Ofta menar vi att människan åtminstone i stort sett förblivit densamma genom århundradena ja, till och med genom årtusendena. Samma brister och svagheter häftar vid henne. Hon/vi blir inte bättre, vi lär oss en del nytt, men våra inre egenskaper förblir desamma, vi vet inte mer om livet som sådant och vi blir inte visare. Samtidigt (detta underliga ord som inte alls betyder ”vid samma tid”) finns det bland oss människor en stor tilltro till Utvecklingen och då inte bara på naturvetenskapens och teknikens områden, nej, också när det gäller till exempel litteraturen finns hos många den här idén om Utvecklingen. Hur ofta säger vi inte med aktning i rösten att en viss författare var ”före sin tid” och att ”först eftervärlden” förstått hans/hennes verk till fullo? Varför är det större att bli förstådd av eftervärlden än av sin samtid? Och om jag skulle säga att den eller den av dagens stora författare hade blivit mycket djupare förstådd av en läsekrets i slutet av 1800-talet än av dagens läsare – varför skulle detta ha en sådan fadd klang och varför skulle det inte vara någon som önskade sig vara den författaren? Vi vet ju eller anar i alla fall att framtiden kommer att föda nya floskler och ny blindhet och inskränkthet. Varför är vi ändå så besatta av den? (Och "samtidigt" så – chict – pessimistiska i våra förväntningar på den.)
•••
Tillägg: Jag låter Thomas Nydahl presentera årets Nobelpristagare i litteratur här.
