Nu är det den tiden då älgkorna just drivit bort sina fjolårskalvar, för strax föds de nya små eller så är de redan födda. Under den senaste veckan har jag vid tre tillfällen stött på sådana här bortdrivna kringirrande storkalvar. Den senaste såg jag uppe på Hunneberg, ett av den här traktens två älgberg. De andra två vimsar omkring här i Onsjöskogarna.
Från Hunneberg kan man se över till Halleberg, som förresten nog är det älgtätaste området i Sverige:
blick från Hunneberg mot Halleberg
Men också uppe på Hunneberg strövar många älgar omkring. Vi går längs bergets ena sida och mellan träden skymtar då och då det andra berget. Stigen löper mjukt genom gröngräset och Londi tassar på.
Plötsligt hörs ett slags dovt hostande och där står han eller hon, ungälgen och spänner ögonen i oss. Vi vänder om…
…
PS För dig tycker om älgbilder:
Kanske lite vid sidan av, men med tanke på den sista meningen: Har du många googlare på ”älgbilder”?
(Jag känner liksom hur sidan kan tas över av älgannonser, NU ÄNNU MERA ÄLGBILDER! etc)
vilka äventyr Bodil,
är det verkligt?
jag som sitter mitt i värsta trafiken,
var är skogen?
Karin,
det har väl hänt att någon kommit hit för älgarnas skull, fast jag tror inte det varit fråga om några överdrifter. Men jag kanske har mitt älggenombrott just idag, vem vet?
Julia,
jo, det är allt på riktigt och ibland blir det lite för mycket med alla de här älgmötena – de är ju så stora, också fjolårskalvarna är riktiga bjässar. Så jag vänder alltid, när jag stöter på någon; inte för tvärt utan jag går i ett slags halvcirkel bortåt. Tack och lov har Londi också respekt för älgarna. Hon brukar vara alldeles tyst och gå tätt i hasorna på mig när vi siktat älg.
Mäktig syn!
Länge sen sist för min del. Eller förresten – senast var nog bara för några år sedan när jag var tio meter ifrån en stor älg som kom störtande ur skogen och sprang över vägen när jag kom cyklande. En mötande bil tvangs bromsa in och hann dessbättre göra det i tid.