Välkommen!
Javisst får du slå dig ner här på min skrivplats vid det stora köksbordet. Vad kan jag bjuda dig? ”Primtalens ensamhet”? I Salongen har jag lagt en liten text om Paolo Giordanos bok, "La solitudine dei numeri primi", och här är en flik som smakprov – lite bittert kanske:
När han och Alice så möts, känner de båda att de hör ihop, fast med ett opasserbart avstånd emellan sig. Mattia – och kanske författaren också – tänker sig dem som primtal, ensamma för att de inte hör ihop med några andra tal, men de är också primtalstvillingar (som till exempel 11 och 13), tänker Mattia, primtal som enbart skiljs åt av en tunn tunn vägg, det vill säga av ett enda annat tal. Den här talmystikbilden av deras förhållande har något lockande över sig och samtidigt ger bilden en nyckel till Mattias psyke. Här i föreställningen om Alice och Mattia som primtalstvillingar, som nära men aldrig tätt intill varandra, klappar romanens magra hudlösa hjärta, här finns något enastående.
Hos Rossella Iannone finns också några snabbt nerknattrade rader om ”La solitudine dei numeri primi”, om du har lust…
Eller vill du kanske läsa något i ”Mein Lied geht weiter” av Mascha Kaléko?
Nichts ist
– sagt der Weise.
Du läßt es erstehen.
Es wird mit dem Wind
Deines Atems verwehen
Unmerklich und leise.
Nichts ist. Sagt der Weise.
Ingenting är
– säger den vise.
Du låter det födas.
Med din andedräkts vind
Skall det förödas
Omärkligt och stilla.
Ingenting är. Säger den vise.
•
Mein schönstes Gedicht
Mein schönstes Gedicht?
Ich schrieb es nicht.
Aus tiefsten Tiefen stieg es.
Ich schwieg es.
Min vackraste dikt
Min vackraste dikt?
Jag skrev den inte.
Ur djupaste djup steg den.
Jag teg den.
De här översättningarna, som naturligtvis har brister, väntar lugnt på en förbättrande hand…
•
PS Jag läste alldeles nu i SvD att de stora förlagen i Sverige minskar sin utgivning av utländsk litteratur; man vill satsa mer på svenskt. Norstedts förlagschef Viveca Eklund säger: ”De svenska författarna är även lättare att marknadsföra. De utländska författarnas närvaro i Sverige är relativt begränsad och kontakten med läsarna försvagas.” Jag kan inte låta bli att undra hur det ser ut med kontakten mellan läsarna och döda författare. Mascha Kaléko är både utländsk och död. Dessutom skrev hon aldrig sin vackraste dikt…
Vad jag mest undrade, när jag läste den artikeln i SvD, var vilken utländsk litteratur man minskade på. Det är ju inte som om de flesta förlag har någon enorm utgivning av någon annan utländsk litteratur annat än den från engelskan översatta, och jag sörjer väl inte så hemskt mycket om vi får något färre engelska deckare i Sverige (även om det, även när det gäller ett språkområde som svenskar läser så mycket från som engelska, är trist med litterär isolering).
//JJ
Det undrade jag också över och jag svarade mig själv: De skär väl i allt utländskt. Jag sörjer inte heller över en minskning av utgivningen av engelska eller amerikanska deckare. Jag tyckte bara att motiveringen för nedskärningen av det utländska kändes så obehagligt infantil och inkrökt: Läsarna måste få frottera sig med författarna ordentligt, annars kan/vill de inte läsa deras böcker.
Bodil, nu kan jag inte låta bli att berätta: en av Sverige främsta översättare berättade för mig alldeles nyligen om en bok han introducerat för ett stort förlag, och fått det häpnadsväckande svaret, att de ogärna ger ut honom, han är död och ”inte utvecklingsbar”. Det där var kanske bara en från ryggmärgen kommande reaktion, så korkad är den ju, men ville berätta ändå.
Det låter väldigt sorgligt, men det passar perfekt in i bilden av den här jättebabyläsaren, som egentligen inte alls vill läsa utan som vill ”vara med författare”, i alla fall med kända författare, ja, egentligen är det där med författare inte alls viktigt, babyn vill vara med kändisar och ”bli sedd” och kanske också lite känd. Då blir allting så väldigt ”utvecklingsbart”. Det fattar du väl, Thomas, det fattar väl översättaren av den där författaren. Vi är ju inte kloka som inte fattar det här busenkla, utvecklingsbara.
Nu har jag också läst artikeln, och för Norstedts del verkade det ju vara mest utländsk ”spänningslitteratur”.
Och inte för att jag heller har särskilt stort förtroende för de stora förlagens ansvarstagande, men de har en poäng i att det har givits ut för mycket böcker. Det ges ut mer och mer böcker för varje år. Och folk köper inte böcker mer och mer i samma utsträckning.
Det sker alltså en överutgivning, jag skulle gissa att en stor del av den ligger inom deckare och kokböcker.
Fast tråkigt nog går det här säkert ut över den seriösa samtida litteraturen. Läste för något år sen en intervju med Dorotea Bromberg som var så förbannad på svenskarna för de köpte inte längre något annat än svenskt. I princip.
Hon, om någon, borde väl veta.
Tänkte på en annan sak som jag kanske borde skriva ett inlägg om. När jag var liten köpte mina föräldrar de böcker som det talades om, det var Grass och French och Solsjenitsyn (som jag inte heller kan stava till) utöver de svenska författarna. Det var liksom självklart så.
Idag känner jag INGEN jämnårig med mig själv som gör samma sak. Medan mina föräldrars vänner också gjorde och gör det.
Det är ett köpmönster, konsumtionsmönster av just litteratur som helt har förändrats.
Min moster brukar ge mig ett par volymer av årets nobelpristagare i julklapp. När hon slutar med det kommer jag aldrig läsa årets nobelpristagare i hårt band och i samband med att han/hon är nyutnämnd. Det kommer att ske när något råkar komma i min hand som finns i pocket.
Folk köper inte böcker längre. De köper möjligen pocketböcker som de sen slänger eller lämnar i tidningsinsamlingen. Det gäller min generation och yngre, och det mönstret kommer aldrig gå tilllbaka till mina föräldrars generations.
Vilket i och för sig inte kommer att leda till att den seriösa litteraturen går under, men den kommer i allt högre utsträckning bli som Horace sa: en subkultur, en initierad skaras nisch.
Inget för kreti och pleti.
Ja, det verkar vara mest utländsk så kallad ”spänningslitteratur” som det ska skäras i och det tycker jag som sagt inte gör något. Men jag tycker fortfarande att motiveringen som Viveca Ekelund ger(:”De svenska författarna är även lättare att marknadsföra. De utländska författarnas närvaro i Sverige är relativt begränsad och kontakten med läsarna försvagas.”) är störande och fånig. Dessutom fortsätter hon så här, i samma anda: ”Vi måste öka författarnas närvaro och kontakt med läsarna.” Det är möjligt att hon i någon mån har rätt i att det är lättare att sälja böcker om det finns en sådan här kontakt, men det blir det inte mindre trist av.
Ja, där kan jag bara hålla med dig, i allt du säger. Det är inte folk som vill läsa böcker som behöver kontakt med författare, det är någon annan sort. Men sorten verkar bli fler och fler.
Dessutom är det emot själva författandets kärna på något vis. Har man skrivit en bok så har man ju sagt det man hade att säga där. Det gör man inte lika bra i intervjuer eller chattande med läsarna eller något annat lika puckat.
Ja. nu vill jag inte på något sätt säga emot er men jag plockar bara upp era bisatser om utländsk ”spänningslitteratur”. Det vore väl betydligt angelägnare att skära ner svensk spänningslitteratur som utan något som helst undantag är bara skräp jämfört exemplevis med P.D. James, Ruth Rendell, Patricia Highsmith m.fl. Norsk också, nästan lika dålig.
Kraftuttryck, vad det var kul att generalisera ordentligt! Naturligtvis har jag inte läst all svensk ”spänningslitteratur” men jag har faktiskt provläst en hel del och aldrig träffat på något som var bra sedan Trenter, H.K. Rönblom etc. Särskilt urusla är Stieg Larsson och Camilla Läckberg.
Det var roligt att skriva så här men jag får väl göra det på min egen site i fortsättningen 😉
Hej Bengt,
du är välkommen och du är i gott ( eller välgörande dåligt) sällskap här: Nu häller vi beck över den svenska spänningslitteraturen och rullar den i fjädrar! Jag vet ingenting om vad Läckberg eller Larsson skriver, men jag litar på ditt omdöme.
Ja… så kommer jag här sent omsider- och kan bara hålla med om att man gott kan rulla den svenska spänningslitteraturen i beck och hälla massor av fjädrar på den. Ledsen blir jag också för jag tänker på de fina dikterna av Mascha Kaléko som förmodligen aldrig kommer att bli utgivna här i Sverige. Dels är Kaléko ju onekligen död dels skrev hon lyrik… ingen bra kombination förmodligen. Jag är själv så glad för mitt exemplar av ” Das lyrische Stenogrammheft” men tänk så synd att många inte får möjlighet att ta del av de här underfundiga dikterna.