Blogg

Höstmorgon vid havet

Klockan är strax efter sju och det ljusnar sakta över hav och land. Vi strövar omkring på Subbeberget och ser ut över de yttersta klipporna där. Sedan fortsätter vi mot söder, mot Stora Apelviken. Längst ut i fjärran skymtar Rödskär. Vi går och går, ner till vattnet, upp till det gamla vattentornsparet Albert och Frida, runt bland låga krypekbuskar. På hemvägen går vi i sanden utmed Lilla Apelviken. Så här om senhösten får också hundar vara här och man märker nästan inte att det stora fashionabla Kusthotellet finns där bakom dynerna…

Det är en stilla lycka att vandra så här – hund och människa – långt bort ifrån allt egendomligt balanserande på tunna slippriga spänger av ”folklighet”, ”elitism”, ”blabla-normativitet”, ”maktordningar”, ”mångfald”, "mingel", ”vanliga människor” och ”segregering”.

1

2

3

4

5

PS I Salongen har vi just påbörjat en liten textserie som har sin utgångspunkt i Kerstin Ekmans essäsamling ”Herrarna i skogen”. Fler skribenter är välkomna att skicka in texter.

Andra platser – andra pumpor

I den här plötsligt uppkomna eller kanske återkomna pumptiden kommer jag att tänka på en bild som då och då fanns framför mina ögon under några sommardagar på Casali Scjs i norra Friuli. På väggen i restaurangen där hängde en affisch med just pumpor och på den stod det på friulanska: ”A Vençon dín dal cogoç a ducj”. På italienska blir det ”A Venzone diamo delle zucche a tutti”. Och på svenska skulle det bli: ”I Venzone ger vi pumpor till alla”. Möjligen är "cogoç" singular, så det kanske ska stå "della zucca" och "pumpa" i stället. Och eventuellt är det där ”ge” lite vidlyftigt eller symboliskt, kanske betyder det ”servera” här…

cogoc

På ”campo da tennis” är det numera bara getter som spelar.

Dustin Hoffman i Midnight Cowboy

Det är mycket sällan jag ser en hel film numera – jag tittar över huvud taget väldigt lite på ”rörliga bilder”. Med åren har jag tappat förmågan och lusten att se på film på det där intensiva och följsamma sättet, fast nu under den allra sista tiden har jag gjort några smärre avvikelser tillbaka till ett koncentrerat seende av film. Härom kvällen såg jag Midnight Cowboy, John Schlesingers kända film från 1969. Jag ska inte berätta handlingen, för den har nog berättats både väl och ofta – klicka på länken, om ni skulle ha glömt den eller om minnet av den är ”ofärskt” – eller leta upp en bättre sida.

Det som dröjer sig kvar av filmen och som ger mig mardrömmar om nätterna är Dustin Hoffmans Ratso-Rizzo-gestalt. Jag föreställer mig att filmen var tänkt att ha en annan huvudperson än den sjuke smutsige halte smågangstern Rizzo (romanen den bygger på har det säkert). Om inte annat så heter ju filmen ”Midnight Cowboy”. Det är inte det att Jon Voight gör sin roll som ”cowboyen” dåligt, nej den rollgestaltningen griper också, men han kan inte alls värja sin huvudroll emot Hoffmans hjärtslitande avgrundskarisma. Kanske är det så att alla andra alltid blir bifigurer i filmer där han spelar med, det vet jag inte, men jag skulle kunna tänka mig det. I ”Midnight Cowboy” är det som om det vore tomt i rummet varje gång Hoffman inte är där och de filmsekvenser där han inte är med blir till väntan på att han ska dyka upp på nytt och halta, hosta, gråta, svettas och lida igen, så att han fyller tittaren till brädden med existentiell ångest och skräck för förfallets oåterkallelighet. Redan denna sjukliga, trampade och gränslöst förkomna smågangsters stunder av bitter liten elakhet skär igenom mig och skapar ett skräckfyllt bryderi och ändå är de stunderna lättare att uthärda än det rena (smutskantade) skälvande lidandet. För när han säger ”I’m scared” med lite hackig och ändå slirig röst, känner jag en kväljande blandning av fasa och skam. Vem kan hjälpa någon som är så illa ute och som samtidigt är så obehaglig? Fast cowboyen/gigolon gör det ju. Och när Hoffman inne i Rizzo säger att han håller på att falla sönder – I’m falling apart” – så tror jag honom så djupt in i tarmarna, att det är svårt att alls orka höra eller se på honom. Men också i det lilla skenbart betydelselösa lyckas han vidröra punkter i mitt undermedvetna på ett sådant sätt att också de här ”möjliga andningspauserna” blir svåruthärdliga: Hans röst som, när han vill bjuda på en blaskig liten skvätt av något obestämt i en smutsig kopp, säger ”coffee” med det där långdragna nasala å-ljudet låter så kladdigt-hjälplöst-stolt att det kletar fast i minnet på mig och klistrar och klibbar vidare. Hoffman kan se ut och låta som om han höll på att lösas upp, men inne i det där halvt upplösta ropar någon förtvivlat på hjälp. Det är fruktansvärt. Men det är också stor konst. Som jag – i alla fall stundtals – önskar att jag inte hade upplevt.

bild

Här finns något av filmen. Titta noga (eller låt bli); inne snutten finns ett par ögonblick att drunkna i.

PS Det kommer att vara "tyst" här fram till helgen.

Marin Sorescu: Stege till himlen

bild

Stege till himlen

En spindeltråd
hänger från taket
precis över min säng.

Varje dag märker jag
hur den kommer allt lägre.
Man skickar mig till och med
stegen till himlen, säger jag.
Man skickar mig den från ovan.

*Även om jag magrat oerhört mycket

  • jag är bara skuggan av vad jag en gång varit –
    tycker jag ändå att min kropp
    är för tung
    för denna bräckliga stege.*

– Själ, gå före du.
Sakta! Sakta!

dikt av Marin Sorescu i översättning av Dan Shafran

Litteratur och lidande

Igår fick Jean-Marie Le Clézio ta emot Stig Dagerman-priset i Älvkarleby i norra Uppland, platsen där Stig Dagerman föddes och där han också ligger begraven. Jag överlåter åt andra som är bättre skickade för detta att skriva om Le Clézio och vänder i stället blicken mot Dagerman igen och närmare bestämt till den lilla boken ”Tysk höst”. Jag stjäl några inledande ord om boken från mig själv från en annan gång:

![bok](/wp-content/PICT5/PICT5489_01_01.jpg @alignright)Under hösten 1946 gjorde Dagerman en reportageresa i det sönderbombade Tyskland och skrev en serie artiklar som längre fram kom att samlas i denna bok.

Innan jag började läsa boken tittade jag igenom kapitelrubrikerna. Så här lyder de: ”Tysk höst”, ”Ruiner”, “Bombad kyrkogård”, ”De fattigas tårta”, ”Konsten att sjunka”, ”De ovälkomna”, ”Rivalerna”, ”Förlorad generation”, ”Rättvisans gång”, ”Kall dag i München”, ”Genom de hängdas skog”, ”Retur Hamburg” och ”Litteratur och lidande”. Att läsa de här titlarna är som att glänta lite på varje kapiteldörr. De för också tanken till Wolfgang Borcherts texter.

Idag vill jag läsa det sista kapitlet ”Litteratur och lidande” med er och jag börjar med att låta Dagermans egna inledningsord tala direkt till oss:

Hur långt är det mellan litteraturen och lidandet? Beror distansen på lidandets art, på lidandets närhet eller lidandets styrka? Är det närmare mellan dikten och det lidande som vållas av eldens återsken än mellan dikten och det lidande som springer ur elden själv? I tiden och rummet näraliggande exempel visar att det finns ett så gott som omedelbart samband mellan dikten och det avlägsna, det slutna lidandet, ja kanske man till och med kan säga att redan detta att lida med andra är en form av dikt, som känner en häftig längtan efter ord. Det omedelbara, det öppna lidandet skiljer sig från det medelbara bland annat därigenom att det inte längtar efter ord, i varje fall inte i det ögonblick det utspelas. I jämförelse med det slutna är det öppna lidandet blygt, tillbakadraget och tystlåtet.

I det här kapitlet eller reportaget är Dagerman på väg hem efter sin tyska resa. Han sitter på planet och tänker tillbaka på människor han mött i Tyskland och han ser landet försvinna under sig i vintermörkret:

medan Frankfurts ljus släcks i en sky av mörker och den svenska flygmaskinen höjer sig över det tyska lidandet med en hastighet av trehundra kilometer i timmen är det kanske framför allt en tanke som tränger sig på resenären: hur skulle det vara att behöva stanna kvar, att behöva vara hungrig varje dag, att behöva sova i en källare, att varje ögonblick kämpa med frestelsen att stjäla, att behöva skaka av köld varje minut, att ständigt behöva överleva också det mest svårlevda?

Han tänker inte minst på konstnärerna och diktarna han träffat och talat med i det krossade landet. Han funderar över deras olika sätt att försöka ”mäta distansen mellan konsten och lidandet". Framför sig ser han en ung författare han besökt i en vacker, något förfallen villa i en skog, inte långt från nöden, men ändå helt bortom den eländigaste och smutsigaste sorten av den. Han tänker på bokhyllorna fyllda med klassiker, på de magra hungriga små döttrarna och på potatisen och grönkålen han serverades, som författaren köpt för den nästsista skrivmaskinen. Han minns den unge författarens ord om lidandets lycka.

Det är något tvetydigt över hela det här avsnittet om den unge författaren. Det är tydligt att det här inte handlar om någon de många verkligt hårt drabbade utan om en som har materiella förutsättningar nog för att klara att hålla distansen till eländet. Men vad använder han distansen till? Inte till att ge lidandet en äkta röst utan till att stilisera lidandet till något önskvärt som höjer människan över sig själv. Dagerman kritiserar inte författaren, kanske åtminstone delvis för att han så väl känner att han själv är en privilegierad, en som kan lämna det här landet.

Dagerman minns sitt möte med en målare och denne målares ord:”Men om jag målar ruiner, gör jag det för att jag tycker de är vackra, inte för att de är ruiner. Det finns massor av fula hus som blivit skönheter efter bombardemangen.” Är detta cynism eller är det ett sätt att uthärda eländet? Dagerman låter oss läsa de här orden utan att ge någon kommentar. Vi som läser kan inte heller döma, för vi lever inte där uthungrade och frusna bland ruiner.

Dagerman tänker tillbaka på ett romankapitel skrivet av en ung författare i direkt anslutning till ”det nyss tilländalupna lidandet”. Han tänker på att detta att sätta ord på lidandet så snart efter att det genomlevts är något ovanligt. Kapitlet handlar om den sista eftermiddagen i en spårvagnskonduktörs liv. Han finner sitt hem tomt och ger sig ut för att leta efter de sina och kommer till en underjordisk station där de vid ett bombangrepp ”bränts ihjäl till oigenkännlighet tillsammans med tusentals andra”. Någon hälsar konduktören med ”Heil Hitler”, han blir rasande, kastar sig i blind vrede över den hälsande och blir ögonblicket därpå nedskjuten. Dagerman fortsätter så här:

Det är ett bister och frostigt utdrag ur en kommande roman, ”Finale Berlin”, som förefaller att bli en lidandets kollektivroman, en tolkning av det fruktansvärda lidande, den bombades, som är gemensam egendom för varje tysk storstadsbo och fortfarande lever i i sinnena som bitterhet, som hysteri, som livleda, som kärlekslöshet.

Finns den här romanen? Kom den någonsin ut?

Planet stiger och Dagerman tänker på en kvinna tre tusen meter under sig, en kvinna som försöker skriva romanen om koncentrationslägerfångarna. Det är inte om sig själv hon skriver utan om sin man, som suttit åtta år i Dachau och ”blivit gubbe tjugo år för tidigt”. Han förstår inte att hon vill skriva om hans lidande. Och vännerna förstår inte heller, inte han som nyss kom tillbaka ur sovjetisk fångenskap, han som blivit en ”fanatisk ryssvän, därför att han inte blev skjuten vid tillfångatagandet”, och inte Anny som suttit tre år i politiskt tukthus, nej hon förstår henne inte heller. Men kvinnan vill ändå göra det, men hon har ännu bara en enda hemsk episod i sin roman och hon får aldrig veta något mer.

Distansen är för kort mellan dikten och det lidande som varit störst, först när lidandet har blivit ett renat minne kan det vara tid. Och ändå hoppas hon fortfarande, varje gång hon är ensam med honom hoppas hon få höra de ord som skall ge henne kraft att doppa sin penna i lidandet.

Kanske talar Dagerman i den här sista artikeln från sin resa också om det han själv försökt åstadkomma med texterna om det söndersmulade Tyskland och dess människor. Han frågar sig om det alls är möjligt att ge ord åt det han sett och upplevt. I slutraderna tittar han ner mot staden Bremen, där den ligger insvept i mörker:

Det sargade Bremen ligger dolt under tjocka tyska moln, lika ogenomträngligt dolt som det stumma tyska lidandet. Vi flyger ut över havet och tar farväl av det höstliga, bottenfrusna Tyskland på detta rullande marmorgolv av moln och måne.

Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka på Wolfgang Borchert här. Han dog hösten 1947, kanske samtidigt med att ”Tysk höst” kom ut. Och när Stig Dagerman gjorde sin resa genom Tyskland, så levde han ännu och skrev med döden stånkande i nacken om lidandets nu.

Tänk om de hade träffats.

Här finns länkar till mina tidigare texter om ”Tysk höst”:

Tysk höst

De hängdas skog