Lundaförlaget Bakhåll ger nu undan för undan ut Kafkas samlade verk i nyöversättning. Nyss fick jag en bok i min hand med fyra noveller av Kafka utgiven av detta förlag, en liten vacker bok, som inte hör till denna stora serie, utan som räknas som en introducerande ”sidobok”.
Det inte samma urval i de här båda utgåvorna, men här och där möts de.
Redan efter läsningen av den första novellen, ”Domen”, i den här lilla samlingen, tänkte jag att det här är en mycket lyckad översättning. Egentligen brukar jag läsa Kafka på tyska, men i bokhyllorna här finns hans böcker dessutom både på svenska och tjeckiska. Efter läsningen av ”I straffkolonin och andra noveller” fick jag idén att göra en liten jämförelse mellan någon text i originalet och de båda svenska översättningarna av denna, den gamla av Teddy Brunius och Arne Hägglund och Bakhålls nya av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Jag valde novellen ”En läkare på landet”. Eftersom jag inte har tid att skriva av hela novellen tre gånger och ni inte heller har tid eller lust att läsa alltsammans här på skärmen, så har jag tagit ut ett mindre stycke. Jag har inte valt det för att peka ut några svagheter i den gamla översättningen, det lockar mig inte att göra så. Man kan säga att jag tagit ut ett avsnitt på måfå eller att jag tagit ut ett spännande textställe. Stycket börjar där läkaren efter en färd genom snöstorm just kommit fram till den sjuke och jag har skrivit av de tre versionerna efter varandra här. Vad jag vill med det här? Dels vill jag visa hur svårt det är att översätta Kafka, trots att han egentligen inte har något särskilt komplicerat språk, men det smiter på ett svårefterhärmligt sätt som en handske kring tanken. Dels vill jag tillsammans med er titta på vad det är som skiljer de två översättningarna åt.
Mager, ohne Fieber, nicht kalt, nicht warm, mit leeren Augen, ohne Hemd hebt sich der Junge unter dem Federbett, hängt sich an meinen Hals, flüstert mir ins Ohr: ”Doktor, laß mich sterben.” Ich sehe mich um; niemand hat es gehört; die Eltern stehen stumm vorgebeugt und erwarten mein Urteil; die Schwester hat einen Stuhl für meine Handtasche gebracht. Ich öffne die Tasche und suche unter meinen Instrumenten; der Junge tastet immerfort aus dem Bett nach mir hin, um mich an seine Bitte zu erinnern; ich fasse eine Pinzette, prüfe sie im Kerzenlicht und lege sie wieder hin. ”Ja”, denke ich lästernd; ”in solchen Fällen helfen die Götter, schicken das fehlende Pferd, fügen der Eile wegen noch ein zweites hinzu, spenden zum Übermaß noch den Pferdeknecht -” Jetzt erst fällt mir wieder Rosa ein; was tue ich, wie rette ich sie, wie ziehe ich sie unter diesem Pferdeknecht hervor, zehn Meilen von ihr entfernt, unbeherrschbare Pferde vor meinem Wagen? Diese Pferde, die jetzt die Riemen irgendwie gelockert haben; die Fenster, ich weiß nicht wie, von außen aufgestoßen; jedes durch ein Fenster den Kopf stecken und, unbeirrt durch den Aufschrei der Familie, den Kranken betrachten.
•
Den äldre översättningen:
Pojken som är mager, feberfri, varken kall eller varm och med tom blick, lyfter sig mot mig under fjäderbolstern, griper mig om halsen och viskar mig i örat:
-Låt mig dö, doktorn.
Jag ser mig om, men ingen har hört det. Föräldrarna böjer sig tysta fram och väntar på min dom. Systern har tagit fram en stol för min handväska. Jag öppnar väskan och söker bland mina instrument. Pojken trevar alltjämt i sängen efter mig för att påminna mig om sin bön. Jag tar fram en pincett, granskar den i ljusskenet och lägger tillbaka den igen.
Ja, tänker jag hädiskt, i sådana här fall hjälper gudarna, sänder en häst när det är omöjligt att få en på annat sätt, skaffar för brådskans skull ännu en häst och bidrar dessutom i sin omåttlighet med en dräng.
Först nu kommer jag att tänka på Rosa. Vad kan jag göra, hur skall jag rädda henne, hur skall jag kunna slita henne från denne dräng som är tio mil från mig, när jag dessutom framför vagnen har hästar som jag inte behärskar? Dessa hästar som nu på något sätt spänts från. Fönsterna har på något sätt slagits upp utifrån. Genom var sitt fönster sticker hästarna in huvudena och betraktar den sjuke utan att förbluffas av familjens rop.
•
Bakhålls översättning:
Mager, ingen feber, varken särskilt varm eller kall, med tom blick och bar överkropp reser sig pojken under täcket, slår armen om min hals och viskar i mitt öra:
-Doktorn, låt mig dö!
Jag vänder mig om, ingen har hört det, föräldrarna står tysta och framåtböjda i avvaktan på mitt utlåtande, systern har ställt fram en stol till min väska. Jag öppnar väskan och letar bland mina instrument, pojken famlar efter mig från sängkanten för att påminna mig om sin bön, jag plockar upp en picett, granskar den i skenet av ett vaxljus och stoppar ner den igen. ”Ja”, tänker jag hädiskt, ”i sådana här fall hjälper gudarna till, skaffar fram hästen som saknas, ja, i brådskan skickar de ytterligare en, och till råga på allt den där drängen…” Först nu kommer jag att tänka på Rosa igen, vad ska jag göra, hur ska jag kunna rädda henne, hur ska jag kunna dra fram henne där hon ligger under drängen, när jag har tio mil hem och oregerliga hästar spända för min vagn? Dessa hästar som på något underligt sätt slitit sig, slagit upp fönstren utifrån – jag vet inte hur det gått till – och nu sticker in huvudet genom varsitt fönster och tittar på den sjuke utan att bekymra sig om att familjen börjar skrika.
Låt oss läsa och begrunda. Och kanske vill någon sedan också säga något…
