Blogg

Mark Brandenburg – sandige Wege

Landskapet runt Berlin – Mark Brandenburg – hör inte till de mer spektakulära eller snarfagra: Tallar, tallar, sand, sand – ganska platt, väldigt mycket av ingenting särskilt och ändå är (förstås) också det här landskapet älskat och omskrivet, gärna i en lågmäld ton av ”trots allt”.

Bilder från Treppendorf utanför Lübben i Spreewald (som egentligen har helt andra landskapliga sidor):

p1050341

p1050357

p1050338

p1050345

Mark

Mich rühren die sandigen Wege

Im alten sandigen Land.

Die Heckenrosengehege.

Die Holderbüsche am Rand

Der alten Felderraine.

Die Gräser reden mir da

Von Zeiten, die warn noch nicht meine,

Als ich das Früheste sah:

Die Gräser. Und hörte die Lerche.

Und roch dieser Sande Geruch.

Seither schlepp ich diese Erde

Mit mir als Segen und Fluch.

Ich muß diesen Sand verwandeln,

Bis er schmilzt und Wort wird in mir.

Diese Erde läßt nicht mit sich handeln.

Ich komm nicht umsonst aus ihr.

Eva Strittmatter

PS Tack Keri!

Kantarellguld

p1050433_2

Så har jag kommit in i årets ”guldgrävarfas”. Det finns ingen svamp som kantarellen, jag menar den riktiga gula, guldgula. Ett kantarellställe är hemligt, andra svampställen kan man avslöja eller dela med sig av, men innan man bjuder in någon annan till ett kantarellställe, krävs det något alldeles särskilt – om inte den här andra är en långväga gäst, som aldrig skulle kunna söka upp platsen på egen hand.

Schloß Hohenelbe och några funderingar kring den sudettyska frågan

p1050087

Schloß Hohenelbe eller skulle jag säga Zámek Vrchlabí? I mina texter om den här trakten har jag ju växlat fram och tillbaka mellan tyska och tjeckiska namn på platser och områden och någon gång dyker också en polsk version av ett namn upp. Det kan verka okomplicerat och lite som en lek, men det har andra sidor också. Fram till andra världskrigets slut var majoriteten av befolkningen här tysktalande. Av de 3,2 miljonerna fördrevs enligt beräkningar 3 miljoner. Skälet till fördrivningen var sudettyskarnas samarbete med Hitler, men många av de fördrivna fördrevs helt enkelt för att de var tyskar.

germans_in_western_austro-hungaria
karta från 1911 över västra Österrike-Ungern – rosa anger tyskar eller tysktalade och blått tjecker

Detta är naturligtvis inte glömt och förmodligen är det först på senare år som en bearbetning bland människor i allmänhet har kommit igång. Bland annat har den tjeckiske författaren Jaroslav Rudiš tagit upp det här temat i Grand Hotel, en av sina romaner. För ungefär ett och ett halvt år sedan sedan skrev jag en text om den och om den historiska bakgrunden för den finlandssvenska tidskriften Ny Tid. Samma text publicerade jag lite senare i Salongen. Och här en inspelning där Rudiš talar om romanen inför översättningen till tyskan, som kom i december 2008. Men det kommer att ta tid innan såren läkts och redan det här med orts- och landskapsnamnen innehåller fortfarande stoff till ”irritation”. Själv balanserar jag som halvtysk med en tjeckisk man på ett slags kant, men jag ser också en utveckling mot en harmonisering. Kanske tar den ännu en generation, kanske två.

Men tillbaka till Vrchlabí och slottet där:

p1050089

Christoph Gendorf von Gendorf lät 1546 bygga det lilla renässansslottet. Enligt uppgift (jag har inte varit inne i byggnaden) finns det i ingångshallen avbildningar av de sista björnarna som fångades i Riesengebirge/Krkonoše. Idag används byggnaden av stadens förvaltning.

Här ser ni slottet på en romantisk målning från 1840 av konstnären Carl Wilhelm Arldt (1809-1868):

005096

Rilke: Larenopfer

Vid det här laget är ni nog ganska bekanta med den lilla bokhandeln i Vrchlabí i alla fall från utsidan:

p1050083

Vi går in där igen och tar med oss en ny bok ut, också den från det särpräglade lilla pragbaserade förlaget Vitalis:

p1050429

Diktsamlingen ”Larenopfer” skrev Rilke när han var tjugo år strax innan han lämnade sin hemstad Prag för München. Bandet är tillägnat hemstaden och dikterna är ett slags poetisk vandring genom staden. I den romerska mytologin var ”lares” förresten ett slags skyddsgudar som var knutna till bestämda platser, så diktsamlingen är väl tänkt som ett offer till hemstadens skyddsandar i avskedets stund.

När jag läser dikterna har jag ganska svårt att känna igen den Rilke jag bäst känner till. Här finns inte de stora linjerna, de hisnande bråddjupen och den svindlande rörelsen, där allt sätts på spel och där läsaren gång på gång tappar andan, som i till exempel:

Wunderliches Wort

Ich lebe mein Leben

Die Welt steht auf mit euch

Liebes-Lied

I dikterna i ”Larenopfer” råder stillhet och det som skildras är ofta litet eller på något vis anspråkslöst. Rösten här påminner mer om några av det tyskspråkiga 1800-talets diktare – från romantik till Biedermeier – än om Rilke själv. Jag läser dikten ”Auf der Kleinseite” (På Lillsidan):

Alte Häuser, steilgegiebelt,
hohe Türme voll Gebimmel, –
in die engen Höfe liebelt
nur ein winzig Stückchen Himmel.

Und auf jedem Treppenpflocke
müde lächelnd – Amoretten;
hoch am Dache um barocke
Vasen rieseln Rosenketten.

Spinnverwoben ist die Pforte
dort. Verstohlen liest die Sonne
die geheimnisvollen Worte
unter einer Steinmadonne.

Här talar en Rilke före den livsomstörtande jättevågens tid.

Františkovy Lázně – Franzensbad

Genom åren har jag vid olika tillfällen besökt de kända tjeckiska baden Karlovy Vary (Karlsbad), Mariánské Lázně (Marienbad) och nu Františkovy Lázně (Franzensbad) – igen. Dessutom spankulerade jag för ett par år sedan utmed floden Brembo på en besläktad plats, nämligen San Pellegrino och det är säkert inte hela min ”badhistoria”.

Vad är det som lockar med sådana här platser? Den märkliga stillheten, den skenbart obehindrade blicken bakåt åtminstone ett eller ett par århundraden, de vackra byggnaderna, de milda färgerna, parklandskapet – och det där konstiga vattnet som smakar så illa och som man, om man vill, kan tro på kraften hos.

Den hälsobringande kraften hos källorna i Františkovy Lázně har enligt vad jag läst varit kända ända sedan 1300-talet. Själva kurorten grundades 1793 och fick sitt namn efter den tysk-romerske kejsaren Franz II (fram till 1807 hette orten Kaiser Franzensdorf). Som de andra berömda böhmiska baden besöktes också Franzensbad av stora män och kvinnor. Att till exempel Goethe och Beethoven varit där hittade jag synliga bevis på.

p1050275
blick uppåt staden från Franzensquelle

p1050268
Vart ska vi? Till Saltkällan? Till Kejsarbadet?

p1050290
Franzensquelle

p1050291

p1050272

p1050284
Beethoven var här i augusti 1812

p1050287
Goethe har fått ge namn åt denna byggnad

p1050314
Josef II – Vem var han och var han enarmad eller är det bara statyn som är det?

p1050297
namnlös källa

Kurortstexter under pausträdet:

San Pellegrino Terme

Storkow och Bad Sarow

Daniel Hjort (och jag) – Vid källorna