Blogg

”En annan har det inte alltid så lätt.” ”… som en annan brukar säga.” När jag trampar omkring på skogsstigarna (när en annan trampar omkring på skogsstigarna) flödar ofta både tankar och röster fritt genom huvudet på mig. Igår hörde jag gång på gång rösten från en människa som kallar sig själv för ”en annan”. Varifrån kommer det här underliga uttrycket? Jag själv är väl egentligen minst av allt en annan för mig själv. Är det möjligen ett sätt att vara artig genom att man liksom förminskar sig själv? Eller är det ett sätt att se sig själv utifrån?

Det slår mig att ”vi” (och ”oss”) på spanska heter ”nosotros” (”nosotras” i femininum), vilket i sin grundbetydelse väl är ”vi andra”. Och på italienska finns för ”vi” en parallellform till ”noi”, nämligen ”noialtri” (i femininum ”noialtre”). Hemma vid köksbordet och datorn letar jag upp detta ord och finner i ”Dizionario di Italiano” av Sabatini Coletti:

Noialtri/noialtre: Noi, con valore rafforzativo o limitativo o per sottolineare una contrapposizione (espressa o sottintesa) con altre persone; è frequente nell’uso parlato e popolare.

Formen med ”andra” uttrycker eftertryck eller inskränkning eller så understryker det ett motsatsförhållande gentemot andra personer. Dessutom är formen vanlig i talspråk och har en folklig klang. Så kanske har det här spanska och italienska ”vi andra” en annan (!) bas än ”en annan”, för uttrycket verkar främst betona en kontrast mellan detta vi och resten av världen. Fast just det där sista om det talspråkliga och folkliga i den italienska användningen kanske ändå är lite besläktat med ”en annan”.