Litteratur och lidande

Igår fick Jean-Marie Le Clézio ta emot Stig Dagerman-priset i Älvkarleby i norra Uppland, platsen där Stig Dagerman föddes och där han också ligger begraven. Jag överlåter åt andra som är bättre skickade för detta att skriva om Le Clézio och vänder i stället blicken mot Dagerman igen och närmare bestämt till den lilla boken ”Tysk höst”. Jag stjäl några inledande ord om boken från mig själv från en annan gång:

![bok](/wp-content/PICT5/PICT5489_01_01.jpg @alignright)Under hösten 1946 gjorde Dagerman en reportageresa i det sönderbombade Tyskland och skrev en serie artiklar som längre fram kom att samlas i denna bok.

Innan jag började läsa boken tittade jag igenom kapitelrubrikerna. Så här lyder de: ”Tysk höst”, ”Ruiner”, “Bombad kyrkogård”, ”De fattigas tårta”, ”Konsten att sjunka”, ”De ovälkomna”, ”Rivalerna”, ”Förlorad generation”, ”Rättvisans gång”, ”Kall dag i München”, ”Genom de hängdas skog”, ”Retur Hamburg” och ”Litteratur och lidande”. Att läsa de här titlarna är som att glänta lite på varje kapiteldörr. De för också tanken till Wolfgang Borcherts texter.

Idag vill jag läsa det sista kapitlet ”Litteratur och lidande” med er och jag börjar med att låta Dagermans egna inledningsord tala direkt till oss:

Hur långt är det mellan litteraturen och lidandet? Beror distansen på lidandets art, på lidandets närhet eller lidandets styrka? Är det närmare mellan dikten och det lidande som vållas av eldens återsken än mellan dikten och det lidande som springer ur elden själv? I tiden och rummet näraliggande exempel visar att det finns ett så gott som omedelbart samband mellan dikten och det avlägsna, det slutna lidandet, ja kanske man till och med kan säga att redan detta att lida med andra är en form av dikt, som känner en häftig längtan efter ord. Det omedelbara, det öppna lidandet skiljer sig från det medelbara bland annat därigenom att det inte längtar efter ord, i varje fall inte i det ögonblick det utspelas. I jämförelse med det slutna är det öppna lidandet blygt, tillbakadraget och tystlåtet.

I det här kapitlet eller reportaget är Dagerman på väg hem efter sin tyska resa. Han sitter på planet och tänker tillbaka på människor han mött i Tyskland och han ser landet försvinna under sig i vintermörkret:

medan Frankfurts ljus släcks i en sky av mörker och den svenska flygmaskinen höjer sig över det tyska lidandet med en hastighet av trehundra kilometer i timmen är det kanske framför allt en tanke som tränger sig på resenären: hur skulle det vara att behöva stanna kvar, att behöva vara hungrig varje dag, att behöva sova i en källare, att varje ögonblick kämpa med frestelsen att stjäla, att behöva skaka av köld varje minut, att ständigt behöva överleva också det mest svårlevda?

Han tänker inte minst på konstnärerna och diktarna han träffat och talat med i det krossade landet. Han funderar över deras olika sätt att försöka ”mäta distansen mellan konsten och lidandet". Framför sig ser han en ung författare han besökt i en vacker, något förfallen villa i en skog, inte långt från nöden, men ändå helt bortom den eländigaste och smutsigaste sorten av den. Han tänker på bokhyllorna fyllda med klassiker, på de magra hungriga små döttrarna och på potatisen och grönkålen han serverades, som författaren köpt för den nästsista skrivmaskinen. Han minns den unge författarens ord om lidandets lycka.

Det är något tvetydigt över hela det här avsnittet om den unge författaren. Det är tydligt att det här inte handlar om någon de många verkligt hårt drabbade utan om en som har materiella förutsättningar nog för att klara att hålla distansen till eländet. Men vad använder han distansen till? Inte till att ge lidandet en äkta röst utan till att stilisera lidandet till något önskvärt som höjer människan över sig själv. Dagerman kritiserar inte författaren, kanske åtminstone delvis för att han så väl känner att han själv är en privilegierad, en som kan lämna det här landet.

Dagerman minns sitt möte med en målare och denne målares ord:”Men om jag målar ruiner, gör jag det för att jag tycker de är vackra, inte för att de är ruiner. Det finns massor av fula hus som blivit skönheter efter bombardemangen.” Är detta cynism eller är det ett sätt att uthärda eländet? Dagerman låter oss läsa de här orden utan att ge någon kommentar. Vi som läser kan inte heller döma, för vi lever inte där uthungrade och frusna bland ruiner.

Dagerman tänker tillbaka på ett romankapitel skrivet av en ung författare i direkt anslutning till ”det nyss tilländalupna lidandet”. Han tänker på att detta att sätta ord på lidandet så snart efter att det genomlevts är något ovanligt. Kapitlet handlar om den sista eftermiddagen i en spårvagnskonduktörs liv. Han finner sitt hem tomt och ger sig ut för att leta efter de sina och kommer till en underjordisk station där de vid ett bombangrepp ”bränts ihjäl till oigenkännlighet tillsammans med tusentals andra”. Någon hälsar konduktören med ”Heil Hitler”, han blir rasande, kastar sig i blind vrede över den hälsande och blir ögonblicket därpå nedskjuten. Dagerman fortsätter så här:

Det är ett bister och frostigt utdrag ur en kommande roman, ”Finale Berlin”, som förefaller att bli en lidandets kollektivroman, en tolkning av det fruktansvärda lidande, den bombades, som är gemensam egendom för varje tysk storstadsbo och fortfarande lever i i sinnena som bitterhet, som hysteri, som livleda, som kärlekslöshet.

Finns den här romanen? Kom den någonsin ut?

Planet stiger och Dagerman tänker på en kvinna tre tusen meter under sig, en kvinna som försöker skriva romanen om koncentrationslägerfångarna. Det är inte om sig själv hon skriver utan om sin man, som suttit åtta år i Dachau och ”blivit gubbe tjugo år för tidigt”. Han förstår inte att hon vill skriva om hans lidande. Och vännerna förstår inte heller, inte han som nyss kom tillbaka ur sovjetisk fångenskap, han som blivit en ”fanatisk ryssvän, därför att han inte blev skjuten vid tillfångatagandet”, och inte Anny som suttit tre år i politiskt tukthus, nej hon förstår henne inte heller. Men kvinnan vill ändå göra det, men hon har ännu bara en enda hemsk episod i sin roman och hon får aldrig veta något mer.

Distansen är för kort mellan dikten och det lidande som varit störst, först när lidandet har blivit ett renat minne kan det vara tid. Och ändå hoppas hon fortfarande, varje gång hon är ensam med honom hoppas hon få höra de ord som skall ge henne kraft att doppa sin penna i lidandet.

Kanske talar Dagerman i den här sista artikeln från sin resa också om det han själv försökt åstadkomma med texterna om det söndersmulade Tyskland och dess människor. Han frågar sig om det alls är möjligt att ge ord åt det han sett och upplevt. I slutraderna tittar han ner mot staden Bremen, där den ligger insvept i mörker:

Det sargade Bremen ligger dolt under tjocka tyska moln, lika ogenomträngligt dolt som det stumma tyska lidandet. Vi flyger ut över havet och tar farväl av det höstliga, bottenfrusna Tyskland på detta rullande marmorgolv av moln och måne.

Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka på Wolfgang Borchert här. Han dog hösten 1947, kanske samtidigt med att ”Tysk höst” kom ut. Och när Stig Dagerman gjorde sin resa genom Tyskland, så levde han ännu och skrev med döden stånkande i nacken om lidandets nu.

Tänk om de hade träffats.

Här finns länkar till mina tidigare texter om ”Tysk höst”:

Tysk höst

De hängdas skog

4 tankar om “Litteratur och lidande

  1. Märkligt nog kände jag något liknande just vid passagen om den aristokratiske författaren, här slinter Dagerman. Genom texterna har han ju prövat en massa förhållningssätt till människorna han möter. Han moraliserar inte men ställer en massa frågor om moral och kommer fram till att svaren ibland blir nya, vad som blir moraliskt acceptabelt beror helt enkelt på situationen.
    Han är vidare inkännande med dem han möter, de enda han inte verkar känna något för är gamla nazister som nu sitter på feta jordbruk och lever gott medan de före detta koncentrationslägerfångarna och vanliga smånassar knappt överlever.

    Men med den estetiserande författaren fattas något.
    Jag fick känslan av att Dagerman helt enkelt aldrig kom under skinnet på den här mannen. Djupt kultiverade människor gärna med adligt namn blir gärna klichéer. Minns en passage ur Greven av Monte Cristo på film där Depardieu spelar greven och han kommer efter att ha rymt? direkt till en fantastisk buffé på något flott ställe, och han kastar sig över maten. Han får då höra att en greve hellre dör av hunger än visar att han är hungrig.

    Så min tanke här var att här lodade Dagerman för en gångs skull inte ända till botten i sin medmänniska. Han vände och vred inte på den här mannen som han gjort med de andra. Han belyste honom helt enkelt inte, något förblev dolt och som du säger tveksamt.
    Kanske gick det helt enkelt inte?

  2. Tack Karin,
    för din kommentar, för nu ser jag att jag också halkar till lite just när jag ska försöka säga något om det Dagerman säger om den aristokratiske unge författaren. Jag säger att det är något tvetydigt med passagen och så långt står jag väl stadigt, men sedan rinner det jag säger ur mitt grepp och vräker jag visst ur mig någon floskel. Ett försök till då: Dagerman sitter där vid bordet tillsammans med den aristokratiska familjen och äter grönkål. Författarens mor är blek ”av lika delar adel och undernäring”, barnen är bleka ”mest av undernäring”. Man talar om lidandets förädlande verkan. Villan är lånad, men det var naturligtvis mycket få som kunde låna en villa i Tyskland vid den här tiden. Det är kallt inne i villan och maten är ytterst knapp, men man klarar sig. Materiellt är det väl inte så långt mellan Dagerman och den unge författaren i villan, men författaren, som just vid det här tillfället arbetar på en roman från barocken, förblir en gåta, ja en lite irriterande gåta för Dagerman. Han skriver: ”Barock – det kan tyckas vara ett föga tidsenligt sätt att leva i de begynnande hungerkravallernas Ruhr. Men tidsenligt? I denna diktarverkstad där tiden inte finns till förrän det är för sent.” Och när Dagerman lämnar villan spökar denna barocks otidsenlighet genom hans tankar: ”Men när bilen far tillbaka genom Düsseldorf är det en barockens knubbiga ängel jag tycker mig se avteckna sina spökvingar mot de mörknande ruinerna.” Ändå vet Dagerman att han också på sätt och vis sysslar med barockänglar – trots att han skriver om eländet och ruinlivet – för han flyger ju sedan bort till andra och mindre sargade platser.

  3. Ja, det du säger stämmer. Han irriteras och det är klart att det är som du säger, barocken är lika avlägsen som ALL fiktion.
    Det här tangerar den där scenen i boken vi båda läste av Némirovsky, hur hon under sitt sista levnadsår helt enkelt flydde in i sin sista roman. Både klar över vad som höll på att hända och samtidigt på flykt inåt från det.

    Ska man tro att Dagerman här på något vänster föregriper eller snarare undviker att se in i sig själv och fastän det är omöjligt in i framtiden. Knäpp fråga.

    Jag hade stor behållning av Lagercrantz biografi som beskriver Dagermans förhållande till skolan, han går i Södra Latin men blir ingen lärd klassiker, han är alldeles för bunden till syndikalismen och samtiden.
    Kanske finns skärningspunkten där. Han tror på att skriva här och nu – inte på där och då, den inställningen stör honom. Och ändå är det på sätt och vis alltid det man gör. Skriver där och då. Inte här och nu.

    Något råddigt kanske. Men vi prövar mer en tanke här, fastslår absolut inte någon Sanning.

  4. Ja, det man skriver blir förflutet allra senast just när man skriver om det, så att fånga nuet i skrivandet är omöjligt. Jag vet för lite om Dagermans syn på sitt skrivande för att tycka något mera allmänt kring hans förhållande till detta här, men i det här kapitlet i boken ”Tysk höst” och just i det här mötet med den unge författaren som skriver en barockroman mitt i det nedmalda Tyskland, så verkar det som om Dagerman vill att det man som författare skriver ska vara närmare knutet till det som direkt omger den skrivande. Varför? För att visa medkänsla kanske, knappast väl för att förändra verkligheten, för inte ändrade ”Tysk höst” väl levnadsvillkoren för någon av Tysklands nödlidande. Nej, och jag tror inte att Dagerman såg litteraturen som ett medel för att ändra verkligheten. Eller gjorde han det just i det här fallet? Texterna i ”Tysk höst” var ju en samling artiklar som väl först gavs ut i någon tidning eller tidskrift som möjligen hade som mål att förbättra världen lite åtminstone. Och även om det skulle vara så, så är det ofrånkomligt att Dagermans och den unge författarens belägenheter påminner om varandra. Ingen av dem hör till de verkliga offren och ingen av dem tänker byta plats med några av de verkliga offren (för sådant händer nästan aldrig).

Kommentera