

Du tar ifrån mig allt.
Du lämnar mig bara ljus
och uppåtsträvan.

Min gotiska kärlek.

Jag minns torsdagkvällen i Röda Sten med ung baltisk poesi. Juris Kronbergs höll i tyglarna också här:

En av rösterna tillhörde Agnese Krivade:

Här kan ni höra hennes magnetiskt häftande läsning. Ännu har jag tyvärr ingen svensk text att lägga in av henne…

•

De närmaste dagarna tänker jag lägga in ytterligare några lite kortare texter om bokmässan under Pausträdet. Om ungefär en vecka kommer jag att publicera den första av ett par lite mer omfattande texter om mässan i Salongen. Just nu hittar ni Jelenas text om Leipziger Buchmesse överst där – läs den!

Snart är det bokmässa i Göteborg och Urszula Kozioł kommer att vara där. Jag förbereder mig inför hennes läsning i Rum för poesi på fredag klockan tre. Då ska jag sitta där och lyssna. Idag väljer jag att läsa hennes dikt ”Från plagen” i översättning av Anders Bodegård:

Från plagen

Solen sätter sig nu i båten
för att segla längs världens osynliga sida

dagen gömmer ansiktet
i nattens svarta händer
med rikt beringade fingrar

jag måste återigen
gå i gryningen på havsstranden
och bland de många stenarna
plocka ut några.

Stenen jag håller i handen
skall skänka mig sin evighet
stenen jag håller i handen
skall skänka orden förtätning
må dess sfär lägga sig över min
i ett asymmetriskt collage
vars hemlighet
skall beseglas av ett kinesiskt tecken
inritat i pennan
som ägs av den där fisktjuven
den svarta korpen