Blogg

Tillbaka vid ”huset”

Bodil Z 9 kommentarer

Vi har gjort ett återbesök vid ”huset”. Sist vi var här och rotade var för två år sedan – se här!

p1040353

Utifrån är sig huset ganska likt, fast tittar man närmare är nu de flesta fönsterutorna krossade. Halvvägs inne, i det som man kanske kan kalla förstukvisten, är förstubänkarna förstörda. Längre in ser man ännu fler märken från mänsklig framfart: lådor är utdragna, föremål är utspridda över golven, skåpsdörrar är avslitna. Men inte bara människan har nött på huset: på många ställen finns spår av vattnets och vindens härjningar. Det är som om människan, vinden och vattnet samverkade. När ett hus överges, ska det obevekligt malas ner till stoft så snart det bara går.

Kanske minns några av er vardagsrummets klenod (titta annars i länken), den nya öppna spisen, som huset fick strax innan det ”dog”. Den står där fortfarande nästan lika ny, fast jag ser – även om det inte syns på bilden här – att små fina sprickor bildats i det vita.

p1040325

Trappan till övervåningen går inte längre att gå i och ledstången har lossnat. Golven där uppe har lösts upp och bär inte längre en människa. Det som är sig ganska likt är blicken ut genom fönstren, även om rutorna nu är borta på de flesta ställen.

p1040332

Lagården har sjunkit ihop ett stycke till och takpannorna hotar att rasa ner på den som vågar sig för nära. Intill lagårdsäggen får jag syn på en liten knubbig kälke, som för min tanke till trinda sälar och runda hundvalpar.

p1040340

Och i trädgården växer överallt min barndoms älsklingsblomma, gullvivan.

För den vill söka upp den här platsen – kanske för de hemliga gullvivornas skull – kan jag ge en vag ledtråd: Huset befinner sig inte långt ifrån Frändefors i södra Dalsland.

Freya Klier – inledning till en socialistisk sagostund

Bodil Z 10 kommentarer

klier_72I år är det ju som bekant 20 år sedan Berlinmuren upphörde att hindra människors rörelsefrihet från öst till väst. 1989 har därför fått bli till symbolåret för de kommunistiska regimernas fall i Östeuropa.

En av dem som oförtröttligt kämpat mot DDR-diktaturens förtryck är Freya Klier, bland annat var hon en av de ledande gestalterna i fredsrörelsen i DDR. Hon har genom åren hållit en rad tal i olika städer Tyskland, hon har skrivit essäer och böcker om övervåldet. Jag har tidigare publicerat några av hennes essäer/talmanuskript här i svensk översättning. Läs gärna texterna – krutet i dem är fortfarande torrt.

Just nu översätter jag en av hennes senaste texter. Den är en saga om Margot Honecker (gift med Erich H.), som var utbildningsminister i DDR mellan 1963 och 1989. Jag publicerar det första avsnittet som ett smakprov här. Om allt går enligt planerna kommer mina Klier-översättningar och min dagbok från Greifswald ut i bokform i år.

…

”DDR är tillbaka – underbarare än någonsin”
(Socialistisk sagostund)

Det var en gång en nätt gammal dam. Hon verkade på sitt sätt kvick och rolig, hon skrattade mycket och hon såg inte så illa ut, om man tänker på att hon hade påbörjat sitt nionde årtionde…

Den som såg den snärtiga tanten i tidningen, skulle kanske kunna tänka sig att vandra med henne eller att spela en runda skat.

Men fotot bedrar. Därför börjar vi från början igen: Det var en gång en nätt gammal dam, som förr hade stor makt och som i sitt rike betraktades som den Onda Drottningen. Inte ond i Shakespearesk mening utan ond i det småsinta lilla formatet: skvallra, ange, baktala, påtvinga… Många undersåtar var rädda för henne, inte ens i de egna leden var hon omtyckt. På grund av hennes hårfärg som gjorde att man rös lite, kallade man henne i hemlighet för den Lila Draken.

Hon badade – och denna böjelse delade hon med sin make och hela hovet – helst i ett hav av röda fanor. När det gällde mat och dryck hade härskarna emellertid större anspråk – utsökta läckerheter skaffades fram från fiendeland.

Nå, låt oss kalla henne Margot Honecker. Hennes specialitet: att klistra igen undersåtarnas huvuden med propaganda redan i tidiga år, så att de inte utvecklade något eget tänkande.

Hur stora skador ställde härskarinnan och hennes uppfostrarfölje till med i barnhjärnor och -ryggrader? Särskilt giftig blev hon, när familjer försökte fly ur riket – om hennes hantlangare fick korn på barnen till dessa flyktingar, tvångsadopterades de.

De mäktiga – tremolo och final! – störtades till sist av sina undersåtar, de steg ner från Europas scener, utan pompa och utan Internationalen. Men deras rike upplöstes inte till stoft, vilket det varit nära att göra under den Lila Drakens dynasti. Det blommade upp på ett förunderligt vis: Floderna, som dittills varit fyllda med en giftig soppa, blev klarare och fiskarna dog inte mer. Brunkolsstanken försvann, luften blev ren. Husfasaderna som länge förgäves törstat efter färg, bar nu sin stuck som en festklädnad.

Vid rikets sammanbrott flydde den Lila Draken till det avlägsna Chile. Där lever hon ännu: Inte som föraktad brottsling, utan gemytligt bland socialistiska kamrater… som en gammal dam som gärna skrattar. Hennes gemål – som hette Erich Honecker och en gång var ännu mäktigare och ännu mer avskydd än den Lila Draken själv – hade följt med till Chile, men honom tog levercancern. De befriade undersåtarnas smärta över detta gick inte till några överdrifter, inte minst eftersom de nu levde i snitt fyra år längre på grund av den bättre luften, bättre sjukvård och en friare blick ut i världen, som man nu äntligen fick beträda.

Pausrum

Bodil Z 14 kommentarer

rum

Den här dagen är det tänkt att pausträdet ska byggas om. Livet eller innehållet här kommer sedan att bli sig helt likt eller snarare det kommer att bli sig lika olikt som vanligt. Den yttre dräkten kommer att förändras något, men alls inte till oigenkännlighet. Den tekniska undersidan kommer att bli märkvärdigare (jag vet bara delvis hur).

Så vitt jag har förstått – det är alltså inte jag som utför operationen – kommer avbrottet för omklädning bara att vara några timmar medan kommentarfunktionen kommer att ligga nere något längre.

Ni får gärna hoppas med mig att förvandlingen blir komplikationsfri.

Ukrainsk litteratur – Vad väljer svenska förläggare att ge ut och varför?

Bodil Z 14 kommentarer

På senare tid har jag funderat lite över drivkrafterna bakom valen av den utländska skönlitteratur som översätts till svenska. Som bekant har den stora majoriteten av den svenska översättningslitteraturen engelskan som utgångsspråk. Denna snedfördelning tänker jag emellertid inte diskutera eller uppehålla mig vid nu, men gärna en annan gång.

Så vitt jag kan se och avgöra är urvalet av litteratur som översätts från större och i Sverige mer kända språk ur kvalitetssynpunkt ofta rimligt, i alla fall om vi talar om nyutkommen litteratur. Visst översätts det för lite från andra språk än engelskan, men det är ofta bra saker som översätts. När det gäller språk som mycket få i Sverige behärskar och som ”betjänas” av få kvalificerade översättare, ser det åtminstone till en del annorlunda ut. Låt mig genom en liten jämförelse mellan ”behandlingen” av två författare ta den nutida ukrainska litteraturen som exempel på en styvmoderlig eller kanske snarare lättsinnig behandling i den svenska litteraturvärlden:

Andrej Kurkov är en flink ”bredfåreberättare”, stundom en god underhållare, men han saknar egentligen det som utmärker en stor författare. Han har ingen egen röst eller något särskilt tankeväckande att berätta och hans berättarstil tillför inget nytt och inte heller omformar han traditionellt berättande på ett intressant eller överraskande sätt. Hans texter oroar inte och de lämnar knappast några spår. Tre av hans romaner har översatts till svenska och den senaste recenseras just nu ”ivrigt” i ett flertal tidningar i Sverige – för övrigt inte särskilt positivt.

Jurij Andruchovytj är en stor ukrainsk författare, vars texter enligt min mening har just de egenskaper som jag anser att Kurkovs saknar. Andruchovytj har bland annat mottagit det prestigefyllda priset för ”ömsesidig europeisk förståelse” (”europäische Verständigung”), som varje år delas ut av bokmässan i Leipzig. Hans böcker har översatts – främst romaner och essäer – till en rad språk, men i Sverige har intresset för hans författarskap varit mycket ljumt. Hans framträdande vid bokmässan i Göteborg 2005 förde inte till något översättande av hans böcker till svenska. Som ett litet, mycket litet, smakprov på Andruchovytjs stil visar jag här min översättning (från tyskan) av några rader ur essän ”Carpathologia Cosmophilica”:

Karpaterna – det är en stor klammer som håller samman delar av tillvaron som hotar att falla isär i kaos. Karpaterna – det är en stor seismisk ansträngning, en zon där det råder speciella krafter och spänningar. Karpaterna skiljer territorier, men förbinder på det kosmiska planet.

Här finns, så att ni får se lite mer av Andruchovytj, länkar till två texter jag tidigare skrivit om honom:
Das Stadt-Schiff
Erz-Herz-Perz

Men tillbaka till frågan: Varför väljer en svensk förläggare att gång på gång ge ut en relativt lättviktig underhållningsförfattare medan man – tillsammans med andra förläggare – hoppar över en författare av rang? En orsak kan möjligen vara att Kurkov skriver på ryska (det finns fler som översätter från ryska än från ukrainska till svenska) medan Andruchovytj skriver på ukrainska. Är Kurkovs böcker lättsåldare i Sverige än Andruchovytjs skulle vara? Kanske det, fast hur vet man det innan man har prövat? Och räcker det här med ”lättsålt” som argument? Finns det inget litteraturstöd för översättningslitteratur av hög kvalitet?

Kanske skulle man börja med att leta fram en god översättare från ukrainska till svenska? Jag är ganska säker på att en sådan finns.

Ett torrt skinn

Bodil Z 11 kommentarer

Härom dagen hörde jag någon säga till någon, att han for omkring som ett torrt skinn: Du far ju omkring som ett torrt skinn! Jag skrattade till lite för mig själv och tänkte: Vad betyder egentligen detta? Ja, inte är det något man rekommenderar någon att göra. Att fara eller flänga runt som ett torrt skinn är, verkar det som, en ganska meningslös syssla. Man har bråttom, men man har inget mål med sin brådska. Eller kanske har man inte ens bråttom, man förflyttar sig bara snabbt i växlande riktning. Man ”skyndar sig” från ingenstans till ingenstans – runt. Vad är det för ett torrt skinn man syftar på i det här uttrycket? Jag tänker mig ett skinn från någon liten gnagare: en mus, en ekorre eller en sork, men kanske handlar det om en helt annan sorts skinn. På vilket sätt är det då torrt? Kanske är det ett oberett skinn, som legat och torkat så där utan att någon velat något särskilt med det, och som blivit lite sprött och stelt och när vinden tar tag i det blir det till slags segel – med päls på ena sidan – som med lätthet föses än hit än dit.

Jag föreställer mig att den som säger ”du far omkring som ett torrt skinn” är en bra bit äldre än den som får höra uttrycket riktat till sig. Och säkerligen är det här ingen särskilt modern vändning, så snart finns det väl inte några "äldre" kvar som kan och vill använda det. Vetandet kring skinnets väsen verkar i alla fall redan ha farit sin kos. Vad nu en kos är.