Någon gång i förra veckan läste jag en recension i SvD, som jag inte blev riktigt klok på. Texten handlar om Günter Grass’ bok ”Unterwegs von Deutschland nach Deutschland. Tagebuch 1990” och följaktligen om Grass’ syn på den tyska återföreningen. Skribenten är Barbro Eberan.
I början av artikeln får vi veta att Grass inte kunnat dela det glädjerus som många tyskar, i synnerhet östtyskar, greps av vid murens fall och lite längre fram säger Eberan att boken ”speglar hans hektiska liv som nationens moraliska vägvisare”:
valkamp, partidagar, paneldiskussioner – överallt deltar Grass, manar och varnar. Han pendlar mellan sina hus i Nordtyskland och Portugal och reser mycket, framför allt i östra Tyskland.
Jag kan inte låta bli att finna en liten komisk effekt i detta att ”nationens moraliska vägvisare” som inte kan glädja sig med östttyskarna åt murens fall ”pendlar mellan sina hus i Nordtyskland och Portugal”. Men nu går vi vidare i texten.
Eberan skriver att Grass påbörjat sin bok 1990 i sitt portugisiska hem och att han tidigt ”varnat för farorna med en förhastad återförening”. Ja, det är naturligtvis svårt att vara för en ”förhastad” återförening… Grass är besviken både på västtyska SPD och på Willy Brandts entusiasm inför återföreningen och även på de östtyska SPD-grupperna för att dessa varit med och tvingat DDR-regimen på fall. Och han klagar på att SPD ingenting gjort för att:
förhindra att Helmut Kohl som en ångvält mejar ner alla tvivel och gör sina östtyska landsmän begeistrade med appellen: ”Vill ni Tysklands enhet? Vill ni ha vårt välstånd?”
Sedan fortsätter Eberans text med några inblickar i hur Grass upplever Östtyskland – från sin dubbla protugisiska och västtyska horisont, anar man:
I Östtyskland känner sig Grass deprimerad av tristessen, allt det nergånga och försummade och är förskräckt över ”…den i DDR hittills dolda högermentaliteten som nu träder fram öppet och som är nationalistisk, främlingsfientlig, antisemitisk, vulgärmaterialistisk…”.
Sedan får vi veta att han trots detta tar östtyskarnas parti mot de ”arroganta västtyskarna”. Och han ”förutspår de ekonomiska problemen”.
Och så kommer artikelns slutkläm och det är här jag är osäker på textens budskap. Först skriver Eberan:
Klarsynt förutsåg Grass de svårigheter återföreningen skulle föra med sig. Men fanns det 1990 något alternativ? Den östtyska staten var bankrutt, de unga och kvalificerade sökte sin lycka i väst och befolkningen i DDR ville till varje pris se en tysk återförenigen.
Och lite längre ner i de avslutande raderna säger hon så här:
Grass rädsla för ett stortyskt rike har visat sig ogrundad. Men även om historien inte har givit honom rätt i alla avseenden önskar man att hans Kassandrarop hade tagits på allvar. Kanske skulle då en del av de problem det återförenade Tyskland har att brottas med idag ha kunnat förebyggas.
Det är något som haltar i resonemanget här och denna hälta kan kanske skildras så här: ”Det gick för fort, men det fanns inget alternativ” (går den ena foten) och ”Om det gått långsammare hade vissa problem kunnat undvikas” (går den andra foten).
Dessutom kommer jag inte ifrån att Grass inte har alltför stor rätt att tala om ”västtysk arrogans”.
Här är hela artikeln.
PS Här finns för den intresserade en text om ett annat av Grass’ politiska korståg:
Om Grass och Gustloff – Freya Klier
…
Och något helt annat: I Salongen finns nu en text om Ennemis Publics. Den är skriven av Karin Stensdotter.
