Blogg

Jag läser en dikt av Paul Celan igen, ”Die hellen Steine” ur diktsamlingen ”Die Niemandsrose”. Och jag har gjort ett försök att översätta den (ja, jag ser bristerna i det som blev).

DIE HELLEN
STEINE gehn durch die Luft, die hell-
weißen, die Licht-
bringer.

Sie wollen
nicht niedergehen, nicht stürzen,
nicht treffen. Sie gehen
auf,
wie die geringen
Heckenrosen, so tun sie sich auf,
sie schweben
dir zu, du meine Leise,
du meine Wahre –:

ich seh dich, du pflückst sie mit meinen
neuen, meinen
Jedermannshänden, du tust sie
ins Abermals-Helle, das niemand
zu weinen braucht noch zu nennen.

…

…

DE LJUSA
STENARNA går genom luften, de klar-
vita, ljus-
bärarna.

De vill inte sjunka ned, inte störta,
inte träffa. De går
upp,
som de enkla
törnrosorna, så öppnar de sig,
de svävar
mot dig, du min Tysta,
du min Sanna –:

jag ser dig, du plockar dem med mina
nya, mina
var-mans-händer, du för dem
till det återigen-ljusa, så att ingen
behöver gråta och ingen nämna.

ljus över spindelväv med aspsnö

Och i detta ljus- och Celan-sammanhang vill jag passa på att visa på ett evenemang i Julia Romanowskas salong ikväll. Några rader ur programmet:

Söndagen den 24 maj, klockan 19.00 konsert – schibbolet "Ljuset och skuggan" med tonsättaren Rachel Galinne.

Textinterfolieringar av Paul Celan, Edmond Jabès, Bruno Schulz

Musik:
En sonat av ljus för violin och piano (2009)

Alldeles nyskrivet verk som Rachel Galinne komponerat särskilt för detta tillfälle och tillägnat Semmy Stahlhammer

Här kan ni läsa mera.

Vår andra Else Lasker-Schüler-afton finns nu i det förflutna. Som jag anade för några veckor sedan blev den här förställningen ganska olik den första. Lite berodde det på sommarvinden utanför på Torbjörn Klockares gata, en hel del på den nya publiken och säkert också på oss själva eftersom vi hade erfarenheten från den första gången med oss. Stämningen var lite mindre förtätad, tycker jag, och liksom lättare och luftigare.

För er som inte var där börjar jag med att peka tillbaka på programmet, för där kan ni få en idé om innehållet.

Så här såg arbetsfördelningen på och kring scenen ut:

Julia Romanowska: läsröst
Mats Qvistström: läsröst
Kristina Hanson: sång
Lars-David Nilsson: piano
Rachel Galinne: efterord
Bodil Zalesky: läsröst, efterord
Ulrik Dahlerus: ljud- och ljusteknik

Och detta är beståndsdelarna i helheten:

Else Lasker-Schüler: text
Rachel Galinne: musik
Bodil Zalesky: översättning
Julia Romanowska: koncept och konstnärligt ledarskap

Evenemanget var ett av många i Julias salong. Här finns en kort beskrivning av grundtankarna bakom det hela:

Schibbolet  är ett experimentellt konstnärligt koncept,  ett slags  litterär och musikalisk installation – ett collage av text och musik – som gestaltas sceniskt av två röster, en manlig och en kvinnlig. Disparata genrer kombineras i en icke narrativ, dialogisk struktur. Lyrik, prosa, dokumentära texter, filosofiska kommentarer och reflektioner – fogas samman med musik; från konstmusik till populärmusik, från medeltid till avantgarde. I ett intensivt samspel eller motspel strömmar musikstycken och textfraser i ett polyfoniskt flöde, med ständiga växlingar mellan de olika konstnärliga genrerna.

Varje evenmang har förstås sin egenart, men det här om Else Lasker-Schüler och hennes konst avvek kanske något mer än de andra från grundkonceptet. Det stora inslaget av levande musik var det som mest skilde det från sina ”syskon” i schibboletvärlden.

Här är några bilder från föreställningen och samtalet efteråt:

Julia Romanowska och Mats Qvistström

Kristina Hanson

Lars-David Nilsson

jag

mellanspel

eftersamtal med publiken: Rachel Galinne, jag, Julia

Och här en dikt ur flödet – i original och översättning:

Versöhnung

Es wird ein großer Stern in meinen Schoß fallen…
Wir wollen wachen die Nacht,

In den Sprachen beten,
Die wie Harfen eingeschnitten sind.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht –
So viel Gott strömt über.

Kinder sind unsere Herzen,
Die möchten ruhen müdesüß.

Und unsere Lippen wollen sich küssen,
Was zagst du?

Grenzt nicht mein Herz an deins –
Immer färbt dein Blut meine Wangen rot.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht,
Wenn wir uns herzen, sterben wir nicht.

Es wird ein großer Stern in meinen Schoß fallen.

…

Försoning

En stor stjärna kommer att falla i min famn…
Vi vill vaka i natten,

Be på de språk,
Som är snidade som harpor.

Vi ska försonas i natten –
Så mycket Gud flödar över.

Barn är våra hjärtan,
De vill vila sömnsött.

Och våra läppar vill kyssas,
Varför tvekar du?

Gränsar inte mitt hjärta till ditt –
Alltid färgar ditt blod mina kinder röda.

Vi ska försonas i natten,
Om vi håller om varandra, dör vi inte.

En stor stjärna kommer att falla i min famn.

…

PS I Salongen finns sedan igår en ny intervju i serien av översättarintervjuer.