En titt in i Wikanders bok om de indoeuropeiska språken

Jag har läst en bok av språkforskaren Ola Wikander igen. Som säkert en och annan minns, slog han igenom för något eller några år sedan med boken ”I döda språks sällskap”. Jag skrev ett litet inlägg om ett kapitel i den i vintras. Se här om du är intresserad.

bok

Nu har jag läst ”Ett träd med vida grenar – de indoeuropeiska språkens historia”, en mycket lärd och samtidigt rolig bok. Wikander hanterar både sitt jättelika stoff och sina läsare med säkra och samtidigt okonventiella handgrepp.

Även om jag inte som Wikander genomgick min första kurs i indoeuropeistik vid femton års ålder, så har jag funderat över språk och släktskap mellan språk sedan början av tonåren. Jag har genom åren läst både det ena och andra om indoeuropeiska språk (och även om andra språk) och allt emellanåt har jag gjort egna jämförelser mellan de språk, som jag har någon form av insyn i. Wikanders bok har skapat ordning i mina föreställningar om språkfamlijen, den har givit rader av intressanta exempel och förklaringar av utvecklingsförlopp. Dessutom har jag haft stort nöje av Wikanders speciella sätt att möta sina läsare. Jag tänker på den här platsen bara göra några små punktuella nedslag i texten, där jag har lust. För den som vill läsa en ordentlig recension av boken finns en utmärkt sådan här av Lars Lönnroth.

Nu ber jag att få föra er in i det kuriosakabinett jag har plockat ihop ur bokens rika innehåll:

I kapitlet ”Indoeuropeisk religion och andlig kultur” finns en mycket spännande passus om vad man kunnat komma fram till om synen på människan och hennes plats i tillvaron i de gamla indoeuropéernas värld genom att undersöka orden för ”människa”. Så här skriver Wikander:

Hur man såg på människans roll i världen illustreras på ett ganska intressant sätt av de rekonstruerbara orden för vår art. Förutom det allmänna *manu- (som är bakgrunden till vårt "man" och "människa", det senare dock lånat från tyskan) dyker två uttryck för "människa" upp i flera IE-språk. Det första av dessa är det vi finner i latinets homo och humanus (och alltså låneordet human) och likaså i andra halvan av ordet brudgum (gotiska guma, "man") och svenskans femininform "gumma". Detta ord är besläktat med ett antal ord som betecknar "mark, jord", till exempel latinets humus, grekiskans khthon, fornkyrkoslaviskans och ryskans zemlja (som i Novaja Zemlja, "nya landet"), sanskrit ksam, hettitiska tekan och tochariska tkam. […] Människan är alltså en "jording", en person bunden till marken, vilket blir intressant om man ser det i kontrast till att gudarna beskrivs med ett ord härlett från *diw-, "himlen".

Annat jag har fastnat för är upplysningarna Wikander ger om det i språkliga sammanhang viktiga ordet ”tunga” och detta ords etymologi. Det visar sig ordet finns bevarat i en rad indoeuropeiska språk, men att det svenska ordet till sin form ligger ovanligt nära det protoindoeuropeiska urordet: *dnguH. Wikander gör antagandet att ordet ”språk” på protoindoeuropeiska borde ha varit bildat på just detta ord för tunga och han avslutar stycket med att klämma till med denna fråga: ”En kurs i ’dngu-iska’, någon?”

Ordet ”vischan”, som väl låter modernt och slangit, är ett lån i svenskan från romani. Av Wikander får vi veta att ordet går tillbaka på det protoindoeuropeiska ordet *weik- för ”by” och ”land”.

Och för er som var med på den tiden då vi roade oss med björnar och honung här, kan det var intressant att läsa Wikanders björn-och honungsavsnitt i boken. Han utgår från det ryska ordet för björn, medved, och säger att ordet är en sammansättning av de gamla indoeuropeiska orden *medu- ("honung", "mjöd") och *hed- ("äta"), vilket ger "honungsätare". Vi var alltså på rätt spår den där gången i Vrchlabí!

medved

(Tyvärr har jag inte kunnat återge det exakta skrivsättet av de rekonstruerade indoeuropeiska orden, eftersom jag saknar vissa tecken. Även en del ord på andra fornspråk är ungefärligt skrivna.)

6 tankar om “En titt in i Wikanders bok om de indoeuropeiska språken

  1. Fascinerande text som alltid när du kommer in på dessa ämnen. Läste Lönnroths recension som du länkar till. Visst är det litet märkligt att han måste ägna nästan halva recensionen åt att tala om att det här är ingenting farligt och liksom friskriva sig från misstankar om rasism osv?

  2. Ja, Bengt, jag håller med dig om att Lönnroths text håller till väl länge vid det där med att man inte behöver vara nazist för att man är intresserad av (indoeuropeiska) språk, men han säger också en hel del bra saker, som det här till exempel:

    *Däremot ger ordförrådet och språkutvecklingen i kombination med arkeologiska fynd viktiga nycklar till Europas och Asiens äldsta kulturhistoria. Det är bland annat detta som gör indoeuropeiska studier så fascinerande. Dessutom har själva den komparativa metoden, som går ut på att rekonstruera äldre språk genom att jämföra senare språkformer, en underbar skönhet jämförlig med matematikens.*

    Och sedan är det ju så att Wikander själv tar upp det här med det historiska utnyttjandet av indoeuropeistiken för rasistiska ändamål på rätt många ställen i boken. Visserligen är det inte fråga om några långa passager, men han återkommer gång på gång. Så Lönnroth har kanske påverkats av detta. (Och människan söker ju gärna ondskan i det förtrogna, på platser där man sett den förr och inte i det ännu okända där den kanske snart kommer att dyka upp med stor kraft.)

  3. Ja, jo, jag har ju inte läst boken så det är väl dumt att recensera recensionen. Jag tyckte också att den innehöll intressanta upplysningar, jag bara undrade litet över själva anslaget.

    Troligen läste jag väl in för mycket i det hela.

    Å andra sidan sitter yttrandefriheten trängre och trängre så det är vanligt att folk känner sig tvungna att börja med att ursäkta sig för vad man inte skriver om och vad man inte tycker.

  4. Ich bin ganz deiner Meinung, när det gäller det sista här. Det pågår så mycket krumbuktande överallt, så det blir ibland väldigt lite plats över för det som verkligen behöver sägas.

  5. Ha – även jag håller just nu på och läser Ett träd med vida grenar. Lönnroth borde ha låtit bli det där och skrivit hur fascinerande indoeuropeisk språkhistoria är – för sin egen skull.

  6. Och jag kunde kanske låtit bli att använda ordet ”utmärkt” om recensionen.

    Har du också några favoritställen i boken förresten?

Kommentera