Blogg

Inese Zandere (född 1958) är en av de många lettiska författare som kommer till bokmässan i Göteborg den här hösten. Sedan 1997 är hon chefredaktör för tidskriften Rigas Laiks. Hon har givit ut flera diktsamlingar: ”Liten bok” (1983), ”Lyckliga lögner” (1988) och ”Svarta ormens bageri” (2003). Dessutom har hon skrivit ett flertal barnböcker.

Jag väljer nu att läsa en dikt ur samlingen ”Svarta ormens bageri” i översättning av Juris Kronbergs:

TÄNK DIG EN annorlunda mor
som kommer på trädgårdsgången med äpplen
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . i förklädet
i sin lena hand håller hon ett svärd utan att veta om det
hon bär det så tryggt
som en gladiolus till skolan
och som för att skrämmas
faller ännu ett äpple
tungt i det långa gräset
de små änglarnas suckar i träden får de första löven att
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . spricka ut
hösten är bara en föraning
om det som ska komma för oss båda
och hur mycket det ska smärta
mörkrött svärd
sammetslent och milt i hennes lena hand
mor närmar sig hon bär bördor hon vet allt om
och bördor om vilka
hon inte vet någonting
jag vill fly och slippa födas
jag vill att vintern ska komma till trädgården
att isflak ska täcka oss
och rost och frost beblandas på svärdet
må vår smärta aldrig mogna
men jag går fram och kysser mor
en sorgsen besk doft
i vår septemberträdgård en röd droppe
på äpplets vita hud

PS Jag kommer tillbaka hit efter helgen. På återseende!

Välkommen!
Javisst får du slå dig ner här på min skrivplats vid det stora köksbordet. Vad kan jag bjuda dig? ”Primtalens ensamhet”? I Salongen har jag lagt en liten text om Paolo Giordanos bok, "La solitudine dei numeri primi", och här är en flik som smakprov – lite bittert kanske:

När han och Alice så möts, känner de båda att de hör ihop, fast med ett opasserbart avstånd emellan sig. Mattia – och kanske författaren också – tänker sig dem som primtal, ensamma för att de inte hör ihop med några andra tal, men de är också primtalstvillingar (som till exempel 11 och 13), tänker Mattia, primtal som enbart skiljs åt av en tunn tunn vägg, det vill säga av ett enda annat tal. Den här talmystikbilden av deras förhållande har något lockande över sig och samtidigt ger bilden en nyckel till Mattias psyke. Här i föreställningen om Alice och Mattia som primtalstvillingar, som nära men aldrig tätt intill varandra, klappar romanens magra hudlösa hjärta, här finns något enastående.

Hos Rossella Iannone finns också några snabbt nerknattrade rader om ”La solitudine dei numeri primi”, om du har lust…

Eller vill du kanske läsa något i ”Mein Lied geht weiter” av Mascha Kaléko?

Nichts ist

– sagt der Weise.
Du läßt es erstehen.
Es wird mit dem Wind
Deines Atems verwehen
Unmerklich und leise.
Nichts ist. Sagt der Weise.

Ingenting är

– säger den vise.
Du låter det födas.
Med din andedräkts vind
Skall det förödas
Omärkligt och stilla.
Ingenting är. Säger den vise.

•

Mein schönstes Gedicht

Mein schönstes Gedicht?
Ich schrieb es nicht.
Aus tiefsten Tiefen stieg es.
Ich schwieg es.

Min vackraste dikt

Min vackraste dikt?
Jag skrev den inte.
Ur djupaste djup steg den.
Jag teg den.

De här översättningarna, som naturligtvis har brister, väntar lugnt på en förbättrande hand…

•

PS Jag läste alldeles nu i SvD att de stora förlagen i Sverige minskar sin utgivning av utländsk litteratur; man vill satsa mer på svenskt. Norstedts förlagschef Viveca Eklund säger: ”De svenska författarna är även lättare att marknadsföra. De utländska författarnas närvaro i Sverige är relativt begränsad och kontakten med läsarna försvagas.” Jag kan inte låta bli att undra hur det ser ut med kontakten mellan läsarna och döda författare. Mascha Kaléko är både utländsk och död. Dessutom skrev hon aldrig sin vackraste dikt…

Jag tänkte att det här kunde få vara en plats för en urgammal kinesisk dikt. Strandgräsets vippor är som mjuka penslar som kunde doppas i djupsvart tusch för att med några snabba precisa drag sedan måla den ensamme fiskaren i sin ranka båt på det stilla vattnet under berget. Är det förresten inte hans lilla eka vi anar längst till höger?

Mitt vita hår kan bli ett långt, långt rep,
men lodar aldrig sorgens djup ändå.

Li Po