Så har jag kommit in i årets ”guldgrävarfas”. Det finns ingen svamp som kantarellen, jag menar den riktiga gula, guldgula. Ett kantarellställe är hemligt, andra svampställen kan man avslöja eller dela med sig av, men innan man bjuder in någon annan till ett kantarellställe, krävs det något alldeles särskilt – om inte den här andra är en långväga gäst, som aldrig skulle kunna söka upp platsen på egen hand.
I all hemlighet kan jag här avslöja att vi har sådana här gula saker på vår tomt… just när lupinernas tid är över skördar vi kantarellerna precis innan gräsklipparen gör om ”landskapet”!
Men visst är det något särskilt med denna svamp.
😉
Då har ni ju ert guld skyddat och kan utan risk berätta om det för världen. Grattis!
Lite roligt att berätta om det ”skyddade” läget: en granne till oss visste att berätta om tiden då vår tomt låg obebyggd (i hans barndom för en 50 år sedan) – på den tiden hade hans familj sitt kantarellställe här. Så han vet att de fanns här förr och blev glad att få bekräftat mycelets fortsatta välmåga idag…
Kantarellställen har jag haft många och de riktigt bra har jag/vi inte avslöjat i första taget. Roligast har dock varit att plocka blandsvamp tycker jag, många gånger kan en anrättning därav bli väl så god som kantareller. På tal om långlivat mycel så plockade jag mandelkremlor på samma ställe i dryga 50 år, sedan blev platsen förödd genom skogsavverkning. Undrar just hur länge en svamp kan finnas på samma lokal.
En rätt torr sommar för cirka 15 år sedan hade jag varit iväg till mitt bästa kantarellställe och plockat en stor korg alldeles proppfull. På väg hem tog jag posten i brevlådan vid landsvägen och innan jag började rensa mitt svampfynd tittade jag lite i lokaltidningen vars första sida med stor rubrik förtalte: ”Inte en endaste svamp i Jönköpings kommun”. Mitt fynd var gjort i den kommunen.
En annan gång när jag högt upp i skogen precis hade fyllt en korg med kantareller så hörde jag ett väsande ljud och förstod att en luftballong var i antågande. Jag hann precis skjuta in den proppfulla kantarellkorgen under en buske när ballongen passerade mig på mycket låg höjd. Den nästan snuddade vid grantopparna. Min reaktion att gömma det gyllene skogsfyndet visar att kantareller kan ha en märklig makt över ens handlande.
Tack för svamphistorierna, Agneta! Ja, kantarellen är allt en guldsvamp.
Jag funderar också på det här med svamparnas eller kantarellernas ”placering”. Vissa kantarellställen finns kvar från år till år och kantarellerna står verkligen på exakt samma ställen. Andra flyttar sig någon decimeter eller meter hit eller dit och vandrar liksom runt, så att de kanske efter tre eller fyra år är tillbaka på den gamla platsen.